Halva tjejligan på tur

Här vet jag hur bra dag vi har haft

Det pirrar lite i magen, denna gång av nervositet, en känsla som det var länge sen jag kände.
Okej då, det var senast inför Salathé, men innan dess så var det länge sen den känslan smög sig ner i magen.

Min blåsa trycker på och jag smyger ut i mörkret efter ha snurrat runt som en propeller i tältet och undrat vad klockan kan vara. Visarna står på halv tre och det är två timmar innan klockan ska ringa. Jag snurrar några varv till och somnar om.

När klockan ringer vid halv fem så hinner jag inte ens stänga av den innan Hilde har lyst upp hela deras tält med sin pannlampa, och är ute och fixar frukost.

Röda Hulken rular iväg mot vårt mål för dagen och solen tittar precis runt kanten när vi har gjort både anmarsch och firning ner till insteget på Rostrum.

Jag inser att den har krympt lite i storlek sen jag var här sista gången, men är nog lite nervösare den här gången. Jag vet att både jag och Hilde vill klättra den fritt och jag hinner knappt iväg innan nästa replag dyker upp vid insteget.





























Hilde kämpar på med ryggsäcken på tredje replängden.

När Hilde trillar på andra replängen som är en tunn fingerspricka, så är valet givet, vi måste prova igen och vi låter pojkarna under oss passera, men med ett ultimatum; att de tar vår kamera och tar åtminstone en bild åt oss.
Überdamen som hon är så fixar Hilde det andra gången och Five Ten gummit suger sig fast i sprickan som är allt för tunn att stå i. Jag får hålla tungan rätt i mun och tänker, som jag nästan alltid tänker när jag följer på en svår replängd, jag är glad att jag följde på den här..

Ah, jag försöker att andas lugnt och svälja den smärta som väller upp när jag råkar komma emot lilltån i fotjammen på tredje replängen. Eftersom det är 60 meter handjam så får jag svälja några gånger men glädjs över de lite bredare partierna och inser att Camalot #4 som vi tog med för den här replängden ligger i säcken.





























Hilde försöker så gummit ryker

Vi får lite vila på hyllan som bruter av leden med möjlighet att gå av, det finns lite i bakhuvudet eftersom väderprognosen sa regn framåt kvällen. Vi slår bort tanken då det nu befinner sig inte mer än sju fem replag under oss och om alla dessa människor tror att vädret ska hålla i sig så kan vi ju inte vara så fel ute?

Jag ser Hilde spänna hela kroppen så mycket hon kan i ett desperat försök att komma upp på tredje replängen, hon har redan försökt två gånger, men gravitationen har inte varit på hennes sida.
Musklerna skälver och jag kan inte mer än peppa för att kanske ge henne lite mer vilja och kraft men det hjälper inte, jorden vill ha henne mer än himlen.






























Hilde med en ledsen min, det är inte ofta

Möjligheten att prova en gång till finns inte riktigt då hyllan har fyllts på med ett och ett halvt replag som suktar efter samma topp som vi och vi fortsätter.
Hilde har en lite besviken uppsyn, men vi kommer överens om att det inte går att vara besviken när vi är på en av de finaste lederna i Yosemite, vi är här uppe och vi kämpar så gott vi kan.























Jag försöker få fötterna att stanna på väggen

När jag kommer upp till henne på standplatsen efter (ja, Hilde ledde de två i rad och jag de nästa två reporna efter det) nästa replängd så har den besvikna minen försvunnit och ersatts med ett stort leende.
- Det må vare ett av de besta diedre eg har gått säger hon och jag tänker ännu en gång att denna überkvinnan är värd en eloge.





























Hilde stilar med off-width kunskaperna

Nästa replängd är då min och det är den replängden jag har fruktat mest på hela turen. Jag har varit här två gånger med Petter och inte kunnat följa den replängden fritt, någon av gångerna, och nu står jag på rackad och klar.
Det må på pappret inte vara den svåraste, blyga 10a står det (svensk 6- ungefär) men sen står det två fruktade bokstäver efter det; OW.
OW är förkortningen på off-width och jag måste erkänna att jag tycker om sprickor väldigt väldigt mycket, men just ow är jag inte riktigt lika glad i.. kanske för att jag inte behärskar det som jag skulle önska.

Jag ger mig iväg, stämmer runt hejvilt så gott det går tills det inte finns något alternativ längre; nu är det in med knä och stacka händer som gäller. Till min förvåning så fungerar det över förväntan och efter att ha mer eller mindre kastat mig efter första tillgängliga grepp så har jag iallafall kommit förbi det som jag kommer ihåg som helt omöjligt.

Nu ska det bara vara lätt kamin klättring til stand. Ialla fall som jag kom ihåg det, det var så jag gjorde de två gångerna jag följe.
Då kan jag informera om att det är skillnad att leda och att följa.
Punkt.
I ett desperat försök att inte dö, eftersom jag lämnat den väldigt bra-att-ha-Camalot #5 längre ner i sprickan så slänger jag in en allt för utspänd #4 och ber till klättergudarna att de ska släppa upp mig.
Jga fick kämpa för mitt liv de resterande metrarna till stand och är tvungen att slå mig själv lite när jag ser Hilde följa.
Hon gör som man ska göra; sätt in vänster knä och stacka händerna, väldigt lätt (ja ja allt är relativt) medans jag var fast i tanken att vara vänd åt andra hållet med taskig chicken-wing och vadjam, inte att rekommendera.

Så kom ihåg; flytta med #5 upp och in med vänster knä...























Hilde i en mycket bekväm position, sista replängden

Lyckan över att ha klarat mig helskinnad upp hit och lyckats följa überHilde rent på alla repor gör att min kämpar vilja är på topp och det finns inte en chans att jag ska ge mig nu.
Handjam är som sagt min favorit och näst sista repan består av alla mina favoriter i ett lätt överhängande format, hand och fist i en evighet.
När jag sitter på stand och lyssnar på Hildes flåsningar, stånk och stön som ekar upp igenom sprickan och förstärks i den lilla grottan som jag sitter i blir jag glad över att ingen satt här när jag kom flåsandes upp.





























Hilde pustar ut på sista greppet

Jag ser Hilde krypa ut dubbelvikt och resa sig upp på sista repan innan toppen. Helt plötsligt hänger hon loss med båda fötterna och försvinner upp i den sista breda sprickan för denna gång.
När jag lite senare ska försöka göra samma sak så blir det inte lika graciöst och med ett stön får jag över kroppen på rätt köl, jag tänker minsann inte ge upp än.
Med Hildes leende på toppen så kämpar jag mig över kanten med de sista svagreppen under mina händer.
Vi är uppe!!
























Glada tjejer på toppen av världen

En av de bästa sakerna med Rostrum är att det bara behöva en liten kort firning, lite klyving och sen är det bara en kort promenad tillbaka till bilen som står parkerad och väntar på oss med er mat och vatten.

Det här är en av de finaste lederna i Yosemite (tycker jag iallafall) och att få göra den tillsammans med Hilde lämnar en väldigt väldigt bra känsla av belåtenhet. För att vi har varit så duktiga, för att vi har kämpat, skrattat, skojat och haft en bra tur hela dagen.





























Så här såg det ut dagen efter