Vinter.
Kyla.
Kall vind mot kinderna.
Solen står lågt med ett magiskt sken.
Glädje.
Barnslig glädje.
Vingliga vrister.
Tepaus i solen.
Äggmacka. Kärlek.
Sjungande is.
Första lediga dagen sen jul och nyår, solen skiner och kroppen skriker efter att få komma ut och leka i solen, NU!
Varken Petter eller jag är några skridskoproffs, men med så många kalla dagar i rad så vågade vi oss ut på Stora Kroksjön för att leka lite.
Jag kände mig som Bambi på hal is och förra gången jag åkte, för två år sen (?) så var jag var jag glad över att ha stavar som stöd.
Idag så blev jag kaxigare och kaxigare för varje skär. Jag trillade inte en enda gång, vilket för mig är en bedrift i sig.
Isen låg nästan helt blank och tyvärr var vi var inte de enda ute, isen kryllade av långfärdsskridskoproffs och insåg att vi var motsvarigheten till klätternybörjare som ej har skruvkarbin till sin rebroms..
Utan kastlinor, extra kläder eller pikar och med dubbarna i fickan kändes det som om alla skridskofantaster skickade mig onda blickar, jag lovar jag ska bättra mig!
När vristerna började ge vika så var det ändå svårt att ge upp. Solen skiner fortfarande och det känns som det kan bli den sista vinterdagen i Göteborg.
Jag tar några svängar till och förfinar mitt hockeystopp innan det är dags för den sista tepausen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar