Öknen eller örken

Hösten håller på att smyga sig på

Bård och Robert lovade oss lift till Indian Creek första gången vi träffade dem utanför matbutiken i Yosemite utan att ens blinka. Antagligen för de inte ens hann tänka efter då jag och Hilde stog och höll tummarna och väntade på deras svar blint stirrandes på dem.

De höll sina ord och vi packade bilen så smackfull som det baragår att stoppa en hyrbil och begav oss ut ur parken på tisdagskvällen.

Vi såg pannlampor högt uppe på väggen som måste ha varit Petter och Stefans och jag hade god lust att skrika för full hals;

-Petter, jag älskar dig, men insåg att det skulle vara totalt bortkastat med röstresurser och att det bara skulle nå dem med en liten musviskning om ens det.

Nu är jag hemma igen.





















Underbar økenvy

Hemma i öknen där jag trivs så gott, med denna underbara röda sand som virvlar upp på benen, sprickorna som finns i oändlighet, toalettkö, gulgröna träden i botten av dalen, fullmånen som sakta stiger i horisonten och lyser upp vår camping vid Cottonwood hela natten.

Grabbarna på tur

Hemma i sprickornas land och jag höll på att spricka när bilen kom ner i dalen på eftermiddagen.

Det bubblade i hela min kropp, jag försökte förklara med känslan av att återse någon som jag håller av men inte sett på en stund. En kärlekskänsla helt enkelt, för det är det som Indian Creek är för mig, kärlek.

Jag går runt och är konstant nyförälskad.

Tyvärr sa fick denna kärlekshistoria ett abrupt slut, hårt och brutalt, rätt in i hjärtat då jag inser att även om jag har vilat de sista dagarna, spretat med tårna, smörj in de med Lamisil så finns det inget bot.

Fotsvampen är här för att stanna.

Incredible Handcrack var ett kärt återseende som tog emot mig, men sen tog det stopp, inte ens med god vilja och total känslokontroll kunde jag hålla tillbaka den smärta som välver upp igenom hela kroppen från fötterna.

Jag hatar fotsvamp!

Jag hatar att vila!

Jag hatar att ha ont så jag gråter när jag stoppar ner fötterna i ett par klätterskor!

Men mest av allt så hatar jag att inte kunna klättra!

Nu sitter jag här i Moab och tycker synd om mig själv och har bestämt träff med Steph på söndag och hoppas innerligt att mina fotter ska släppa till så pass mycket att jag åtminstone ska få klättra en dag med henne.

Men med förhöppningar kommer besvikelser, så om det finnns NÅGON som har heta tips om hur fotsvamp bäst utrotas, förintas och förhindras, så tvivla inte, maila mig snabbast möjligast med ljusets hastighet och jag ska vara dig förevigt tacksam.

Tills dess sa har jag iallafall sällskap av Bård som lider av samma sak, kompanjonen i fotbad, allehanda salvor och puder och någon som kan mycket, och då menar jag mycket mer än mig om fotsvamp. Ungefar allt utom hur man snabbast möjligast blir av med det.

Ska nog offra någonting på bålet i kväll till svampguden, har redan fått smeknamnet Svampen av Peter, och även börjat lyssna till det.. kanske ett par klätterskor, det verkar vara de som orskar mig mest smärta.

Tills nästa gång så håller jag mig i öknen, eller örken som de kära norrmännen sager.