Snut, så var Nosen slut

Hanna-Kajsa på stand efter Changing Corner

-Mikey, do you know if it´s gone rain today, those clouds doesn´t look to good..?

- No, thats no rainclouds and there hasn´t been anything about rain on the forecast..

Hanna-Kajsa har nöjt gett sig iväg på Changing Corner och aidar på som en gudinna när regndropparna börjar singla ner i ansiktet på mig.

-Regnar det kommer det från HK med en viss oro i rösten.

-Eh.. nej då, tror inte det fortsätt du..

Blöt Hanna-Kajsa snart på stand innan bultstegen

Till slut kan jag varken övertyga mig själv eller HK om att det inte regnar, de droppar som kommer rinnandes från toppen landar med jämna mellanrum på miss Piggy och ljudet påminner om en bongotrumma.

Utsikten är borta och vi befinner oss mitt i regnetmolnet, sakta men säkert klättrandes uppåt. Det tar tid och ett par regnbyxor hade inte gjort saken sämre. Vet inte riktigt vad vi tänkte när vi bara packade ner varsin regnjacka. Väderprognosen såg strålande ut? Det regnar aldrig i Kalifornien?

Vi kommer upp i mörkret, pissblöta och ganska hungriga, glada över att äntligen stå på toppen efter ha släpat Miss Piggy de sista 40 metrarna över slutsvaet.

Lusten att knata ner i 5 h är inte överhängande så vi joggar runt på toppen för att hitta två bra sovplatser, skjuta upp problemet till morgondagen känns helt rätt.

Helt rätt tills vi packar upp våra blöta dunsovsäckar ur Miss Piggy och inser att alternativet att sova i en blöt sovsäck för att gå upp i morgon bitti och ta på oss våra pissblöta kläder för att sen gå i 5h inte är mycket roligare.

Två blöta dårliga arslen..

-Vi är två dårliga arslen säger vi till varandra på finlandssvenska, refererande till Ollies översättning av bad asses, skrattar och fortsätter ut i regnet och mörkret.

Vi har två bördor att släpa på, Miss Piggy, som är stor, otymplig och svajjig, men med höftbälte eller Chain of Pain som är vår utrustningslinga med allt skrot samt ett blött rep; obekvämt och blodstypande till armarna men lättare och kompakt.

Vid två tiden på natten snubblar vi in i camp 4, illaluktande efter tre dagars svett och fortfarande pissblöta stupar vi ner i drömmarnas värld i torra sovsäckar.

Snapp, Nosen dag två

Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?

-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.

Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.

Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.

Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.

-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.

Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.

Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.

HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.

Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.

Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!

Snipp, Nosen dag ett..

Hanna-Kajsa bekantar sig med hur Miss Piggy ska hissas

-Hanna, jag får inte komma upp till standplatsen...

-..jag får hänga här och vänta lite...

Det är lite av ett krig att få klättra Nosen, klättrare från alla länder slåss om att få börja klättra varje dag och mer än två replag som startar varje dag är svårt att få till, dels för sovplatser men även för att det går för långsamt. Det betyder visserligen inte att inte fem replag försöker starta samtidigt.

Engelsmännen innan oss gick upp vid 03.00 för att vara säkra på att vara före oss och men tyvärr är de inte så snabba som vi har hoppats på.

Dagen börjar komma runt hörnet på El Cap och Hanna-Kajsa får inte komma upp till standplatsen för dem.

Ett krig där den som är först bestämmer.

Dagen går sin gång och vi finner oss i att vara nr 2 på väg upp mot toppen, det är ingen idé att stressa, då vi flera gånger får vänta för att få komma upp till standplatserna.

Gissar att för åtminstone en av grabbarna framför oss så är det att få klättra Nosen en livsdröm som håller på att förverkligas och han är stressad och njuter inte särskilt mycket av att vara här.

Stressen över att inte komma upp till den planerade sovplatsen, att inte vara tillräckligt snabb, över att maten eller vattnet ska ta slut, över att man inte ska klara det.

Har läst någonstans att ca 60% som börjar på Nosen vänder och gissar att det stämmer.

Mest tror jag det är för att de inte känner sig bekväma med att vara högt uppe i väggen och tillräckligt motiverade med att slita.

För att klättra storvägg är att slita.

Vår delade sovplats, El Cap Tower

Det är någonting som som jag visste att HK är bra på, att slita och det visar sig vara rätt.

Klättringen är tung och ovan, viljan att friklättra sliter i kroppen och vi gör så gott vi kan med den saken, men med en bastkjol till rack så är det svårt. Att dra i säkringar känns som tabu, men det släpper.

Selen tyngs ner av trippel uppsättning av nästan alla säkringar, kortslingor, massa extra karbiner, skruvkarbiner, hissrepet,vanliga skor, jumars, stegar och protraxionen.

Men vi klarar oss bra, skrattar och rör oss uppåt.

Vi kommer upp till El Cap Tower och HK promenerar lugnt runt på hyllan när vi försöker komma i ordning för natten och utan att tveka lägger hon sig ytterst på den bit av hyllan vi får dela på efter att engelsmännen har slagit upp sin porta mitt på hyllan så tanken att få sträcka ut sig ödelades och vi får ligga i bredd.

Efter en liten flaska vin och chokladpudding efter sedvanlig kall -ravioli-på-burk-middag är vi mer inne på fnittrandet och det är dags för att sova.