På väg uppåt

Hilde på replängd tre, fortfarande stark

Solen skiner, det är blå himmel.
Klockan har precis ringt, 05.00 och både jag och Hilde skuttar ut ur tältet. Vi gick och la oss i halvtaskigt väder med hyffsade förväntningar om att det kanske skulle kunna klarna upp.
Adrenalinet sätter igång kroppen.
Vi slevar i oss en otroligt äcklig torrpåsfrukost och inte ens med kex nedsmulade i den så vill det slinka ner.

Jag klarar inte av att vänta på de andra i kylan utan jag måste få börja gå för att få ut lite av nervositeten och adrenalinet i kroppen.
Nu ska det klättras!





















Magisk utsikt, borde vara stand nr 7?

Ph,
ph,
ph,
det går sakta i snöbacken uppför, vill inte stressa, inte bli svettig.
Hilde kommer ifatt mig och vi rackar på i märkbar tystnad för att vara två evigt tjattrande tjejer. Erik och Oskar kommer upp de med och efter lite lyckönskningar och förhoppning om ett återseende om ett antal timmar sätter jag igång.

Det är en märklig känsla att ta av sig kängorna i snön och krypa ner i ett par klätterskor, det magiska flyttet innan kroppen är på klippan.

Första replängden är min, sju plus, ouppvärmd.
Det går bra, lättare än de andra två gångerna vi har varit och känt på de två första reporna.
Offwidth sektionen passeras snabbt och det är med fröjd jag ser Hilde komma upp lite senare i layback.






















Topon är blöt, det börjar bli mörkt och det är 5.10...

Vi var lite kaxiga jag och Hilde.
De tre första reporna står som 7+, 7+,7- och det går som en dans. Det går snabbt och vi känner oss starka och snabba. Det går bra, vi följer vårt tidsupplägg.

Sen är det ca 10 repor med 5.10/5.10+ med undantag på en 5.11- innan det blir svårt igen.
Som sagt vi är kaxiga
-De här sexareporna kommer vi bara flyga förbi, enkelt, sexaklättring..

Ack så fel vi hade, sån missbedömning vi gjorde..
Många timmar senare var vi helt överens om att det inte var så stor gradskillnad på de första repona mot resten. Om det betyder att de första var lätt graderade eller om resterande var sandbaggade det får ni fråga Magnus och Peter om.

Det är blött, kallt och mörkret börjar komma.
Armarna ser ut som om jag har varit i slagsmål med två katter från alla breda sprickor.





























Hildes utsikt från toppen

-Hilde jag vågar inte..
-Joda, kom igen, jeg vet akkurat hur det föles..

Jag tittar upp, över mig vidgar sig sprickan till en läskig storlek.
Min Camalot #4, det största vi tog med skramlar i sprickan.
Det är blött på slutet, några meter högre upp.

Då gör jag det jag inte trodde jag vågade: jag, Hanna Mellin som hatar att laybacka, ger mig iväg på min största insats; jag laybackar den runda kanten tills underarmarna värker.
Väldigt samlad och med kontrollerad andning gör jag ett flytt i taget, tittar inte ner, tittar efter nästa lilla fotsteg.
När jag välter mig över till första stora fotsteg precis under stand så börjar jag nästan gråta.
Säkrar upp Hilde och ger ifrån mig ett milsvidt leende och är så lycklig man kan bli efter ett lett någonting läskigt.

Vi kämpar oss uppåt, nu är vi bara inställda på att komma till toppen.
Snön som kom en vecka tidigare ligger kvar på sina ställen ju högre upp vi kommer. Sprickorna är blöta och från att ha torkat av skorna övergår det till ett stadie där jag skiter i vilket.
Nu är skorna blöta och hela höger sida. Det är kallt och mörkret kommer. Jag vill till toppen.

Eller som Hilde sa: Vi kommer att frysa, vara trötta och hungriga, käfta på varandra, men vi ska upp elller hur?




























Trötta men glada efter en timmes sömn

Upp kom vi, även om vi inte kröp igenom det hål som Erik pratat om utan stämklättrade förbi det upp på toppstenen istället.

Upp och ner tog det oss 25 timmar och jag vet inte hur många firningar det blev, men 20 repor istället för förarens 18 blev det iallafall.

Alla ankare utom två är bultade, något som var väldigt tacksamt på vägen ner; byt slinga, klipp i karbin tejpa igen och fortsätt neråt.
Vi friklättrade så mycket vi kunde och frenchfriade oss förbi de blöta reporna. Vore skoj att komma tillbaka i torrt tillstånd.
Det går att ha bivi tre replängder från toppen, men då hade vi nog klättrat för sakta om vi skulle ha hissat.
Vi hissade bara en liten säck med vatten, powerbars, varsin tunn syntet och en skaljacka.
Erik och Oskar kom ner några timmar efter oss och hade satt Life is beautiful

Japp, nu ska jag åka hem till ranchen och njuta av tystnaden och avsaknaden av internet..