Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. I nutid, dåtid eller framtid? Jag försöker börja i dåtid, men kommer nog snabbt komma till nutid och framtiden ligger framför så den kommer vi ikapp till slut ändå?
Det här året har varit omtumlande på många sätt. Jag har lärt mig använda mina händer, lärt mig gå, fått träna upp kroppen helt igen, fått acceptera att jag inte har så mycket ork och behöver sova mer än vanligt, fått lärt känna mig själv och de runt omkring mig igen. Det har varit som att hamna i en torktumlare men sakta går det framåt. Varje dag.
Vi åkte till Thailand när operationsåret precis läkt ihop, gick i sanden och simmade i havet. När vi kom hem så kunde jag nästan gå helt vanligt igen. Ett avstamp i förändring.
Jag har inte varit intresserad eller kanske haft ork för att klättra. Har följt med ut någon gång och toppat, det går men det är inte med lika mycket glädje som jag har känt förut. Kanske för att jag har blivit så trött efteråt och behövt sova några extra timmar på dagen. Kroppen har inte känt som den brukar, den rör sig annorlunda, fungerar annorlunda.
Men så kom det ett avstamp till. Jag följde med hyfsat spontant på en bilresa mot Nordnorge. Åkte med Hilde och Oskar upp mot Lofoten, det stället som förutom öknen som ger mig så mycket energi att jag håller på att spricka. Som en laddningsstation för själen.
Att få se Presten, Vågakallen, Gandalfväggen, alla de välbekanta klipporna som jag har spenderat så mycket tid, men framför allt glädje bland. Det i kombination med Kristins energi och glädje så föll bitarna på plats. Vi klättrade Bara Blåbär och Gollum. På varannan replängd rackade jag på och gav mig iväg i den skarpa änden. Det kändes naturligt, rogivande, välbekant men framför allt lustfyllt.
Det var som att sticka hål på en ballong. Det kommer ut luft, tillbaka till sin naturliga miljö och det som finns kvar är bara en skrumpnad ballong som symbol för någonting som har varit. Klätterlusten var väckt och min sista och tredje dag så klättrade jag Nordryggen på Vågakallen med Hilde. Kroppen rörde sig van bland klippa och grästuva, bland sva och kaminer, uppstigning som nedstigning, i den skarpa änden och i andra änden. En tro på att det ska gå igen, att klättra, att röra sig fritt på klippan. Ett avstamp mot att våga.
Sista avstampet är nog vår flytt till Frankrike, ett avstamp mot en oviss framtid de närmsta fem åren. Men mer om det i morgon!
 |
| Petter och Stina funderar på om de ska bada eller inte |
Det här året har varit omtumlande på många sätt. Jag har lärt mig använda mina händer, lärt mig gå, fått träna upp kroppen helt igen, fått acceptera att jag inte har så mycket ork och behöver sova mer än vanligt, fått lärt känna mig själv och de runt omkring mig igen. Det har varit som att hamna i en torktumlare men sakta går det framåt. Varje dag.
Vi åkte till Thailand när operationsåret precis läkt ihop, gick i sanden och simmade i havet. När vi kom hem så kunde jag nästan gå helt vanligt igen. Ett avstamp i förändring.
 |
| En utsikt det inte går att se sig mätt på |
Jag har inte varit intresserad eller kanske haft ork för att klättra. Har följt med ut någon gång och toppat, det går men det är inte med lika mycket glädje som jag har känt förut. Kanske för att jag har blivit så trött efteråt och behövt sova några extra timmar på dagen. Kroppen har inte känt som den brukar, den rör sig annorlunda, fungerar annorlunda.
Men så kom det ett avstamp till. Jag följde med hyfsat spontant på en bilresa mot Nordnorge. Åkte med Hilde och Oskar upp mot Lofoten, det stället som förutom öknen som ger mig så mycket energi att jag håller på att spricka. Som en laddningsstation för själen.
 |
| Hilde leder vägen mot toppen på Nordryggen av Vågakallen |
Att få se Presten, Vågakallen, Gandalfväggen, alla de välbekanta klipporna som jag har spenderat så mycket tid, men framför allt glädje bland. Det i kombination med Kristins energi och glädje så föll bitarna på plats. Vi klättrade Bara Blåbär och Gollum. På varannan replängd rackade jag på och gav mig iväg i den skarpa änden. Det kändes naturligt, rogivande, välbekant men framför allt lustfyllt.
Det var som att sticka hål på en ballong. Det kommer ut luft, tillbaka till sin naturliga miljö och det som finns kvar är bara en skrumpnad ballong som symbol för någonting som har varit. Klätterlusten var väckt och min sista och tredje dag så klättrade jag Nordryggen på Vågakallen med Hilde. Kroppen rörde sig van bland klippa och grästuva, bland sva och kaminer, uppstigning som nedstigning, i den skarpa änden och i andra änden. En tro på att det ska gå igen, att klättra, att röra sig fritt på klippan. Ett avstamp mot att våga.
Sista avstampet är nog vår flytt till Frankrike, ett avstamp mot en oviss framtid de närmsta fem åren. Men mer om det i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar