Hjälp!
Fötterna glider runt i mina nyköpta skor i storlek 42 (ett antal nummer for stora, bara sa ni vet) som absolut inte vill stå på den nedåtlutande microsandsstenssteget som skulle vara obrukligt i vilka skor jag än hade haft på mig.
Bicepsen värker och fingrarna vill bara inte sitta fast i sprickan som har storleken ett för stort det med.
Här i Indian Creek så handlar allt om storleken. Punkt slut.
Är det rätt storlek så är livet happy camping, som Hanna-Kajsa skulle ha sagt, och det beror helt på vilken storlek DU har på dina fingrar, fötter och händer
För mig är 1 inch helt, helt fel storlek (röd alien och lila camalot) för mina fingrar är för små så dom vill inte sitta fast och sprickan är för tunn för att få in skorna.
Så jag hänger desperat och försöker campusera med sprattlande fötter och mina biceps fattar inte riktigt vad jag håller på med.
Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?
Här har vi tagit det lugnt i snart ett år och så ska du behandla oss så här?
Idag är vilodag och de värker fortfarande men nästa gång vi åker till Reservoir wall så kommer jag vara på den igen, fajtas och kämpa, slira med fötterna och pusta och päsa med ett leende på läpparna.
Det är lätt att komma hit och välja de ledena som jag har en sportslig chans på eller så kan jag välja att ge mig själv så mycket stryk som möjligt. Det får bli lite av båda, ge självförtroendet en chans och sen piska ner det igen och lära så mycket det går.
Jag kan inte beskriva med ord hur underbart det är att klättra igen, samtalsämnet hela dagen alla dagar har helt ogenerat varit fotsvamp och toalettbesök, men jag ska korta ner det till att det håller bli bättre.
Kommentar fra gjestebloggeren:
Den jXXXa fotsoppen ville liksom ingen ende ta. For å døyve smerten over å vaere i Indian Creek, uten å kunne klatre, foreslo/tvang jeg gjennom ideen om å rett og slett legge klatringa på hylla noen dager og i stedet prøve noe helt annet - sykling - i nedoverbakke. Ingen av oss kan påberope oss å vaere verken barske syklister eller downhillfanatikere, og jeg må aerlig inrømme at jeg var relativt skremt over tanken på å bli sluppet utfor helt på egen hånd, med en sykkel, en hjelm og tilnaerma lik null kunnskaper om åssen man fikser sykkel. Men herregud, hvor vanskelig kan det vaere? Tenkte jeg da jeg la meg kvelden foer vi skulle ut på eventyr.
Men. Så hjelpesløs som jeg følte meg den første timen er det sjeldent jeg føler meg. Alt var ustabilt. Hadde ingen kontroll på verken pedaler eller sykkelstyre, og etter to stk falle-over-styre-tryn var jeg like skakis som en dag på sva, i bakrus, 30 grader 0g sol, langt over siste sikring. Hanna derimot, var mye mer selvsikker og barsk og jeg mistenker henne for å ha ligget i tørrtrening lenge før usa-turen..noe hun selvsagt vil nekte for om dere spør henne.
Det er merkelig hvor fort ting kan forandre seg. Mot slutten av turen følte vi oss begge som terreng-babes, det gikk fremdeles ikke KJAPT nedover, men vi unngikk i allefall å baere syklene som vi måtte gjøre i starten. Kanskje det er terrengsykling man skal starte med når fingrene begynner å falle av som en følge av for mye krimping, eller når kalk-allergien tar knekken på meg?
Nå, tilbake til Hannas story.
Steph ringde sin bror som är bror och fick någonslags pencillin utskrivet för infektionen och stället för 600$ så gick jag och hamtade ut medecin för 5$, inte fel att känna någon i Moab har jag kommit på.
Jag och Hilde hängde hemma hos Steph och hennes nya kärlek Mario i två dagar när fötterna var som värst och lyxade.
Sov i säng, duschade, lagade mat inomhus, spelade piano, hängde i soffan och drack te, och hade hon haft en tv så hade vi garanterat glott på den ett tag.
