Hilde njuter av mjölksyran i det stora diedret, repl 17
Vi är iväg, förbi svana och det spritter i kroppen på mig, nu ska det klättras! Äntligen är vi uppe i spricksystemen och inte är det fy skam det som möter oss, ca 200m dieder! Här är jag hemma igen och 5.11 känns som det ska, jag använder hela kroppen på alla replängder och jag är glad att vi tog med både #5 och #6.
Hilde njuter inte riktigt lika mycket, repl 20
Svadrottningen är inte lika förtjust i kaminer och kvider som jag gjorde häromdagen.
-Åhh, fy faen, du e gal, hör jag från kaminen och jag flinar lite och uppmuntrar Hilde så gott jag kan. -Joda, det går så bra Hilde, bara sätt knäna mot andra sidan. Ännu en gång inser vi olikheterna i vad vi tycker om med klättring.
Perfekta sprickor med vy, repl 24
Vi har en så sjukt fin dag, klippan är blöt på sina ställen, men det går ändå, vi kämpar tappert på men krafterna tryter för mig när jag ska ta mig över taket, hade hoppats att jag skulle ha haft kraft kvar, men pastan i armarna är inte som jag önskar och det får bli några french free flytt. Nästa gång tänker jag..
Hilde börjar upp på den finaste replängden av de alla; Bowstringcrack repl.25
Tiden börjar ta ut sin rätt och då kommer den finaste replängden jag har fått äran att följa på. Fötterna känns inte alls så onda längre, kroppen fylls av energi och det är en ren njutning att få klättra, vara så här högt upp tillsammans med Hilde.
-Ahhh, det ÄR så skoj att klättra, sjuuuukt fin replängd, det gjorde du bra Hilde!
Tålmodig Hilde i sjunkande temperatur
All den positiva energin försvinner sakta men säkert när jag jobbar mig uppåt i den breda bitvis blöta #6 hörnet som tornar upp sig på nästa replängd. Hilde väntar tålmodigt på min färd uppåt, men jag vet att hon är kall. Försöker skynda mig. Modet försvinner och all min jäklaranama rinner ur kroppen och ut längs klippan i takt med min nerkylning. Nästa replängd tar musten ur mig, totalt. Blöt kamin, med lösa block i pannlampanssken, jag kämpar uppåt, så länge jag är inuti i någonting så kan jag stå ut, men när jag behöver klättra ut, stå på kanten på små frasiga steg, crimpa på någonting löjligt så tar modet slut.
-Hilde, kan du vara snäll och sätta fast #5 och #6 på släprepet?
Det är det enda säkringarna som passar de närmsta 10 meterarna mellan block och jag ger upp. Ser upp i ett blött svart hål och jag vill inte upp dit, är kall, trött och utan säkringar.
-Hilde jag vill ner.. vill du prova?
Kompakt tystnad.
Nä..ää..
Hilde ser efter sin försvunna dunjacka, den lilla pricken till höger
Vi vänder, #5 och #6 sitter kvar och någon timme senare är vi i säkert förvar hos Ulla.
Någon timmes sömn innan vi vaknar och får besök av Erik och Oskar som är på väg uppåt. Vi ser dem förvinna men hör dem nästan hela vår firning nedför. Jag får agera räddningspatrull efter att ha slarvat med att klippa fast Hildes dunjacka när grabbarna kom förbi.
Mycket packning att släpa ner
Sista dagarna så slappar vi bara, vi går en tur upp mot Pyramiden för att få en annan vy av dalen. Kroppen är trött och trots att vi pratat om att gå upp och klättra på Pyramiden så rinner det ut i sanden tillsammans med vår motivation. Så jobbarvi lite på brännan, värmen steg ordentligt sista dagaran och det var nästan för varmt. På Grönland. Kom hem med bästa brännan någonsin, bättre än Thailandbränna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar