2009-09-23

Vägen över vägen

Tidig morgon.
Solen går upp, tränger sina strålar genom dimtäcket som ligger tjockt över Brodalen.

Jag sjunger med Coldplay om kärlek och jag känner att det här kommer bli en bra dag, jag är lite nervös men glad. Idag ska jag gå min första dag på forspaddlingskursen som Per vill att jag ska gå för att ha lite koll på paddelutrustningen i butiken.

Jag har precis växlat upp till femman, Bettan spinner som en katt och vi är uppe stax över 90 när jag ser honom.

Med ett rasande tempo på fyra alldeles för korta ben ser jag han ta sats för att hinna över vägen.
Hinna över innan denna gigantiska plåtlåda i storlek allt för stor för att jämföra kommer att mosa honom helt platt.

Mot alla regler jag har lärt mig på trafikskolan så reagerar jag instinktivt när jag ser honom kämpandes för att hinna trots sin felbedömning i sin och min hastighet.

Jag svänger undan kraftigt för att få honom mellan hjulparen och lättad ser jag honom i bakspegel.
Till min förvåning så har han inte fortsatt mot sitt mål utan gjort ett snabbt val att springa tillbaka till därifrån han kom från.

Av en anledning jag inte vet så börjar jag skratta åt situationen. Klockan är sju på en lördagsmorgon, det finns inte en bil i sikte och han väljer att springa tillbaka och antagligen prova senare.

Jag känner lite samhörighet med den stackarna, helt plötsligt så händer det för mycket i en period av stiljte och det är lättare att gå tillbaka till utgångspunkten.

Jag har flera veckors händelse som bara väller inom mig som jag vill få ut; två underbara bröllop, två stycken klätterkurser, en natt i portan, en forspaddlingskurs, massa snickrande på huset, men utan internet i torpet så hinner jag inte skriva så jag gör som sorken, springer tillbaka till det håll jag kom från och kanske, kanske så provar jag senare.

1 kommentar:

Magnus sa...

Damn, vilket prosaproffs!