Till bergen

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att träffa dig igen. Om jag skulle vara rädd. Om jag eventuellt aldrig mer skulle vilja träffa dig. Den tanken har faktiskt funnits där.
När jag kom till Uddevalla sjukhus och fått igång någon slags tankeverksamhet (så här i efterhand så inser jag att den inte var särskilt klar eller funktionell) så var jag helt övertygad om att jag inte skulle upp i bergen någonting mer. Iallafall isklättra eller klättra alpint.

Skillnaden mellan sol och skugga

Men så flyttade vi hit.
Vi börjar lite försiktigt tänkte jag, ett försök att hitta tillbaka till varandra.
Petter och jag tog Midi liften upp till första stoppet, andra stoppet får nog vänta ett tag, tittar upp mot ett vintrigt landskap. Nysnön täcker nordsidorna med ett tunt lager som ger ett majestätiskt intryck.
Midi-stationen sträcker sig mot himlen och det är en utsikt som jag inte riktigt kan se mig mätt på. Hemma från balkongen syns Mont Blanc som ett riktigt berg och Midi ser bara ut som en pytt brevid, men härifrån så är det Midi som är kungen. Det andra ser bara ut som en snöbacke medan Midi sticker upp och ut från allt.

Jag glad över att vara uppe

 Vi lär känna omgivningen runt dig, dvs vi går fel på anmarschen, men kommer till slut till insteget. Det ligger snö på allt, som en skir kjol du har tagit på dig för att vara extra fin, Petter börjar leda. Jag följer efter som en prinsessa, trippandes på stenarna med snö på. Försiktigt kommer jag uppåt. Fötterna litar inte riktigt på underlaget, snön känns främmande men även lite skrämmande. Petter säger försiktigt att jag kanske vill ha klätterskor på mig till andra repländen och jag byter glatt. Även om det är snö så känns det tryggare att ha klätterskor och när jag kommer runt på sydsidan, brantare och utan snö upp i en bred spricka så är jag glad för tipset.
På tredje replängden som ser väldigt lätt ut provar jag att leda. Det går sådär.
Snön ligger tjockare på de flacka svapartierna, jag försöker hitta klippa under den fastfrusna snön.
Jag går över till det jag uppskattar att jag har kvar trots allt; ledmodus. Sakta men säkert tar jag mig uppåt, bestämt och utan minsta rädsla. Som om vi vore vänner igen.

För mig ett spännande avslut, att vara på snö igen

Resten av turen får det bli som andreman dock. Det är som att allt mod rann ur mig. Omgivningarna, bergen, exponeringen och antagligen en god del rädsla för att vara dig nära. Vi fick en underbar dag och jag hoppas att vi kan bli vänner, för det gav mersmak att få vara nära dig. Men jag var ganska rädd, nästa gång kanske vi kan sluta fred?