Ett öppet brev

Kära immunförsvar,

jag skriver detta för att jag tillsammans med min kropp anser att vi har blivit felbehandlade.
Visserligen fick vi tre veckor i USA med god hälsa, men efter det så har det varit under all kritik.
Bara för att vi tog semester så ser jag inte det vara skäligt att ni på immunförsvaret ska ha ännu mer ledighet. Om jag inte har fel så sammanfaller er semesterperiod oftast med höst eller vinter.

Ska det fortsätta så här så föreslår jag att ni borde föra en mer restriktiv invandrarpolitik och inte låta alla bakterier och virus få uppehållstillstånd. Visserligen ser jag mig som en öppen och välkomnande person, men vissa begränsningar måste jag dock än ha.

Jag har skött mina sömnvanor, med genomsnittlig sömn på mer än 10 h/natt, exemplarisk. Jag har haft ett måttligt alkoholintag, även om det har varit ett visst intag när vi har haft besök, dock ej över hälsovådligt, samt haft en varierande kost med mycket frukt och grönsaker.
Även ett försök med vitlök, ingefära, vitaminpiller, nässköljning och flertalet andra desperata metoder visar sig ha ett liten påverkan på er.

Då jag avser att ha vissa lite större projekt i sommar och höst så går det inte i linje med den sjukdomsbild som ni vill ha. Kombinationen av sänkt kondition, tilltäppta luftvägar, igengrodda luftrör samt hosta går inte stick i sträv med min ambition att vara i god klätterform.

Jag anser att jag har gjort mitt bästa för att blidka er men det verkar som om vi inte är av samma uppfattning. Finns det någonting som gör att vi kan komma till en förlikning?
Med förhållandet 3:1 i sjuk/friskt tillstånd så tycker jag i alla fall att vi kunde förhandla oss till det omvända.

Jag ser fram emot er svar snarast,

Mvh/
Hanna och hennes kropp

Så lite så lite

Petter spanar efter nästa grepp..

Det behövs så lite
för att känna ro
bli glad
glömma bort sin 8-dagars-arbetsvecka

Har inte alls varit sugen på att klättra sen vi kom hem
tror det har haft någonting med bakterier i kroppen att göra
blir inte sugen på att klättra när jag är sjuk

Men igår när jag stog på jobbet så kände jag det helt plötsligt;
suget efter granit!
En snabb sväng till Häller och Mallorol innan solen försvann
hostade och var tvungen att stanna för att hämta andan några gånger

glad och med ro i kroppen
firar ner för en torr Canapé
nu vill jag vara frisk!

Tillbaka till verkligheten

Hallinden i fin förpackning

Vaknar av att det smattrar mot taket
övergår till ett dovt ljud och när jag drar upp rullgardinen
ser stora snöflingor sakta dala ner
Det ser ut lite som en prinsessbakelse utanför, marsipangrönt med florsocker utspritt

Har varit lite som ett födelsedagskalas sen vi kom hem från USA
soligt och en massa fina människor på Klättertorpet

det är bara att jag har varit inslagen i celofan
legat sjuk med feber och gula saker
inte orkat upp ur sängen
inte orkat vara social
inte orkat klättra
inte orkat vara ute i solen

varit inslagen i celofan
och i morse kändes det som om jag kunde ta mig ut
huvudet känns klart med hjälp av Kåvepenin

På ett sätt är det skönt
att vakna och komma tillbaka till verkligheten

I slutet av veckan

Månens sken sprider sig över sovrummet
jag kryper ner under två täcken med kläderna på
bäddar upp de fyra kuddarna till halvsittande
stoppar två papperstussar i näsan för att stoppa snoret
får blodsmak i munnen när jag hostar

en riktigt glamorös fredagskväll

Liten jag idag

Petter snickrar på våra tilltänkta gästers avfallsstation

Jag är sjuk.
Snorig.
Hostig.
Trött och dum.

Har kommit till det stadiet där jag faktiskt tycker synd om mig själv och då har gått långt. Satt precis igår och sa att jag inte hade kommit dit, men nu är jag där.

Tycker synd om mig för att vädret är så bra som det bara kan bli bland klipporna här i bohus när jag är sjuk.
Att solen skiner och jag inte får vara ute.
För att jag inte orkar vara med och bygga utan mest tittar på när Petter jobbar.
Att jag inte orkar klättra.

Kalla det I-lands problem, men jag tycker synd om mig ändå, i allafall idag...

Hur länge fungerar självbedrägeri?

vissa saker försöker jag lura mig själv med

ignorera

låtsas som om de inte finns.

Oftast fungerar min strutstaktik väldigt bra

dessvärre gick det inte i natt.

Febervridningar i sängen

hostningar

snorande

nysningarna

sömnlöshet

det är bara att konstatera

jag är nog inte helt frisk.

Haft en kul helg med att vara hjälpinstruktör till Martin på isklätterkurs i Munkedal, lite klättring och mycket stillastående kanske var sista strösslet på inte-känna-sig-helt-på-topp glassen.

Ingen knorr än..

Nu finns det ännu ett konstaterat fall av svininfluensan efter läkarbesök igår.
Snabbt avfärdade han mina egna spekulationer om felet med min egen kropp till svininfluensan.

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att besöka läkaren, jag känner mig alltid så enfaldig. På något sätt så inbillar jag mig att jag borde känna min kropp bäst, veta dess fel och brister, symptomer vid sjukdom, men icke.

Två minuter efter jag satt mig i stolen och försökt förklara mina symtomer och egna tolkningar så tittar han upp över sina glasögon och säger; Hmm, nja med en lätt rättande ton, du har svininfluensa.
-Men magontet kan..
-Nej.

Ok, det är bara att gå ut slokörad med vetskapen att det ändå inte fanns någonting mer att göra; sov drick mycket vatten och rör på dig så mycket som möjligt.
Jaja, det hade jag ju kunnat komma på själv iallafall. Som tur är jag inte smittsam längre, inte för att det gör någon skillnad.

Lämnade av Petter på Landvetter, han och Stefan borde ligga och sova gott utanför kiosken i Camp4. Deras mål är att friklättra Salathe´och jag har inte mista tvivel om att de kommer att lyckas, ett bättre replag för det går nog inte att sätta ihop. Återkommer med uppdateringar.
När nu en dator springer förbi mig..

Nä, nu får det vara nog!

Snor i näsan
bomull i hjärnan
kycklingar i halsen

Jag VÄGRAR att bli sjuk.. bara så ni vet

Ibland är livet orättvist

Petter håller sin plats i kön

-Oh, no what has happend to your foot?
-Hm.. well its a long story...

De sista dagarna har mer legat på minus sidan än plus sidan, det börjar med regn.
Mycket regn.
Hela natten efter jag och Hilde klättrade Rostrum regnade det, först så smyger sig det där nöjda tältsmilet på mig.
Jag ligger här inne och hör på smattret mot tältduken och har en bra känsla, det är ett av de ljuden jag verkligen tycker om, regn mot tältduk.

Men så fortsätter det att regna och när jag måste upp för mitt nattliga besök bakom det största trädet på campingen så kliver jag bokstavligt talat ner i ett ankeldjupt vattengrojs.
Vi har placerat vårt tält på ett av de sämre ställerna på camp 4 och det var inte så mycket som var torrt när morgonen äntligen kom.

För att göra det ännu värre så gav damen i kiosken bort vår tältplats till de före oss i kön så vi var tvugna att flytta hela vår camp i regn och jordsmet.

För att ännu mer förvärra situationen så har min vänstra fot svullnat upp och var röd, att gå på den var en pina, priset jag fick betala för att få klättra Rostrum..





















Röda piller i röda bilen

Vi flyr ner till Mariposa för att få i oss lite brunch och få ett avbrott mot ett sunkigt och blött camp 4.

Ph, jag kanske borde ändå..
nej vad jobbigt..
det kommer kosta skjortan..
nä jag har faktiskt inte råd..
fast det gör ju hemskt ont..
och så kan jag inte ens få ner foten i ett par vanliga skor..

Ja, ja, jag ger mig, vi åker upp till sjukhuset och efter ännu mer velande så bestämmer jag mig för att jag vill att en doktor ska titta på min fot.
Fem minuter senare så kommer den söta sköterskan och underhåller oss med frågor, jag får en stelkrampsspruta, någon stark pencillinliknande medicin för bakteriell infektion och piller mot fotsvampen och går därifrån 600 $ fattigare.
Ja 600 $..

-No, dont even think about it, I know what you are thinking,
dont try to puncture it with a needle, just let it be.. ok?

Det är precis som om han läste mina tankar, det var precis det jag hade bett Jenny att hjälpa mig med.. så det var bara att snällt säga ok och försöka låta det vara.

Det är mycker för ett snabbt besök på den amerikanska akuten, men men vad gör man?

När vi kommer tillbaka så är stämmningen inte allt för hög hos våra norska grannar Reimond och Sindre. De har nämligen precis brännt upp sitt tält, sovsäckar och liggunderlag i ett försök att torka sitt tält.

Så livet känns inte så illa ändå, men det är definitivt inte rättvist alla gånger.

Ett bättre liv

Idag har hoppet återvänt till mitt liv.
Kanske en kortsiktig reaktion, men känner att jag måste få hålla fast vid hoppet om att kroppen ska bli bra.
Lill-Oskar följde med mig och Petter till Hylte för ett kort träningspass mellan promenad på Hönö tillsammans med Petters mamma Stina och avtalat restaurangbesök.
Det kändes fortfarande ansträngt att klättra, men Labyrint kändes overkligt bra ända upp till toppcruxet. Fingrarna kändes starka, huvudet var med mig och hela kroppen kändes avslappnad och ... glad...

