Sol. Vår.
Det grönskar, forsytsian lyser gul i de flestas trädgård.
Mandel- och körbärsträden blommar vackert.
Det skiftar från vitt till mörkt rosa i trädgårdar och i vägkanter och jag studsar nästan upp och ner på sätet i iver över att möta våren.
Vi provinviger Bruno igen efter en kraftig rengöring från Petters sida för att få bort kaffe- och matoslukten som fick mig att spy när jag öppnade dörren till bussen förut. Han har gjort ett exemplariskt jobb och mitt illamående har övergått från att vilja ligga i fosterställning och spy av alla dess konstiga lukter till att bara vara som en bakgrundskänsla. Lite som att ha lätt huvudvärk, det finns där men begränsar inte livet.
Vi styr kosan mot Gorge de Verdon och våren möter oss på vägen. Här är gräset grönt, blomningen har precis tagit fart och solen skvallrar om vår.
Diverse fysiska åkommor förhindrar mig att röra mig för mycket, onda höfter och fötter sätter stopp för allt för långa promenader. Men det gör ingenting. Det är inte långt från parkeringen vid Carellen till där de lätta lederna går, Petter riggar från toppen och med improviserad bröstsele och förlängda benslingor på största selen vi äger så går det.
Känslan av att få röra sig på kalksten igen, i solen och med vinden som susar runt hörnen är ren lycka. Det är nästan så att jag glömmer bort att magen finns där och vildingarna verkar ta det med ro.
Jag spanar lite på Petter när han cloggar och går sen och lugnt somnar in i Bruno några timmar. En replängd och sen är det dags för en sovstund. Ett bra upplägg, jag sover och Petter cloggar eller springer en lång sväng. Fyra dagar med sol, vår och klättring gör att det inte är så tråkigt att det är snöblandat regn här hemma idag.
Det grönskar, forsytsian lyser gul i de flestas trädgård.
Mandel- och körbärsträden blommar vackert.
Det skiftar från vitt till mörkt rosa i trädgårdar och i vägkanter och jag studsar nästan upp och ner på sätet i iver över att möta våren.
Vi provinviger Bruno igen efter en kraftig rengöring från Petters sida för att få bort kaffe- och matoslukten som fick mig att spy när jag öppnade dörren till bussen förut. Han har gjort ett exemplariskt jobb och mitt illamående har övergått från att vilja ligga i fosterställning och spy av alla dess konstiga lukter till att bara vara som en bakgrundskänsla. Lite som att ha lätt huvudvärk, det finns där men begränsar inte livet.
Vi styr kosan mot Gorge de Verdon och våren möter oss på vägen. Här är gräset grönt, blomningen har precis tagit fart och solen skvallrar om vår.
 |
| Kanske dags att skaffa en helkroppssele snart? |
Diverse fysiska åkommor förhindrar mig att röra mig för mycket, onda höfter och fötter sätter stopp för allt för långa promenader. Men det gör ingenting. Det är inte långt från parkeringen vid Carellen till där de lätta lederna går, Petter riggar från toppen och med improviserad bröstsele och förlängda benslingor på största selen vi äger så går det.
Känslan av att få röra sig på kalksten igen, i solen och med vinden som susar runt hörnen är ren lycka. Det är nästan så att jag glömmer bort att magen finns där och vildingarna verkar ta det med ro.
 |
| Petter cloggandes på den evigt populära Wide is love |
Jag spanar lite på Petter när han cloggar och går sen och lugnt somnar in i Bruno några timmar. En replängd och sen är det dags för en sovstund. Ett bra upplägg, jag sover och Petter cloggar eller springer en lång sväng. Fyra dagar med sol, vår och klättring gör att det inte är så tråkigt att det är snöblandat regn här hemma idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar