Jakten på is

Petter på sviktande is

Minus åtta, solsken, ledig dag.
Vi sätter oss i bilen och åker upp till Bullaren med skridskorna i bagaget.
Som två stora skridskonybörjare är vi allt för ivriga med massa vilja, när Petter går ut på isen för att kolla hållbarheten sjunker min vilja.
Det knakar, sjunger och när Petters häl går igenom vid en testspark så bubblar fnittret upp, men konstaterar att JAG tänker inte åka på den isen.





















Jag letar klätteris

Jakten går vidare, men nu efter klätteris istället. Längst vägen sticker det ut små ishögar och jag blir som ett litet barn, lutar mig fram med näsan mot rutan för att se bättre.
Mellan Buråsen och Koberget hittar vi massa potentiella isar som bara behöver lite mer tis, Bullberget blir en besvikelse och några ickeklätterberg besöks men även de med bedrövande klätterisar.

På vägen hem passerar vi Möhättan och där ståtar minsann Fjällbäcken (?) med ett stort fint fall och jag blir som ett barn igen. Solen håller på att gå ner men jag vill ha lite äventyr.

-Petter, om vi bara kastar i oss en macka när vi kommer hem så kanske vi kan packa med pannlamporna och klättra lite?
-Hmmm

Dett är Petters allt för välbekanta svar som betyder; nej det har jag ingen lust med..
Nähä.. inget äventyr i kväll..
Men det fick vi ändå när jag upptäckte långt efter läggningsdags att vår vattenpump har stått och läckt. Så kul är det att vara husägare... vart är numret till hyresvärden?
























Omväg för lite isklättring

Jag beter mig som ett litet ilsket barn nästa lediga dag, jag VILL ut och klättra, få äventyr, vara ute trots att det är minus 14 utanför stugan.
Petter lagar vattenpumpen och jag står och hoppar trots att jag vet hur löjlig jag är så kan jag inte bete mig bättre än en femåring. Surar när Petter åker för att köpa slang, packar väskan och står redo när han kommer tillbaka. Petter lägger fixandet till mörkret istället.





























Petter vid Fjällbäcken

Vad är det med is som är så svårt att bedömma avstånd? Från vägen så trodde jag att vi hade en två reporstur framför oss, men till min besvikelse så var det icke ledbart för en fegis som mig och en lång repa.
Jaja, det var tillräckligt jobbigt på topprep, jag klättrar försiktigt bland tappar och luftis och leendet växer tillsammans med pumpen.
Mörkret smyger sig på och pannlamporna tänds. Det känns lättare och lättare att klättra, svingen kommer tillbaka och jag gläds över att få leka med Stigma och Voodoo igen, det är länge sen.























Världen gnistrar under pannlampans sken
det knarrar under fötterna
det är kallt
vita moln bildas runt oss
vi går tysta och njuter av att vara ute.

Jakten blev lyckad och nu vill jag bara klättra is.