Nä, nu får det vara nog!

Snor i näsan
bomull i hjärnan
kycklingar i halsen

Jag VÄGRAR att bli sjuk.. bara så ni vet

Bor på fel ställe?

Petter med Alvin i släp

Det är bistert ute.
Vinden blåser i sidled, kall och hård träffar den all hud som exponeras.
Det rytmiska ljuden av skidor som bryter det tunna skarlagret under nysnön är allt som hörs i vinden, förutom mina andetag.
Petter försvinner framåt i en stadig takt och det är bara att följa efter i hans spår, allt för att det ska gå lättare.
Det är någonting särskilt med vintern, den riktiga vintern, inte Göteborgsvintern där det är plusgrader och regnar.






















Vinterlycklig Hanna

Vi är och hälsar på syster Jessica med familj, Trond och grabbarna Mathias och Alvin och får komma närmare på vintern.
Det går inte att komma ifrån, det är så mycket trevligare med minusgrader och snö, det gör mig lycklig, så där barnsligt lycklig så leendet vill inte riktigt lägga sig.
Jag ser ut som en leende fåne mitt i snöblåsten, en lycka som sprider sig enda ut i benen och jag får hålla i mig för att inte konstant brista ut; åh, titta vad vackert, för jag vet ju att Petter ser samma sak.
Skidåkning, snögrottebyggande och badande i stamp bidrog till en väldigt lugn och avslappnande helg.






















Perfekt avslutning på dagen, 39 grader i vattnet, minus i luften

Frågan kommer oundvikligt upp, varför bor jag i en stad där medeltemperaturen ligger runt noll och medelnederbörden ligger 70-80 mm/månad under vintern?
Jag vet ju svaret; för klättringen, men det måste väl finnas ett bättre ställe och bo på för att få lite vinter med?

Ja, ja asfalten ligger torr iallafall så om chansen att ledighet infaller samtidigt som fint väder så är det ju bara att ut och klättra, Petter den rackarn har hunnit med 6 dagar här i januari.

Tack Jessica för gästvänligheten, det var en toppen helg!

Rjukanfeber

Sabortörfossen, stor, fin och lite skrämmande

Eh, Hanna??

Hanna-Kajsa är bortom synhåll från min standplats, men på hennes tonfall kan jag höra att hon är pumpad och står mitt på cruxet.
Det har kommit kaskader av is och jag har förstått att isen är brant, hård och i inte allt för bra kvalitet (om man pratar om kvalitet på is).

Ja...?

Jag vill inte störa henne i sin koncentration, inte få henne henne att backa för jag vet inte om jag vågar att ta över, men vill inte heller att hon ska göra någonting hon inte vågar.

Jag står på andra stand på Sabotörfossen, det snöar lite lätt och det pirrar i magen för vi är ute på äventyr!!

Det hela började två dagar tidigare då vi packade våra väskor på Jakobs vandrarhem i Rjukan för att topprepa i Krokan.
Vi är på tjejträffen som anordnades av svenska och norska klätterförbundet.
Lite nervösa för att klättra is igen, första gången på säsongen, inte för att det skulle göra så stor skillnad eftersom varken jag eller H-K har klättrat så mycket is.
Vi kände oss lite kaxiga båda två, mitt avslut förra året kändes väldigt bra i Romsdalen, och H-K är så bra för hon är alltid på.

Topprepningen i Krokan avslutades med att båda två vågade sig på att leda Bullen, en W3, ungefär det lättaste Krokan har att erbjuda.
Styva i kragen börjar vi planera att att våga oss på en långtur. Båda gillar äventyr med mottot; hur svårt kan det vara?




























Sjukt nöjd Hanna på första stand på Bakveien

Vi far runt som två yra höns på morgonen och är hemskt nervösa. Hur svårt är W4? Vi har uppgraderat en grad från gårdagen och vet egentligen inte riktigt vad vi ger oss in på. Hanna-Kajsa säger inte ett knyst och jag pladdrar på oavbrutet, ett kraftigt tecken på nervositet.




























My darlings, som jag bara älskade från första stund!

Dagen flyter på utan några problem och när vi återses på toppen så tittar H-K på mig och frågar;
-Var inte det här lite väl lätt?
Vi pladdrar på oavbrutet ner till bilen och har redan bestämt oss för att vi ska våga på grannen; Sabortörfossen nästa dag.




























