2009-08-27

På väg uppåt





























Hilde på replängd tre, fortfarande stark


Solen skiner, det är blå himmel.
Klockan har precis ringt, 05.00 och både jag och Hilde skuttar ut ur tältet. Vi gick och la oss i halvtaskigt väder med hyffsade förväntningar om att det kanske skulle kunna klarna upp.
Adrenalinet sätter igång kroppen.
Vi slevar i oss en otroligt äcklig torrpåsfrukost och inte ens med kex nedsmulade i den så vill det slinka ner.

Jag klarar inte av att vänta på de andra i kylan utan jag måste få börja gå för att få ut lite av nervositeten och adrenalinet i kroppen.
Nu ska det klättras!





















Magisk utsikt, borde vara stand nr 7?

Ph,
ph,
ph,
det går sakta i snöbacken uppför, vill inte stressa, inte bli svettig.
Hilde kommer ifatt mig och vi rackar på i märkbar tystnad för att vara två evigt tjattrande tjejer. Erik och Oskar kommer upp de med och efter lite lyckönskningar och förhoppning om ett återseende om ett antal timmar sätter jag igång.

Det är en märklig känsla att ta av sig kängorna i snön och krypa ner i ett par klätterskor, det magiska flyttet innan kroppen är på klippan.

Första replängden är min, sju plus, ouppvärmd.
Det går bra, lättare än de andra två gångerna vi har varit och känt på de två första reporna.
Offwidth sektionen passeras snabbt och det är med fröjd jag ser Hilde komma upp lite senare i layback.






















Topon är blöt, det börjar bli mörkt och det är 5.10...

Vi var lite kaxiga jag och Hilde.
De tre första reporna står som 7+, 7+,7- och det går som en dans. Det går snabbt och vi känner oss starka och snabba. Det går bra, vi följer vårt tidsupplägg.

Sen är det ca 10 repor med 5.10/5.10+ med undantag på en 5.11- innan det blir svårt igen.
Som sagt vi är kaxiga
-De här sexareporna kommer vi bara flyga förbi, enkelt, sexaklättring..

Ack så fel vi hade, sån missbedömning vi gjorde..
Många timmar senare var vi helt överens om att det inte var så stor gradskillnad på de första repona mot resten. Om det betyder att de första var lätt graderade eller om resterande var sandbaggade det får ni fråga Magnus och Peter om.

Det är blött, kallt och mörkret börjar komma.
Armarna ser ut som om jag har varit i slagsmål med två katter från alla breda sprickor.





























Hildes utsikt från toppen

-Hilde jag vågar inte..
-Joda, kom igen, jeg vet akkurat hur det föles..

Jag tittar upp, över mig vidgar sig sprickan till en läskig storlek.
Min Camalot #4, det största vi tog med skramlar i sprickan.
Det är blött på slutet, några meter högre upp.

Då gör jag det jag inte trodde jag vågade: jag, Hanna Mellin som hatar att laybacka, ger mig iväg på min största insats; jag laybackar den runda kanten tills underarmarna värker.
Väldigt samlad och med kontrollerad andning gör jag ett flytt i taget, tittar inte ner, tittar efter nästa lilla fotsteg.
När jag välter mig över till första stora fotsteg precis under stand så börjar jag nästan gråta.
Säkrar upp Hilde och ger ifrån mig ett milsvidt leende och är så lycklig man kan bli efter ett lett någonting läskigt.

Vi kämpar oss uppåt, nu är vi bara inställda på att komma till toppen.
Snön som kom en vecka tidigare ligger kvar på sina ställen ju högre upp vi kommer. Sprickorna är blöta och från att ha torkat av skorna övergår det till ett stadie där jag skiter i vilket.
Nu är skorna blöta och hela höger sida. Det är kallt och mörkret kommer. Jag vill till toppen.

Eller som Hilde sa: Vi kommer att frysa, vara trötta och hungriga, käfta på varandra, men vi ska upp elller hur?




























Trötta men glada efter en timmes sömn

Upp kom vi, även om vi inte kröp igenom det hål som Erik pratat om utan stämklättrade förbi det upp på toppstenen istället.

