Ute på is

Vänder mig i sängen, låtsas inte se klockan som talar om för mig att Petter borde dyka upp snart. Sängen håller perfekt temperatur, lakanen är så där lena, sköna och smekande som de bara är vissa dagar.

Vet att Petter rastar sig själv i skidspåret på väg hem från jobbet så jag sover en liten stund till.
Myser och låter kroppen återhämta sig från utmattningen på Kärnsjön.





























Skridskor, det har vi inte utnyttjat här i vinter, trots att vi från vår tomt kan vandra rakt ut på isen i Åbyfjorden.
Behövde inte åka särskilt länge innan jag kom på varför jag inte åker skridskor så ofta. Det beror på fötterna. Det ÄR inte skönt att åka skridskor, mina fötter krampar, antagligen för att jag är lika säker som Bambi på isen. De behövdes rastas några gånger men annars var det ytterst trevligt att få vara på isen trots snötäcket.
























Petter spanar in DWS möjligheterna mitt emot vår tomt

Fötterna var oändligt tacksamma när vi hade lekt färdigt och de fick gå på fast mark igen.

Jakten på is

Petter på sviktande is

Minus åtta, solsken, ledig dag.
Vi sätter oss i bilen och åker upp till Bullaren med skridskorna i bagaget.
Som två stora skridskonybörjare är vi allt för ivriga med massa vilja, när Petter går ut på isen för att kolla hållbarheten sjunker min vilja.
Det knakar, sjunger och när Petters häl går igenom vid en testspark så bubblar fnittret upp, men konstaterar att JAG tänker inte åka på den isen.





















Jag letar klätteris

Jakten går vidare, men nu efter klätteris istället. Längst vägen sticker det ut små ishögar och jag blir som ett litet barn, lutar mig fram med näsan mot rutan för att se bättre.
Mellan Buråsen och Koberget hittar vi massa potentiella isar som bara behöver lite mer tis, Bullberget blir en besvikelse och några ickeklätterberg besöks men även de med bedrövande klätterisar.

På vägen hem passerar vi Möhättan och där ståtar minsann Fjällbäcken (?) med ett stort fint fall och jag blir som ett barn igen. Solen håller på att gå ner men jag vill ha lite äventyr.

-Petter, om vi bara kastar i oss en macka när vi kommer hem så kanske vi kan packa med pannlamporna och klättra lite?
-Hmmm

Dett är Petters allt för välbekanta svar som betyder; nej det har jag ingen lust med..
Nähä.. inget äventyr i kväll..
Men det fick vi ändå när jag upptäckte långt efter läggningsdags att vår vattenpump har stått och läckt. Så kul är det att vara husägare... vart är numret till hyresvärden?
























Omväg för lite isklättring

Jag beter mig som ett litet ilsket barn nästa lediga dag, jag VILL ut och klättra, få äventyr, vara ute trots att det är minus 14 utanför stugan.
Petter lagar vattenpumpen och jag står och hoppar trots att jag vet hur löjlig jag är så kan jag inte bete mig bättre än en femåring. Surar när Petter åker för att köpa slang, packar väskan och står redo när han kommer tillbaka. Petter lägger fixandet till mörkret istället.





























Petter vid Fjällbäcken

Vad är det med is som är så svårt att bedömma avstånd? Från vägen så trodde jag att vi hade en två reporstur framför oss, men till min besvikelse så var det icke ledbart för en fegis som mig och en lång repa.
Jaja, det var tillräckligt jobbigt på topprep, jag klättrar försiktigt bland tappar och luftis och leendet växer tillsammans med pumpen.
Mörkret smyger sig på och pannlamporna tänds. Det känns lättare och lättare att klättra, svingen kommer tillbaka och jag gläds över att få leka med Stigma och Voodoo igen, det är länge sen.























Världen gnistrar under pannlampans sken
det knarrar under fötterna
det är kallt
vita moln bildas runt oss
vi går tysta och njuter av att vara ute.

Jakten blev lyckad och nu vill jag bara klättra is.

Kontrast helg

Hela föräldraligan i solen

Petter jobbar dygn, detta skulle vara min fixarlördag med möjlighet att ta igen allt som jag borde ha gjort.
Jag vaknar av att det är ovanligt ljust, det kan inte vara sant.
Jo då, solen skiner utanför.
Inte riktigt enligt planen och eftersom jag är en människa helt utan självdisceplin så vet jag att jag inte kommer kunna hålla mig inomhus.
Så det är bara att följa med ut och åka skridskor på Surtesjön med föräldraligan.























Clara strax innan fotplurrning

Måste erkänna att jag kände mig lite vilsen bland alla barn och föräldraprat, så det var skönt att komma ut och åka lite.
Det låg ett tunt tunt snötäcke på, vilket brukar vara ett väldigt bra sätt och se om det är blött någonstans.
Av någon anledning så gick inte alla varningsklockor fram när jag och Clara åkte och tittade på stenen mitt i sjön.
Ja, mycket riktigt, jag blev lite blöt om foten, men som tur så blev det bara en fot och inte hela kroppen..






