Starten på andra repan pirrade i magen

Vi är tysta på inmarschen, vi vet inte riktigt vad vi har gett oss in på, Sabortörfossen är graderad W5, varken jag eller H-K har klättrat någonting som är så svårt.
Vi kommer fram och tittar tysta upp på det fall som ligger ovanför oss, tittar på tredje replängden högt där uppe som alla har sagt att det är den som gör leden.

Vi vill båda två få göra den repan, men jag fick leda två repor igår och H-K fick bara en, så H-K får börja.
Hon smyger snabbt och lätt uppför den första repan, den ser snäll och inbjudande ut och är en fröjd att klättra.

När jag kommer upp på stand och tittar uppåt så tappar jag hakan lite och H-K:s kommentar kommer blixtsnabbt.
- Jo, jag undrade vad du skulle tycka om den...

Det syns inte så bra på bilden, men det är bara ett tunt parti, vertikalt med lite luftig is.
Inga skruvar.. inga hårt kackande.. jag som älskar att sänka yxan minst halva bladet..




























H-K, lite nervös för nästa repa

Den repan visar sig vara inte helt enkel, det är teknisk klättring över ett överhäng, sprajsande mot klippa och min rumpa använder jag på fler en ett ställe för att kaminklättra uppåt.
55 meter senare står jag på det som jag tror är stand, spejandes efter de bultarna som ska finnas. Hittar inga och drar in tre skruv, fixar i ordning och ropar säkring klar. Slappnar av och upptäcker bultankaret 1 meter bakom mig.
Varför är man funtad så?

Här står jag då, på stand och hoppas att H-K ska hålla ihop det till toppen och hon gör en fantastisk insats, min alldeles egen ropegun ropar lättat säkring klar så småningom.

Sista repan är underbar, brant klättring, pumpande men inte omöjlig med ganska mycket luftfickor i isen att hooka i och jag är otroligt imponerad av H-K för hennes insats.





















Löjligt glada tjejer på parkeringen

Vi är emforiska på toppen, dunkar varandra i ryggen, gör high five och öser beröm över varandra. Varken jag eller H-K kan komma ihåg senast vi var så uppspelta över någonting vi har klättrat. Orden fullkomligt sprutar ut ur munnarna på oss hela vägen ner och snön som vi går på har bytts ut mot rosa små moln som är fjäderlätta.




























Hardcore Emma visar vart skåpet ska stå

Vi blir inte tysta förrens vi möter upp med Johanna och Emma som väntar på oss på parkeringen och vi ser en blodig Emma.
Hon har gjort den klassiska, sätta hammaren i pannan vid rensningsförsök och lite avundsjukt tittar vi på varandra och önskar att vi såg lika coola ut.




























Segerhoppet för en lyckad tur

Vi avslutar vår tur i Rjukan med Tungt vann med Annika som sällskap och när snön börjar vräka ner så är vi ganska nöjda med vår resa.

Tack alla tjejer som var med på träffen, ni var underbara!!

Nakna pojkar

Vältränade grabbar i lätt uniform

Nakenhet.

Det påverkar oss alla på olika sätt på olika sätt och reaktionerna kommer alltid.

Folk blir nyfikna, generade,förvånade men som oftast så vet de flesta inte riktigt vad de ska göra.

Så var fallet med Lina på hennes 30-års fest då fem modiga grabbar ställde upp på ballongdansen. Det krävdes en hel del övertalning, men sen när tanken hade lagt sig så gick det väldigt smidigt.
Lite letande på Youtube för instruktioner hur ballongdansen egentligen går till och sen fick vi vår egen ballongdans.



















Lina tappar hakan

Lina som i vanliga fall alltid har någonting att kontra med blixtsnabbt, satt helt handfallen, lätt generad och med ett stort leende på läpparna.
Kan inte annat att tacka Henrik, Ankan, Jimma, Gunnar och Tobbe för en strålande insats som vi sent kommer att glömma. För hur många har fått sett ballongdansen på riktigt?

Nyår

Nytt år
nya förväntningar
nya planer
nytt hopp

Nyåret kom helt plötsligt efter julfirande hemma på Havreängen och en sväng till Stockholm och känslan av för lite ledighet gjorde att firandet fick bli på Räntmästaregatan.





















Nästan hela ligan samlad runt bordet till förrätten

Ett glatt gäng på nio personer utan planer om nyår fick plats i vårt kök. För att slippa göra allt själv så delegerade jag ut all mat och jag måste erkänna att det är skönt att se andra laga mat i mitt kök. Vi lyckades få ihop en trerätters som passade alldeles utmärkt ihop trots att ingen visste någonting om vad de andra skulle göra.



























Festklädd med mina två svarta nya älsklingar

Jag hade fått nya lekkamrater, två fina Cobra yxor som jag hade svårt att hålla fingrarna ifrån. En Rjukan resa är inplanerad till nästa helg så jag hade den där barnsligt pirriga känslan av att bara hålla i mina fina nya yxor. När ska jag växa upp? Calle Sellman tyckte iallafall att det var hysteriskt roligt med kombinationen isyxor oxh fest stass, måste erkänna att det kändes lite konstigt.






















Hanna-Kajsa tar sig några djupa klunkar

En väldigt trevlig kväll avlöpte snabbt och champange flaskorna gick åt i samma takt, aldrig har jag druckit så mycket champange. Den sista avslutades efter tolvslaget med gemensam insats efter en snabb klättertur upp på byggställningen runt huset för att spana in fyrverkerierna.




























Magnus försöker vinna bicepstävlingen

Kanske var det all champange som gjorde att jag och Magnus på något sätt utmanade varandra att strippa...
Väldigt moget för en 30+ och en 30 to be. Ja, ja vad mer ska man säga att jag var inte riktigt lika sugen på champange dagen efter.

Ännu en dag på is

Idag blev det att leka på isen ännu en dag, men i lite annorlunda tappning än i söndags.
Det blev utflykt med team Räntmästaregatan, så efter en sovmorgon så var det bara att packa bilen med mamma Clara och Herman och snält följa efter Jessica, Tobbe och Vilja till Sandsjön.
Barnvagnar blev fullastade och föräldrar på pälsade och sen var det bara ut och åka.




























När Clara först pratade om att åka med barnvagn på isen blev jag lite skeptisk, hur säkert är det egentligen?
Tobbe och Jessica hade varit ute och åkt igår och pikat igenom hela sjön och med ca 15 cm is över allt så kändes det mer än säkert.
























Två grader visade termometern, en barnlek tänkte jag, vi åkte när det var flera minusgrader, men en bister vind smekte runt isen. Clara tog inte ens av sig sin bautatjocka dunjacka utan åkte runt som ett glatt runt äpple.
Det börjar bra, isen var svart, slät och skären kändes säkra. Snabbt avverkar vi meter för meter. Banvagnarna svävar fram och leenderna blir större och större.






















Tills vi vänder, då upptäcker vi att vi har åkte med kraftig medvind. Den vind som möter oss är inte lika förlåtande, skären blir tyngre, låren känns stumma och vristerna känns som gele.
Stopp för lunch och sen ett varv till, en perfekt dag ute innan ett varmt bad och middag väntar.
Imorgon åker jag och Patrik tll Stockholm för att spana in höstkollektionen för nästa år.

Skridskoglädje

Vinter.
Kyla.
Kall vind mot kinderna.
Solen står lågt med ett magiskt sken.
Glädje.
Barnslig glädje.
Vingliga vrister.
Tepaus i solen.
Äggmacka. Kärlek.
Sjungande is.




























Första lediga dagen sen jul och nyår, solen skiner och kroppen skriker efter att få komma ut och leka i solen, NU!
Varken Petter eller jag är några skridskoproffs, men med så många kalla dagar i rad så vågade vi oss ut på Stora Kroksjön för att leka lite.
Jag kände mig som Bambi på hal is och förra gången jag åkte, för två år sen (?) så var jag var jag glad över att ha stavar som stöd.

Idag så blev jag kaxigare och kaxigare för varje skär. Jag trillade inte en enda gång, vilket för mig är en bedrift i sig.
Isen låg nästan helt blank och tyvärr var vi var inte de enda ute, isen kryllade av långfärdsskridskoproffs och insåg att vi var motsvarigheten till klätternybörjare som ej har skruvkarbin till sin rebroms..

Utan kastlinor, extra kläder eller pikar och med dubbarna i fickan kändes det som om alla skridskofantaster skickade mig onda blickar, jag lovar jag ska bättra mig!

När vristerna började ge vika så var det ändå svårt att ge upp. Solen skiner fortfarande och det känns som det kan bli den sista vinterdagen i Göteborg.
Jag tar några svängar till och förfinar mitt hockeystopp innan det är dags för den sista tepausen.