Upp och ner tog det oss 25 timmar och jag vet inte hur många firningar det blev, men 20 repor istället för förarens 18 blev det iallafall.

Alla ankare utom två är bultade, något som var väldigt tacksamt på vägen ner; byt slinga, klipp i karbin tejpa igen och fortsätt neråt.
Vi friklättrade så mycket vi kunde och frenchfriade oss förbi de blöta reporna. Vore skoj att komma tillbaka i torrt tillstånd.
Det går att ha bivi tre replängder från toppen, men då hade vi nog klättrat för sakta om vi skulle ha hissat.
Vi hissade bara en liten säck med vatten, powerbars, varsin tunn syntet och en skaljacka.
Erik och Oskar kom ner några timmar efter oss och hade satt Life is beautiful

Japp, nu ska jag åka hem till ranchen och njuta av tystnaden och avsaknaden av internet..

2009-08-25

På väg upp

Ok, now you get me started, nu kan jag hålla på ett tag..





















Tjejer med tung packning
foto: Oskar Alexandersson

Vår plan blev som sagt att klättra British route aka Left pillar route på Nalumarsortoq (VI 5.11 A1 700m).  För att få klättra på Nalu så fick vi även lasta ryggsäckarna fulla och knata. Knata ganska mycket uppåt och med ryggsäck. Jammi, min favvosysselsättning!





















Hilde glad över att första campen är uppsatt,
snön fanns inte kvar sista gången vi gick upp

När jag tänker efter så har jag svårt att komma ihåg allt som hände, som tur så har jag en biktbok jag kan fuskläsa i. 
Dagen efter vi hoppade i land vid stranden och satte upp camp så knatade vi dryga 2,5 h och slog upp en minicamp. Snön låg i luften och efter kort lunch så stog valet mellan att krypa ner i sovsäcken eller gå upp till ryggen under väggen.



























Farfar Erik visar vägen genom snömassorna

Valet blev ganska givet, med bara klätterutrustningen fortsatte vi uppåt.
Riktigt planerat med en vintersemester var det inte i tjejcampen och med blöta fötter och byxor knatade vi upp tålamodigt i snön efter Erik. Varför är det så jobbigt att få snö innanför kängkanten? Det är nog en av få saker jag tycker riktigt riktigt illa om.

Tillbaka i lillcampen så var ingen av oss så sugna på att stanna, blöta och kalla fortsatte vi ner till campen och Atlastältet.























Hilde och Erik för omgång två

Vila en dag och så på´t igen.
Denna dag är det rena kokoshettan, är det inte för kallt så är det för varmt enligt min kropp. Någonting de som är mycket runt mig kan skratta gott åt, men de förstår inte HUR varmt eller kallt det är för min kropp.

Tänk er uppförsbacke, packning, sol och snö= svett

Vi får iallafall upp ett 100 meter statiskt rep från klippan ner över snöfältet och klättrat en replängd innan molnen hopar sig bakom oss och kylan kommer.
Annorlunda känsla efter att ha vunnit sten-sax-påse få dra på sig klätterskorna på snöfältet och mer eller mindre hoppa upp på vertikal klippa.

Vi går ner till storlägret i snöflingor och ägnar oss åt allmänt camping liv.






















Hilde på väg upp för tredje gången, perfekt temperatur

Grabbarna gick upp i ostadigt väder, Erik och Oskar för att försöka klura ut sekvenserna på Life is Beautiful och Magnus och båda Peter för British route. Vi tar det lugnt i campen tills vi inte klara mer, ca två dagar.
Vi går upp till lillcampen och möter kalla men lyckliga grabbar som har klättrat hela dagen i snöyra.

Hilde och jag surar lite, bara lite över att vi har missat dagens äventy
r och trots snö i luften bestämmer vi oss för att stanna för att klättra dagen efter medans grabbarna går ner.






















Lycklig över att få klättra även om temperaturen är lite låg

Vi ställer klockan på fem, snosar lite och kommer upp kvart över. Vädret är ok och vi bestämmer oss för att köra.

Uppför backen, uppför snöfält och på med klätterskorna ännu en gång. Det känns lättare den här gången att börja med första replängden. Den står som 5.11+ men vi inser senare at graderna på denna led är inte riktigt riktiga. Jag hinner upp till stand innan snön åter gör oss sällskap.

Inte i några stora mängder, bara små flingor som dansar runt oss, sätter sig och dör utan att göra ett avtryck.
Nästa replängd är Hildes och snön ökar en aning, himlen blir vitare och vitare så vi vänder åter ner till Atlastältet efter två replängder. 
Ner till pojkarna, till maten, vila och vin för en dag.






















Erik vid våra tält på ryggen under Nalu

Hilde och Oskar som är unga och med spring i benen går upp för att flytta upp våra tält till ryggen under snöfältet upp till Nalu. Vi gamlingar vilar en halv dag extra innan vi knatar upp för fjärde gången, nu börjar motivationen att komma upp för detta berg bli stort.

Avslutar dagens session med Hildes poem:

Nalumarsortoq vårt gyllne fjell
nå får det vara nock gnäll
Det är inte det att det är så mycket som står på spel
men jeg må inse att jeg har blitt Nalus trell

För fjärde gang på svaert få dager
har vi tråkket upp hit(men uten plager)
Med mängder frysetörra i lager
till ett sted man bara hörer om i sager

Imorra går vi upp vid fem
och starter dagen med en morgenklem
och klattrer lange 7+ i dieder med stem
och så kan vi förhåpentlivis rossle hem

I Atlastältet väntar sprit och sötsaker
och ägg och bacon och pannekaker
utan en enaste arbetstaker
kan säga att en grönlandsmånad verkligen smaker

Onödig information:
Ta med damasker och schyssta handskar
Stavar underlättar för de knäsvaga
Vi drack vattnet som rinner stax bakom tälten
Flytta upp campen till ryggen under berget, mycket lättare att komma iväg på morgonen och oändligt vackert.
Ta med några extra rep för att sätta upp som fasta rep till väggen? Vi hade Eriks 100 m statiska plus 30 m statiskt?
Snön smälter undan..
Ca 3-4 timmar upp till ryggen, sen ca 45 minuter upp till insteget

2009-08-24

På väg in





























Hilde under mäktiga Nalumarsortuq

Grönland och klättring,
vad vet ni om det?

Jag visste precis ingenting om klättringen på Grönland i december. Ok, jag visste att Martin och Erik var där förra året, sett deras bilder i Bergsport. Vagt minne om Annikas artikel för många år sen. Men eftersom jag inte är en sån typ som lusläser alla artiklar som skrivs i klättertidningar och kan alla klätterställen jorden runt (ibland önskar jag att jag var som dig Magnus) så visste jag inte så mycket. Oj, det blev en lång mening..

Försök att uttala Nalumarsortuq och Ulamertorssuaq. Även om ni tror att ni lyckas så är det ändå fel, Magnus fick en lång lektion i grönländskt uttal på flyget till Narsarsuaq, något att någon bokstav blev en annan vid uttal. Men det har jag glömt bort. Tror det var L som blev R?






















Hilde tar sig en titt på topos innan vi åker ut med båten

Vad jag däremot är bra på är att vara spontan och därmed väldigt ogenomtänkt i mina beslut och förehavande.
-Hilde, ska vi inte åka till Grönland med grabbarna?

Den idén kläckte jag till henne strax efter vi hade landat från vår USA resa i december. Pank som en kyrkråtta med skuld till Petter. Sjukt bra idé.

Som tur är Hilde likadan som jag, två lika goda kålsupare med klätterabstinens. 
Dagen kommer när vår utrustning ska shippas till Grönland; oj då.. hoppas vi har fått med allt?
Dagen kommer då vi ska åka; oj då.. undrar vad vi shippade?
Dagen kommer när vi med båt ska åka in till denna avlägsna dal; oj då, vad ska vi klättra?























Hårresande utsikt över vårt hem i fyra veckor,
Nalumarsortuq i bakgrunden och Ulamertorssuaq med sin cylinderform främst.

När båten styr in mot där vi ska vara i fyra veckor skriker jag rakt ut som ett barn mellan skratten. Vinden är iskall och håret står rakt ut. Tjuter, ylar, låter vinden dränka mina skrik. Håren på armarna står rätt ut och jag känner mig som en fyraåring på julafton.

Det är HÄR vi ska vara, nu vet jag att jag gjorde rätt som lånade mängder med pengar av Hilde för att köpa en biljett till en flyplats jag inte ens kan uttala. Leendet snurrar sig flera varv runt ansiktet och jag springer mellan varven att hämta upp all vår utrustning till där vi ska ha lägret.
Med mat för fyra veckor och massor klätterutrustning så blev det några vändor från stranden till lägret.































Jag inser att planer om sommarsemester går i stöpet

Våra vaga planer var att försöka göra en nytur, men eftersom både jag och Hilde ville klättra massor så föll vi direkt för Eriks idé om att vi borde klättra British Route på Nalumarsortuq.
Inte för att vi visste hur svår varje repa var sen sex månader tillbaka, eller för att vi läst allt som fanns att läsa om den på nätet, utan för att Erik kom med det förslaget där och då.

Där och då, på plats på Grönland, stående på den vackraste platsen jag har besökt på länge.
Ok, jag vet att jag är en sucker på superlativ, men jag kan inte hjälpa det.





















Nästan all vår packning har kommit i land

Här börjar en mini serie om vår Grönlandsresa, den slutat nu när vi är på plats för idag, mer kommer nu när lusten har kommit tillbaka.

Lite tråkig fakta:
Flyg från Köpenhamn till Narsarsuaq ca 4,5 timmar
Helikopter till Nanortalik ca 2 h, med mellanlandningar i olika byar, varierar.
Flygbiljett hela vägen 10 000DK med Air Greenland

Båttur ut: 1100 DKK/person EN väg ca 1 timmes färd.
Shippad vikt: 370kg på sju
Kostnad för shipping: ca 3700 DKK en väg
All mat köptes på de två matbutikerna (full matlista finns att få för intresserade)
Ta gärna med torkad frukt, bra choklad, powerbar, eget gott kaffe. Rökpåse till fisken blev en höjdare.

Viktigast: köp alkohol hemma och shippa eller köp på flygplatsen i Köpenhamn. Sjukt dyrt på plats. Rullpapper var tydligen inte heller helt gratis.
Bra att tajma matleveranserna, annars så var det lite tunt med vissa varor.
Niels på turistkontoret är Gud. Han hjälper till med allt; hålla koll om vår shippade utrustning kom fram, hämtade oss på flygplatsen, fixade boende, fixade båttransport, skjutsade oss till båten med all utrustning och omvänd ordning på hemväg.
+299 61 36 33
info@nanortaliktourism.com

Det var inte varmt när vi landade i Nanortalik, kanske 4 grader (?) den 19 juni och hade tur att vi kunde åka ut med båten. Risken är att packisen täpper till i mynningen till Tasermiutfjorden.

Lusten återvänder





























Magnus hjälper mig på andra tankar

Jag har inte haft någon lust alls sen jag kom hem från Grönland.
Det har inte gett mig någonting och då har det fått vara.
Det måste kännas rätt, annars kvittar det för min del.

Jag försöker att aldrig pressa fram den även om jag saknar det. Har försökt gjort en massa andra saker istället. Petter är i Frankrike med Oskar och njuter perfekt kalksten i Verdon, så då gör det ingenting.























Hanna-Kajsa med livets goda

Jag brukar ha det så efter en lång resa, lusten brukar ta lite tid på sig innan den kommer tillbaka. Lite sakta smygande och sen för fullt igen.

Nu har den äntligen återvänt.

En morgon när jag cyklade till jobbet så tog jag några djupa andetag, insöp den kyliga luften och kände den där pirrande känslan i kroppen. Den PIRRANDE känslan jag har saknat och väntat på, längtat efter. Tror det har varit värmen eller att jag inte har smällt allt från Grönland.
























Två Hannor och en Kajsa njuter

Nu är lusten tillbaka för fullt, nu kan jag inte vänta till nästa gång tack vare Hanna-Kajsa.
Vi hade en underbar helg på Ranchen.

Höstluft
Lång frukost i solen
Nybakt bröd
Perfekt temperatur
Pirrande känsla
Perfekta sprickor
Friktion
Granit
Fingerjam
Handjam
Perfekta kilplaceringar

Klätterlusten är tillbaka!























Tjyvstart på Uteguiderna i lördags

På fredag jobbar jag sista dagen på Fjällsport och ska börja mitt nya liv.
Jag har tjyvstartat lite.

Vi flyttar in på ranchen efter helgen, hyr ut lägenheten i stan. 
Jag kommer att jobba på Uteguiderna minst två dagar i veckan nu i höst och resten av tiden kommer jag att hänga med Petter.
Klättra
Paddla
Klättra
Snickra lite hus
Klättra

Låta lusten att leva komma tillbaka, lusten att klättra få blomma. Njuta. Ha en underbar höst.
Snart börjar mitt nya liv.

2009-08-16

Låt vinden blåsa




























Många har frågat mig varför det har tagit så lång tid med begravningen, det verkar finnas så många oskrivna regler som gäller vid död av nära anhörig. Jag har säkert brutit mot de alla.

Jag ville inte ha en begravning innan vår Grönlandsresa, det hade varit för jobbigt att ta farväl så tidigt. Sorg är mer en känsla av saknad och jag ville låta den växa, gro in och fullt blomma ut innan jag sa farväl.






















Tror visseligen inte jag var redo nu heller fyra nästan fem månader senare, när det äntligen var satt ett datum. En dag som börjar som vilken ledig dag som helst, frukost, njuter av solen, plockar lite blåbär på väg till sjön.

Men vet att det inte är vilken dag som helst.
Jag ska snart åka och hämta honom.
Hämta Olle.

Jag drar ut på det så länge som möjligt, så länge det går innan mötet med Henriksson på krematoriet måste ske. Väl där så är det så konstigt att få sin far i en liten papplåda med ett nummer på att det är svårt att förstå.






























Tor Olle Christiansen i en box

Jag har grämt mig lite för den här dagen, dagen då jag ska få hämta min far i en papplåda.
Vet inte vad jag hade föreställt mig, men den var tyngre än vad jag trodde. 

Vördnadsfullt håller jag honom, stryker lite på kartongen och kan inte låta bli att le lite.
Se det komiska i det.
Här sitter jag med min Olle i knät, det som är kvar av hans kropp, benrester och tar försiktigt på pappen.
Som om han vore där.





























Syster Mia lägger ut sina blommor

På vägen ner till sjön så måste jag tjyvkika innan vi ska hälla upp askan i hans vattenkruka. 
Hur ser den ut?

Ungefär som jag skulle kunna tänka mig, grå, grovt blandat med lite fin aska.
Känner på det.
Min far.























Ylva tar sitt farväl

Hur tar man farväl av en far?
Vi gick ner till sjön där jag och Ylva har lekt otaliga timmar när vi var små, ut på den lilla ön ett liten skara på 15 personer som på ett eller annat sätt höll av Olle.

Först så sa vi att vi skulle vara bara barnen, men hur värderar man en vänskap, är det mer värt än blodsband. 
Jag tror inte det.
Vänskap kan vara långt starkare än mycket annat även om blodsband är förvånandsvärt starka när det kommer till likheter och samförståelse.




























Två systrar med varsin sorg

Det blev en fin dag, mycket finare än vad jag hade föreställt mig och inte alls så hemsk som jag tänkt. 
En sorgsen vackerhet över vårt sällskap och anledningen till att vi träffades, sjön, lite blåst och duggregn.
Som Ylva sa, det hade varit jobbigt om solen sken.

En brasa att elda upp någonting som Olle samlat på sig, en egen barkbåt att segla iväg, tid för att sprida aska i lugn och ro ute bland stenarna.
Sorgligt men vackert med ett lugn i kroppen. En känsla av kärlek till min far sprider sig djupare än sorgen.

Det var rätt tid med en begravning.
Rätt tid att gå vidare.
Låta vinden få föra honom vidare
Att se det fina med att få leva och ha rätten att sakna.




























Ett sista farväl, jag och Ylva sprider det sista ur krukan

2009-08-14



Det kosmiska 
perspektivet

Så leker vi en stund
i ett hörn vår lek
mitt i detta
mot denna bakgrund
tar vi leken på allvar
och håller varandra 
till spelreglerna

Samlar poäng
eller pengar
på varandras
bekostnad

Människor lever
ständigt trevande
i varandras fickor
medans verkligheten ser på

hör jag en fågel i skogen
vet jag att där var en fågel

orden flyger som fågelspöken
i den urgamla mankvinnoskogen

kvittret finns väl där
men var finns fåglarna

Låt vara att ensam är svag
i ensamheten är också frihet

Så fogar sig tanke till tanke
så lägger sig bild över bild
medans livet rinner
mellan fingrarna 
som vatten

Ur mörkret
grånar världen
till en gryning
med en blek sol
på en svart himmel
över en askgrå jord

och åter
ingenting
särskilt
igen
(hittat i en oändliga mängd text från Olle)




Torsdagskväll
besök av Josefin
med drinkmix i påsen
nu ensam
med tom bålskål
hon hjälper mig att glömma att jag snart ska sprida Olles aska,
snart
sprida den för vinden
låta honom gå
få leka med fåglarna
flyga med vinden
segla på vattnet
och låta smärtan försvinna
se solen igen på en svart himmel

2009-08-12

Skyltars intresse för omvärlden?





















Morgongruset har knappt lämnat ögonen, gröten ligger som en klump i magen och det är dags att cykla till jobbet.
Samma procedur som många många mornar förut, ner för backen, lite kyligt med kraftigt vinddrag.
Raksträcka vid Gubberogatan, fortfarande lite kyligt, det är fuktigt i luften.
Ner för bron, inget stopp vid rödljuset där de andra cyklisterna står och väntar.

Gött tre poäng till mig, men blir strax omcyklad av en sportig fan med keps, minus ett till mig.
Raktsräcka längs vattnet, sicksackar mig förbi mammor med barnvagnar, nu börjar pulsen stiga, ser ett kommande pluspoäng.

Ner under bron, poängen svänger vänster, jag höger, då räknas det inte, sådana är reglerna.
Raksträcka förbi Ullevi, nu höjs temperaturen i kroppen, kränger av mig fleecetröjan utan att stanna, vill inte låta  de två insamlade poängen komma om.





















Vid Gustav Adolfs torg, nästan framme så ser det annorlunda ut än det brukar. Det står skyltar överallt, det är en utställning, Signspotting projekt som Doug Lansky är ansvarig för. Smyg förbi och kolla, står uppe varje dag under kulturkalaset.
Gillar extra, Funeral 50 % som skymtas i bakgrunden på första bilden.




























Jag och Magnus hittade vår egen text på väg till korv och öl innan ett misslyckat försök att kolla på bla Anna Maria Espinosa och Titiyos hyllning till Dusty Springfield.
För mycket folk, stänga ingångar och för höga staket..

2009-08-10

Tidsfördelning





















Erik och Mia avnjuter en barnledig middag

Sista veckan har jag tänkt mycket på betydelsen av vänner och tid i kombination.
Hur tiden aldrig tycks räcka till för att höra av mig till de jag bryr mig om, känslan av otillräcklighet och att jag allt för sällan hinner sätta mig ner med de jag tycker om och ställa frågan; hur är det, på riktigt?

I tisdags kom Erik och Mia på besök, två av de vänner som har varit med mig sen starten när jag började klättra. Jag har dem att tacka att jag kom igång och klättra, på riktigt, inte bara åka ut till Rosendal en gång i månaden.

Mitt första möte med Mia var på inomhusväggen i Linde. Jag hade klättrat i drygt ett halvår och hon var nere på besök i hemmatrakterna från studier i Umeå.
Jag var sjutton och hon tjugofyra. Efter ca en halvtimmes träning så frågar hon; Men Hanna vad ska du göra till påsk? Vi ska ner till Göteborg och det vore väldigt trevligt om du följde med.

