Jag sitter på toppen av Bananblocken i Utby och blickar ut över stan som breder ut sig under mig.
Kastar ner repet, kollar så att ankaret ser bra ut och firar ner till marken.
Jag känner en glädje som sakta bubblar upp i kroppen, sätter på mig klätterskorna, kopplar in Mini traxionen på repet och leker i två timmar på klippan.
Det är första gången jag är ute och cloggar på riktigt och jag njuter så oerhört över att få vara själv.
Bara jag och klippan, ingenting annat.
Det gör ingenting att kroppen känns som bly och jag flåsar efter ha gjort ett flytt, jag har all tid i världen.
Jag flyttar repet till alla leder på väggen och klättrar med precision, det känns som om jag solar, men så vet jag att jag trots allt är säker. Världen runt omkring mig försvinner sakta, bilarnas oväsen blir tystare och tystare och det jag ser och känner är ljummen klippa högt ovanför en värld där människor stressar förbi.
Jag sitter på toppen av Bananblocket, blickar ut över stan och ett sakta lugn sänker sig i hela kroppen och glädjen tar över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar