Peter värmer upp sina off-width kunskaper
Konstigt, förra gången jag satt framför en dator så blev det ett kaos inlägg för det fanns så mycket som jag ville berätta om.
Nu så känns det inte som om det är så mycket, fast det är ju givetvis fel, det har hänt massor, kanske är det mer det att allt är så bra det kan vara just nu.
Petter kom inrullande med Röda Hulken på fredagsmorgonen när vi var på väg till klippan och alla tjuter i kör;
-Röda Hulken!!!
Stanna, stopp, vänd slinker det ur mig kanske lite för högt, lite för snabbt och med lite för gäll stämma.
Jimmy och Jonatan som kom från Yosemite för några dagar sen var övertygade om att Petter skulle ha dykt upp i onsdags, så i två dagar hade jag vankat av och an, lyssnat på alla billjud och väntat på att Petter skulle dyka upp med Hulken.
När han då dök upp så var det som om jag inte orkade vänta längre, det fick vara nog.
Han såg ut och kändes som vanligt, kanske lite smalare och lite gladare från att ha slitit och klarat Golden Gate och klättrat hårt med Stefan i en månad, så där glad som man såg ut när man var liten, hade varit ute och lekt och kom hem till pannkaksmiddag.
Peter skördar av sina off-width kunskaper
King Cat väntar på att ge mig stryk
Med Petter nästan under armen så hamnade vi på Cat Wall som är den bästa koncentrationen av väldigt fina leder och där möjligheten att få stryk är stor.
Ibland så blir jag lite kaxig och tänker: kanske jag har blivit lite bättre och starkare i år? Kanske kommer det kännas lättare den här gången? Nu börjar jag ju känna Indian Creek lite bättre..
Som tur är så plockas jag ner på jorden, eller i luften igen snabbt.
King Cat är en sån tur, 11+ står det i guideboken och jag kan ibland känna mig kaxig då, det här borde jag klara tänker jag.
Ger mig iväg, fint rackad med rätt grejer på rätt sida, i rätt ordning och känner mig som en drottning.
Handjammen känns bra, kroppen känns bra och allt känns rätt. Tills det kommer till att göra några snabba sportflytt över en läpp. Då står jag där med skägget i brevlådan och inser att jag har gjort precis samma sak med samma utgång för några år sen.
Med ett glädjetjut tar jag den kommande flygturen, känner suget i magen, vinden i håret och landar långt ner med ett leende på läpparna.
Det är så här livet ska vara, sandsten runtomkring mig, Petter på plats igen, goda vänner, och en värk i biceps från att ha tagit i för kung och fosterland.
Livet är inte så illa ändå.