Magnus på Plugghästen

Jag vaknar av att Petter smyger in i lägenheten och av ren rutin kommer frågan innan jag ens har hunnit vakna;
- Vad är det för väder?
En ovana som sitter i sen vår tid i Lofoten där väderprognosen styr ens liv.

Sol, tre minus grader.

Åh, det spritter i kroppen, sol, Petter är ledig och nu kan jag inte ligga kvar i sängen en sekund till.
Jag vill klättra!!




























Petter följer glatt i gympadojjor

Vi rattar Bettan till Lexby där Magnus, Oskar och Gross redan är hemmatama.
Jag får börja och Plugghästen brukar vara en skön start på året.

Det är lite kallt i sprickan, men det är underbart att få klättra på granit igen för första gången i år.
Det känns ovant, kroppen är inställd på Indian Creek och parallella sprickor, den förstår inte alls det här med knövlig Lexbyklippa.
Händerna söker automatiskt efter handjam och jag måste nästan le lite åt mig själv när jag krystat handjammar i flärad spricka när det är en stor perfekt jugg brevid.

Oskar sätter topp på Kölhalad

Grabbarna är i full färd att sätta topp på Kölhalad, den verkar vara otrolig, det får bli en annan dag, men jag ser att Petter blir glad för att det finna intresse att köra på den.
Idag så nöjer jag mig med lite lättare leder, kroppen vet inte riktigt hur den ska bete sig på klippan än.

Det verkar som om allt jag har lärt mig är bortfluget, speciellt när jag upptäcker att jag har två höger skor med mig ut. Ja ja, det är inte alla dagar det är lätt att heta Hanna Mellin..
Tur att ens pojkvän bara har en halv storlek större på klätterskor.

Vi får en underbar dag och det är sorgligt att säga hejdå till Petter, han ska frossa i kalksten i Spanien i tio dagar.. inte alla avundsjuk, bara lite.

Ännu en dag på is

Idag blev det att leka på isen ännu en dag, men i lite annorlunda tappning än i söndags.
Det blev utflykt med team Räntmästaregatan, så efter en sovmorgon så var det bara att packa bilen med mamma Clara och Herman och snält följa efter Jessica, Tobbe och Vilja till Sandsjön.
Barnvagnar blev fullastade och föräldrar på pälsade och sen var det bara ut och åka.




























När Clara först pratade om att åka med barnvagn på isen blev jag lite skeptisk, hur säkert är det egentligen?
Tobbe och Jessica hade varit ute och åkt igår och pikat igenom hela sjön och med ca 15 cm is över allt så kändes det mer än säkert.
























Två grader visade termometern, en barnlek tänkte jag, vi åkte när det var flera minusgrader, men en bister vind smekte runt isen. Clara tog inte ens av sig sin bautatjocka dunjacka utan åkte runt som ett glatt runt äpple.
Det börjar bra, isen var svart, slät och skären kändes säkra. Snabbt avverkar vi meter för meter. Banvagnarna svävar fram och leenderna blir större och större.






















Tills vi vänder, då upptäcker vi att vi har åkte med kraftig medvind. Den vind som möter oss är inte lika förlåtande, skären blir tyngre, låren känns stumma och vristerna känns som gele.
Stopp för lunch och sen ett varv till, en perfekt dag ute innan ett varmt bad och middag väntar.
Imorgon åker jag och Patrik tll Stockholm för att spana in höstkollektionen för nästa år.

Skridskoglädje

Vinter.
Kyla.
Kall vind mot kinderna.
Solen står lågt med ett magiskt sken.
Glädje.
Barnslig glädje.
Vingliga vrister.
Tepaus i solen.
Äggmacka. Kärlek.
Sjungande is.




























Första lediga dagen sen jul och nyår, solen skiner och kroppen skriker efter att få komma ut och leka i solen, NU!
Varken Petter eller jag är några skridskoproffs, men med så många kalla dagar i rad så vågade vi oss ut på Stora Kroksjön för att leka lite.
Jag kände mig som Bambi på hal is och förra gången jag åkte, för två år sen (?) så var jag var jag glad över att ha stavar som stöd.

Idag så blev jag kaxigare och kaxigare för varje skär. Jag trillade inte en enda gång, vilket för mig är en bedrift i sig.
Isen låg nästan helt blank och tyvärr var vi var inte de enda ute, isen kryllade av långfärdsskridskoproffs och insåg att vi var motsvarigheten till klätternybörjare som ej har skruvkarbin till sin rebroms..

Utan kastlinor, extra kläder eller pikar och med dubbarna i fickan kändes det som om alla skridskofantaster skickade mig onda blickar, jag lovar jag ska bättra mig!

När vristerna började ge vika så var det ändå svårt att ge upp. Solen skiner fortfarande och det känns som det kan bli den sista vinterdagen i Göteborg.
Jag tar några svängar till och förfinar mitt hockeystopp innan det är dags för den sista tepausen.