Snapp, Nosen dag två

Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?

-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.

Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.

Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.

Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.

-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.

Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.

Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.

HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.

Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.

Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!