Tågresan

Mörkret har spridit sig över himlen när hon stiger på tåget i Växjö.
På perrongen står en syster med lockigt blont hår, händerna är långt nerstuckna i fickorna på hennes skinnkappa och hon letar efter ett välbekant ansikte.
De får syn på varandra och ett litet leende växer fram hos de båda, ett leende som sakta dör, ett leende som sakta försvinner.

Kvar på perrongen i Växjö står en syster brevid det gamla stationshuset som vittnar om en svunnen tid, en barndom för länge sen. Förknippat med de glädjefyllda återseenderna med Olle, henns far, står det nu för motsatsen, i förfall och avstängt sen en tid tillbaka.

Tåget rullar sakta ut från stationen och det rytmiska ljudet mot rälsen tilltar.
Hon ser ut i mörkret och möter sin egen blick i spegelbilden och framför henne sitter inte längre denna lilla lintott till barn utan en brunhårig kvinna.
Hakan rynkar sig och underläppen rycker lite, spegelbilden suddas sakta ut och hon blundar.
Blundar för att slippa möta blickar från de främmande människorna på tåget mittemot och sakta rullar tårarna mot hennes kinder.

Hon tänker att än är hon för ung för att mista sin far, hon vill vara den lilla lintotten som hoppande av glädje springer före sin far i skogen otålig på att han inte är lika snabb.
Men mörkret sprider sig runt henne och det enda hon kan göra nu är att hoppas.

Det rytmiska ljudet som genom hela hennes barndom har stått för något att se fram emot har nu bytt skepnad och hon sväljer den stora klumpen i halsen, låter mörkret komma och försöker sova.

Porrskådis?

Faderollan i smålandssnö

- Äh, det ser ut som du har en peruk som en porrskådis skulle ha, säger min far skeptiskt.

Jaha, tack för den... tänker att det är för att han har så taskig syn, så han ser ändå inte...

Han ångrar sig dagen efter;

- Ja, det kanske inte är så illa ändå... så här i dagsljuset..

Jag garvar och nu är ändå håret rött som en porrskådis (tydligen) och jag är nöjd. Tur är väl det för det försvinner inte av sig själv iallfall.

En helg hos Olle har lugnat ner mig kraftigt, det händer inte så mycket i Klavreström och det var nog precis det jag behövde.

Tack Olle, du är världens bästa!