Många har frågat mig varför det har tagit så lång tid med begravningen, det verkar finnas så många oskrivna regler som gäller vid död av nära anhörig. Jag har säkert brutit mot de alla.
Jag ville inte ha en begravning innan vår Grönlandsresa, det hade varit för jobbigt att ta farväl så tidigt. Sorg är mer en känsla av saknad och jag ville låta den växa, gro in och fullt blomma ut innan jag sa farväl.
Tror visseligen inte jag var redo nu heller fyra nästan fem månader senare, när det äntligen var satt ett datum. En dag som börjar som vilken ledig dag som helst, frukost, njuter av solen, plockar lite blåbär på väg till sjön.
Men vet att det inte är vilken dag som helst.
Jag ska snart åka och hämta honom.
Hämta Olle.
Jag drar ut på det så länge som möjligt, så länge det går innan mötet med Henriksson på krematoriet måste ske. Väl där så är det så konstigt att få sin far i en liten papplåda med ett nummer på att det är svårt att förstå.
Tor Olle Christiansen i en box
Jag har grämt mig lite för den här dagen, dagen då jag ska få hämta min far i en papplåda.
Vet inte vad jag hade föreställt mig, men den var tyngre än vad jag trodde.
Vördnadsfullt håller jag honom, stryker lite på kartongen och kan inte låta bli att le lite.
Se det komiska i det.
Här sitter jag med min Olle i knät, det som är kvar av hans kropp, benrester och tar försiktigt på pappen.
Som om han vore där.
Syster Mia lägger ut sina blommor
På vägen ner till sjön så måste jag tjyvkika innan vi ska hälla upp askan i hans vattenkruka.
Hur ser den ut?
Ungefär som jag skulle kunna tänka mig, grå, grovt blandat med lite fin aska.
Känner på det.
Min far.
Ylva tar sitt farväl
Hur tar man farväl av en far?
Vi gick ner till sjön där jag och Ylva har lekt otaliga timmar när vi var små, ut på den lilla ön ett liten skara på 15 personer som på ett eller annat sätt höll av Olle.
Först så sa vi att vi skulle vara bara barnen, men hur värderar man en vänskap, är det mer värt än blodsband.
Jag tror inte det.
Vänskap kan vara långt starkare än mycket annat även om blodsband är förvånandsvärt starka när det kommer till likheter och samförståelse.
Två systrar med varsin sorg
Det blev en fin dag, mycket finare än vad jag hade föreställt mig och inte alls så hemsk som jag tänkt.
En sorgsen vackerhet över vårt sällskap och anledningen till att vi träffades, sjön, lite blåst och duggregn.
Som Ylva sa, det hade varit jobbigt om solen sken.
En brasa att elda upp någonting som Olle samlat på sig, en egen barkbåt att segla iväg, tid för att sprida aska i lugn och ro ute bland stenarna.
Sorgligt men vackert med ett lugn i kroppen. En känsla av kärlek till min far sprider sig djupare än sorgen.
Det var rätt tid med en begravning.
Rätt tid att gå vidare.
Låta vinden få föra honom vidare
Att se det fina med att få leva och ha rätten att sakna.
Ett sista farväl, jag och Ylva sprider det sista ur krukan
