Nytt liv

Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. I nutid, dåtid eller framtid? Jag försöker börja i dåtid, men kommer nog snabbt komma till nutid och framtiden ligger framför så den kommer vi ikapp till slut ändå?

Petter och Stina funderar på om de ska bada eller inte

Det här året har varit omtumlande på många sätt. Jag har lärt mig använda mina händer, lärt mig gå, fått träna upp kroppen helt igen, fått acceptera att jag inte har så mycket ork och behöver sova mer än vanligt, fått lärt känna mig själv och de runt omkring mig igen. Det har varit som att hamna i en torktumlare men sakta går det framåt. Varje dag.
Vi åkte till Thailand  när operationsåret precis läkt ihop, gick i sanden och simmade i havet. När vi kom hem så kunde jag nästan gå helt vanligt igen. Ett avstamp i förändring.

En utsikt det inte går att se sig mätt på

Jag har inte varit intresserad eller kanske haft ork för att klättra. Har följt med ut någon gång och toppat, det går men det är inte med lika mycket glädje som jag har känt förut. Kanske för att jag har blivit så trött efteråt och behövt sova några extra timmar på dagen. Kroppen har inte känt som den brukar, den rör sig annorlunda, fungerar annorlunda.
Men så kom det ett avstamp till. Jag följde med hyfsat spontant på en bilresa mot Nordnorge. Åkte med Hilde och Oskar upp mot Lofoten, det stället som förutom öknen som ger mig så mycket energi att jag håller på att spricka. Som en laddningsstation för själen.

Hilde leder vägen mot toppen på Nordryggen av Vågakallen

Att få se Presten, Vågakallen, Gandalfväggen, alla de välbekanta klipporna som jag har spenderat så mycket tid, men framför allt glädje bland. Det i kombination med Kristins energi och glädje så föll bitarna på plats. Vi klättrade Bara Blåbär och Gollum. På varannan replängd rackade jag på och gav mig iväg i den skarpa änden. Det kändes naturligt, rogivande, välbekant men framför allt lustfyllt.

Det var som att sticka hål på en ballong. Det kommer ut luft, tillbaka till sin naturliga miljö och det som finns kvar är bara en skrumpnad ballong som symbol för någonting som har varit. Klätterlusten var väckt och min sista och tredje dag så klättrade jag Nordryggen på Vågakallen med Hilde. Kroppen rörde sig van bland klippa och grästuva, bland sva och kaminer, uppstigning som nedstigning, i den skarpa änden och i andra änden. En tro på att det ska gå igen, att klättra, att röra sig fritt på klippan. Ett avstamp mot att våga.

Sista avstampet är nog vår flytt till Frankrike, ett avstamp mot en oviss framtid de närmsta fem åren. Men mer om det i morgon!

Jag är sjuk.
I Thailand.

Feber har intagit min kropp, den leker med mig, hånar mig, förnedrar mig och jag har inget annat val än att underkasta mig den och snällt lyda.
Den brinner i mig och jag kan ingenting göra förutom att ligga och flämta. Korta ytliga flämtningar, för mer orkar jag inte. Huden är överkänslig, den är för varm, för svettig och jag försöker undvika att låta den komma i kontakt med någon annan del av kroppen.
Jag är för varm för att ligga under täcket, som består av en modell större handduk och sätter på fläkten.

Men då reagerar den blixtsnabbt och alla hårsäckar på kroppen reser sig, jag börjar frysa.
Mödosamt kryper jag ner under täcket, allt går i väldigt sakta och försiktigt, allt för att inte trigga den groteska huvudvärk som förföljer mig att skicka sina blixtrar och ge mig stötar som jag inte vet hur jag ska värja mig mot.

Jag vrider lite på mig försöker blidka kroppen mot den värk som den skickar ut från alla leder, alla muskler, men ingenting jag gör, ingen liggställning tycks passa. Försöker sova lite, slumrar till, vaknar upp, ser på klockan, det har gått tio minuter.
Toppen, om jag upprepar detta mönster ca 60 gånger med paus för lite lunch så är det snart kväll.
Fast inser att jag inte kommer få sova i natt heller.

Det här skulle vara vår sköna slappa eftersemester från USA och här ligger jag i feber med två halsmandlar stora som två blodröda golfbollar. Det är ett helvete att försöka äta eller dricka, eller prata och jag tänker tillbaka på hur många gånger förut jag har legat just så här under min barndom. Klarade jag det då så ska jag väl klara det nu…
Jag andas korta andetag genom näsan, tittar med död blick ut på grönskan och undrar när Petter ska komma tillbaka.

Jag längtar efter sällskap även om jag inte kan vara till något sällskap.
Igår kväll, mellan mina korta sovstunder vaknade jag av att han gjorde armhävningar, sitt ups på sängen med repsäcken ivrigt ivägkastandes.
Han läser för mig ur Startpistolen och jag orkar mig på några svaga leenden innan jag somnar om igen.

Jag är sjuk.
I Thailand.
Men snart så väntar Sverige på mig och därmed verkligheten.