Vinden börjar tillta och en snöflinga landar på Hildes axel medans vi ömsom tittar ner i ravinen mellan de vackraste klipporna jag vet och horisonten åt andra hållet där mörka molnen rullar in från.
Planen var att våga försöka sig på Romantic Warrior, vi har försovit oss, Oskar och Neil har försvunnit ner dit redan.
Campen har inte hyst en enda amerikan, men en god samling europer och vi står där alla, villrådiga över vad vi ska göra. Något kollektivt driv tar tag i oss, alla rackar på, planer ändras och på tredje valet börjar vi klättra. Jag har på mig alla kläder jag har hamed mig över och försöker stå still medans jag säkrar Hilde som skyfflar in kammar eftersom hon inte kan dra i triggern. När det är min tur att klättra försöker jag desperat få ut säkringar som sitter för tight samtidigt som jag inte känner varken fötter eller händer. Jag tror aldrig jag varit så kall någonsin när jag har klättrat, inte på is inte vinterbestigningen av Villskudd, inte vad jag kan komma ihåg. Överallt i djupet mellan klipporna hörs klagan och skratt över det absurda, men ingen ger sig.
Vi är ute hela dagen, med alla kläder vi har och tänker att det här måste vara bra träning för nått. Vi söker skydd mot vinden, värmer oss i ett desperat förasök att bli varma i solen och avslutar vår dag en replängd under toppen på en hylla i solen.
Oskar och Neil kommer hem efter mörkrets inbrott nerkylda och lyckliga, de har haft en fin men kall dag och tanken på att ge sig ner dit dagen efter är som bortblåst, det blev en lätt fin tur i solen istället på Voodoo domen istället, en bra avslutning på besöket bland de gula klipporna.
Nu vidare mot förhoppningsvis varmare klippor!