Mitt första möte med Erik var när de kom och hämtade mig två månader senare hemma hos min dåvarande pojkväns föräldrar där jag bodde för tillfället.
Hans första replik, utan ha presenterat sig ; Tjena snygging, varför har inte vi träffats tidigare?

Vi åkte upp till Ranchen på onsdagskvällen och där mötte Oskar och HK oss med färdig middag och Petter kom tillbaka från Örebro.
Sittandes i vårt hus omgiven av några av alla dem jag tycker om gjorde mig verkligen rörd och glad.

Jag tänkte på min vänskap med Erik och Mia som att plantera en planta. Till en början så den liten och ynklig, den behöver mycket skötsel och vattning, men med åren så blir den stor, stabil och står själv. Vattningen blir inte lika kritisk längre då rötterna är djupa och utbredda.
Det är såndana vänskaper jag uppskattar, de jag tycker om har alltid en särkild plats i mitt hjärta oavsett om tiden går.
























Full samling på Ranchen innan regnet kom.
Foto: Mårten Blixt


Sorgligt att åka tillbaka och jobba, men jag vet att jag lämnade Erik och Mia i goda händer den sista dagen på deras västkust tur.
Jag och Magnus åkte upp igen efter jobbet på lördagen tillsammans, ännu en vän som jag är oändligt glad i och det värmde i hjärtat att höra att han skulle skjuta upp planerna med Tromsö lite.
Efter lite bad så kom kvällen och det slutade med ett dubbelbord ute i trädgården med grillning och 16 underbara människor.


Ännu en gång fick jag känslan av att ha ett sånt privelegium att få omge mig av så många bra vänner som jag verkligen tycker om. Nästan för bra att vara sant, de satt där alla, hemma hos mig, helt spontant.
Hilde var på besök över helgen och jag insåg att jag har saknat att ha henne runt mig. Som alltid när det är mycket folk så hinns det sällan med allt för mycket tid tillsammans.


Det är där tidstjyven kommer in.
Vart tar tiden vägen?


Min mamma kom på besök och planterade om hela min rabatt och jag hann knappt säga hur glad jag är i henne, även mammor behöver höra det.






















HK där jag vill ha henne, i Bohuslän med mig


Pratade precis med Kristin som är uppe i Lofoten, jag har tänkt på henne sen jag kom hem från Grönland, men inte ansett mig ha tid att sätta mig ner och prata med henne i en timme.
Att tiden inte har funnits för jag har haft så mycket att göra.


Precis när jag skulle sätta mig och skriva det här så insåg jag att jag har all tid i världen och att vänner går framför allt annat, så jag lyfte telefonen och ringde till Kristin istället.


Var rädd om dina vänner, låt dem inte falla bort i tidens slukande svarta hål, lyft luren idag och prata med någon du inte har hört av dig till på länge.
Jag lovar att du har tid med det och du kommer bli mycket lugnare, gladare och med mer energi än annars.































Solskenstjejen Hanna-Kajsa, min egen sol


Tack alla ni mina vänner och familj som förgyller min vardag, jag skulle inte ha klara mig utan er. Tack för att ni finns som små energidepåer när vardagen känns grå, för att ni gör mig till en lycklig och hel människa och jag är så glad i er alla.
(nej, alkoholen har inte påverkat mitt omdömme ikväll, jag är bara extra lycklig efter en väldigt bra vecka)


Jag ska försöka att täppa till de svarta hålen som tiden bildar och visa min uppskattning för att ni alla finns där ute i rymden.


Puss på er!

2009-08-05

Ulla bjuder på mys

När vi ändå är inne på filmsnuttar:



Första kvällen i portan som snabbt blev döpt till Ulla på Ulamertorssuaq hade vi det helt underbart, tidig kväll, fint väder, solnedgång, maten snart uppäten med efterrätten som väntar.
Vet inte om livet kan bli så mycket bättre än så, lägret där grabbarna hänger är vid deltat som sticker ut precis ovanför hörnet på portan.

Nu drar jag snart till ranchen, ledig imorgon, vädret ska bli fint och jag har besök av Erik och Mia från Örebro, mina klätterfaddrar sen way back. Det är inte ett så värst liv det heller.