Kvälls sol på verandan i Nora
Havreängen, mitt barndoms hem.
Det är någonting särskillt att få komma hem till Havreängen, beläget mitt ute i ingenting, med 1,5 km till närmsta granne.
En oas, med en stor kryddträdgård, damm, sitt lugn, stor gräsmatta och en otrolig utsikt från kullen.
Det har dock på intet sätt varit ledighet, vi har rensat, slitit upp ogräs, bränn nässlor, klippt ner rosor och kört ett otaliga skottkärror med ogräs, svettats i solen och min kära mamma behöver all hjälp hon kan få för att hålla efter trädgården.
Det är roligt att komma hem och träffa min kära mamma och bli påmind om vart jag har fått mitt eget beteende ifrån, känna att jag kan spegla mig i min mor och både le och bli förvånad.
Mäta att få min vilja igenom, trotsen när någon vill bestämma över mig, impulserna att påbörja någonting, men oviljan att slutföra någonting som borde slutföras, rastlösheten, envishet, glädjen över att få pyssla i lugn och ro, målmedvetenheten, uppslukandet.
Lite avbrott för att åka till Nora och hälsa på Petters föräldrar, det var första gången som mamma träffade Stina, Petters mamma.
Som alltid så bjöds det på en god middag och gott vin ute i trädgården med föräldrar som var lite nyfikna på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar