Argbiggan kommer till stan

Paddling funkade inte

Jag vaknar sent fredags morgon.

Ledig

Petter jobbar, han försvann från sängen vid fem tiden på morgonen.

Solen skiner in genom fönstret, men någonting är fel.

arg

ilsk

sur

förbannad

putt

irriterad

Hela jag bubblar inombords, en molande känsla i kroppen som inte försvinner.

Solen byts ut mot gråa moln och duggregn.

Dagen blir inte bättre.

Det finns inget och ingen att skylla på, nej jag ska INTE ha mens, Petter är helt oskyldig, jag har ingen aning om vart känslan kommer ifrån.

En känsla som jag väldigt sällan har i kroppen.

Hela gänget leker ivrigt bort sin höstdepression

Det hjälpte inte att försöka paddla bort känslan, trots att jag verkligen tog i för kung och fosterland ute bland blåst och vind.

Det finns bara en lösning; åka in till stan och dricka rödvin med Lina och Henke som snällt tog emot en ilsk Hanna.

Emma gottar sig över solens sällskap

Lördag morgon, solen skiner bakom molnen och det är fortfarande en bubblande känsla, men nu av lycka, nervositet, iver, nästan lite exstas.

Telefonen går varm och sen bestäms dagens resemål; Hönö, det brukar nästan alltid funka om det kommer lite vind.

Snygg-Lina jobbar på snygga hälkrokar

Det börjar regna innan jag har fått på mig klätterskorna och det blir en vilostund inne i fågelhusen innan tålamoden tryter och vi knyter på dem igen och låter vinden jaga bort det blöta.

Solen kommer fram och lekstugan står öppen för lycka. Vi leker till solen går ner och dagen avslutas med middag med Magnus och Katrin.

Jag misstänker att mitt humör kommer från granitabstinens, någon som känner igen sig?

Solen sista strålar

Nu är jag lycklig

fri från ilska

granit under fötterna

kall om fingrarna

hel

det håller kanske till nästa soldag?