Då kommer det, hoppet om att allting kanske kan bli bra trots allt. Att Levaxinen (mot för låg ämnesomsättning) som jag fick i fredags kanske kan hjälpa mig ända, att kanske kanske finns det hopp om att vår USA resa kan bli lite som jag har tänkt mig.

Så idag finns det hopp i min kropp och ett leende på läpparna som jag vill ha ända fram till på onsdag då vi åker till Frankrike.

På väg tillbaka

Solnjutning i Nora

Det är så frustrerande över att ha en kropp som inte vill någonting och skulle den mot förmodan följa efter hjärnans vilja så funkar den inte tilräckligt ändå.
Det blev en vilohelg, ett sätt att börja komma tillbaka till det riktiga livet som inte bara innefattar horisontalläge i soffan.
När Petter kom hem från job på fredagsmorgonen packade vi bilen i fullt solsken, satte på musik och körde norrut till Nora.
Vi plockade upp Petters far, Anders och åkte till Stockholm för en väldigt trevlig familjehelg





























Ågelsjön erbjuder massor med alternativ

Söndagen fick en lugn start men vi hamnade till slut i Ågelsjön och all min iver att få komma ut och klättra piskades ner i barren så fort som jag såg klippan.
Det händer nått med mitt ledpsyke när jag har varit sjuk, det ligger på minus.
Jag fick en bok i födelsedagspresent som heter Nya Bäst när det gäller där Willi Ralio tar upp begreppet psyksk energi och jag tror att det är precis det som det handlar om.
Min kropp tar nog extra lång tid på sig att ladda om efter jag har varit sjuk och jag blir rädd som en liten harpalt, allting känns superläskigt, kroppen är skakig och stå på fötterna känns helt omöjligt.

Är det någon annan som känner så här och vad gör ni isåfall för att ladda om så snabbt som möjligt?
Jag har kommit till den insikten att för mig så gäller det att inte stressa fram någonting och pressa mig, utan bara ta det lugnt och lyssna på kroppen.




























Petter nöjd med livet

Det var iallfall helt magiskt att vara vid Ågelsjön med vattnet precis nedanför klippan, sol, fin klättring och fågelkvitter.
Det var med visst motstånd vi lämnade solnedgången och satte oss i bilen för hemfärd.

Varmt i sängen

Jag är sjuk.
Kroppen gör ont, nästan är igentjockad och det är omöjligt att svälja utan att det hugger till i halsen.
Dom senaste fem dagarna känns oändligt långa och diffusa.
Jag börjar bli innerligt trött på att inte ha kontakt med min hjärna utan ständigt bli stoppad i nått som känns som bomull och bara orka titta rakt fram.

Men en kort resumé av alla dagar som har gått:


















Jessica och Engla i full lek

I år var det bestämt att vi skule hålla hus hos syster Tuva och Nicklas så hela halvstora familjen Mellin samlades för att öppna julklappar till barnens förtjusning, äta julmat och umgås. Det blev lätt hektiskt med nio vuxna och tre barn men samtidigt väldigt trevligt. Vad är det som gör julen, en fridens högtid till att alltid kännas kaotisk? Som tur är så har storasyster Jessica och Tuva ett oändligt tålamod till all barnhantering.



















Mamma i den bortglömda vintern

Jag kommer ihåg att snön brukade vara närvarande på jul när jag var liten, men den verklgen lyste med sin frånvaro på den lilla motionsrundan för dagen. Fast man får vara glad så länge det inte regnar på riktigt Göteborgsvis.

När arbetstimmarna började smyga sig på så var det även någonting annat som smög sig på mig, lite som ett katt som smyger på sitt byte. Det spanade in sitt offer, lät det leva i ovetskap, lät henne ta några springturer i skogen för att få henne att känna sig levande innan den slutliga attacken. Då slår den till, men inte tillräckligt för att döda, utan mest för att fortsätta leka med sitt byte så hon önskar sig själv död för att undgå förnedringen.


















Lite bouldring på Hönö för dom som orkar

Så för mig blev det varken en bilfärd till Standa med Lina och Henke eller en bilfärd till Chamonix med H-K och Katrin på lördagen. Jag orkade helt enkelt inte följa med och leka utan har snällt fått ligga i sängläge och tycka synd om mig själv istället.
På söndagen så strålar solen för första gången på länge och jag klarar inte av tanken att få ligga hemma inomhus, så jag packar sovsäck och liggunderlag och följer med till Hönö,låter solen lysa på mig medans dom andra leker av sig.















Fyrverkerier över Göteborg

Nyårsafton närmar sig sakta och jag orkar inte ens tänka på det, att vara social är det sista jag är sugen på så det blir en väldigt god trerätters middag på Räntmästaregatan tillsammans med Petter.
Kvällen avslutas med hejdundrande massa raketer med utsikt över nästan hela Göteborg och för mig blev det en perfekt avslutning på det här året.