Evig kärlek

Jag vill gifta mig.
(iallafall när jag satt på Marias säng och lyssnade på Maria)

Vilka skor ska du ha?
Hur ska du ha håret uppsatt?
Vilka smycken ska du ha?
Hur ser klänningen ut?
Vilka underkläder?
Hur ska blombuketten se ut?

Mina frågor har haglat till Maria, som passar på att gå och gifta sig när jag är i USA, och jag känner mig som ett nyfiket barn. Jag får vara med och se hur hon ska se ut, men när jag frågar om ringen går jag bet, den får jag allt vänta och se till efter bröllopet.
Det känns som en dag då Maria kommer vara oändligt vacker och det missar jag, därför myser jag när hon förklarar om hur hon vill ha slöjan, (tänka bara att få ha slöja på sig, wow), hur håret ska vara uppsatt, vilken musik som ska spelas. Det är så jag kan se det om jag försöker och där och då så får jag ändå vara med på Maria och Markus bröllop.
Det är någonting särskilt med bröllop, så mycket kärlek, så mycket framtidstro och jag blir alldeles varm om hjärtat.

Jag har fundrat på om jag skulle vilja gifta mig.

Sen tidigt tonår har jag varit väldigt anti mot allt som har med bröllop att göra. Kanske för att jag kommer från en familj där olika mammor och pappor hit och dit utan något bröllop ens i tanken är det normala och livslång kärlek inte har varit något fast inslag i vardagen. Tron på att två människor kommer höra ihop livet ut har inte följt med mig i min barndom och jag har nog tagit förgivet att det är så det är. Med åtta halvsyskon är det inte kärnfamiljen som är idealet.
Hur ska någon kunna lova att älska en annan person i nöd och lust tills döden skiljer en åt?
Jag börjar dock inse att givetvis så kan ingen människa lova det, men tron om att det kommer att vara så finns där, och det är det som gör mig så rörd.

Kanske vill jag gifta mig en dag, stå där med övertygelsen om att jag och Petter kommer leva resten av våra liv tillsammans och sprudla av kärlek.

Hur är det med dig, tror du på giftemål?