Hilde visade återigen vilken generös människa hon är genom att ta tre dagar av från klättringen och följde med mig på annat äventyr; cykling.
Första gången jag var i Moab så hyrde jag och Kristin cyklar och tog oss modigt nedför Porcupine Rim (som cyklisterna mittemot mig på cafet har suttit och diskuterat en lång stund nu som livsfarlig eftersom om du trillar så kan du dö, mer eller mindre och kom med rådet att vänta åtminstone en vecka med cykling runt på slickrocken innan du ger dig upp på den turen.)
Tur att vi inte visste det eftersom det var första gången Hilde stog på en mountainbike och andra gången för mig.
Jag, världens fegaste så fort det kommer till någonting som går fort nedåt, hade en av de bästa dagarna på den här resan. Vi hyrde två heldämpade cyklar, blev skjutsade upp på ca 3000 meters höjd och sen hade vi 26 miles med nedåtcykling framför oss. Nedåt. På cykel.
Det gick sakta i början, med mycket broms som lät värre än någonting annat jag har varit i närheten av, lite som tågbromsar.
Vi fick sällskap av Andrew, en kompis till Steph som lärde oss ett och annat, som att ha pedalerna even, ehh jämnt ställda, istället för vanligt citycykling som vi var vana till där ena foten är nere och den andra uppe. Det visade sig funka mycket bättre tillsammans med stenar och stående i nedåtbacke.
Efter Hildes första vurpa lärde vi oss att det är skillnad på fram och bakbroms, ja se där, man lär var dag..
I slutet av dagen var vi babesen på stigen, kaxigt cyklandes nedför sånt som jag inte ens hade vågat drömma om, och knappt ens vill tänka på att jag har cyklat nedför. Det känns som jag lika gärna hade kommit hem med brutna ben i hela kroppen om det hade gått fel på fel ställe.
Gjestebloggerinnlegg nummer to handler om En dag i ørkenen med Hanna-
Dette er historien om en veldig bra dag.
Team Static er i gang igjen. "Svampen", som har vaert Hannas kallenavn den siste tida, knasker smertestillende og antibiotika om hverandre - og infeksjonen begynner utrolig nok å gå over. Starter dagen som vanlig med å bli vekt av sola som kommer over åsen og sprer stråler på wallmart-teltet vårt. Hører Hannas godlyder fra naboteltet, det er lyder som ikke kan beskrives med ord men de kan i korte trekk beskrives som kose-gose-myselyder som betyr at hun har våkna og mye tyder på at hun ligger og drar seg i teltet i en søvnig våken tilstand. Yep. På tide å stå opp. Jeg krever min havregrøt og Peter krever sine bagels/egg; tilsammen blir det en perfekt frokost. Linus er kaffeansvarlig og sørger for at alles mager kommer i gang(noe som er viktig siden det faktisk er Nå man skal gå på do om man skal gjøre det i det hele tatt)
I dag er dagen for å ta i. Jeg og Hanna har bestemt oss for Reservoir Wall, en vegg med utfordringer på rekke og rad. Varmer opp, deretter gjør Hanna et fantastisk fingerriss som jeg i første forsøk er sjanseløs på. Men etter et kvarter med oppsamling av mot og krefter karrer jeg meg opp jeg også, pulsen når et nytt maksnivå og jeg ser stjerner når jeg klipper ankeret. Pust. Pes. Blir så GLAD av fingerriss!
Dagen fortsetter. Noen kopper te senere har Hanna racka opp og skal prøve "Gurkha"(5.12-: som i norsk grad vil kunne vaere en 8-) Hun gjør et heltemodig forsøk, og når hun faller av i det hun desperat forsøker å få fingrene til å feste seg utbryter hun: "FEEEEEEL STORLEK!!!" Jeg forsøker litt seinere og innser virkelig hva fel storlek faktisk betyr. Det er for stort, det er for lite. Det er for bredt, det er for trangt. Ingen av mine nylig inndoktrinerte teknikker funker. Fingerene låser ikke uansett hvor mye jeg vrir, hånda går ikke inn, det er egentlig bare en ting å si om saken: Lilla CAmalot er umulig!
