Vågakallen har mössa, fönstret från fiskehuset hos Emma

Lofoten,
smakar på mina minnen från alla turer till Lofoten
de flesta är söta
kryddiga
saltstänkta
men några är bittra

Petter och Oskar står redo för vår 23h bilfärd mot norr när jag dyblöt kom hem från att ha hållit en grundkurs i regn.
Bilen är packad, maten är inköpt, bensinen fylld, det är bara jag som saknas och lite mer av det som jag borde ha haft med mig. Hilde flyger upp om några dagar.

-Äsch, jag glömde att ta med mig min nya fina ullunderställströja från Houdini... vi har inte hunnit långt, men tillräckligt för att inte vända.
-Oj då, glömde nog hjälmen med.. ja ja..
-Åh, ja.. vindjackan ligger kvar i andra bilen..
- nej.., vattensystemet, jag som hatar att ha vanliga vattenflaskor i ryggsäcken när jag klättrar
-åh, helvete.. selen... inte bra det här..

Vi kommer närmare och mitt hjärta bankar fortare och fortare. Lofoten är magiskt och jag är kär, den välkända siluetten av Presten, bergen som fortsätter ut mot Å inhöljda i moln, det turkosa havet, vita stranden, Henningsvear.
Det smakar sött.





























Arild Meyer, the man, the myth, the legend, Mr Lofoten smyger upp för Tromsöexpressen.

Som tur är så var Helen och Jonas barmhärtiga nog att låna ut ett helt kit av nödvändiga saker för en klätteresa; hjälm, sele, vindjacka och vattensystem.
Petter och Oskar drar till Freya första dagen och jag ringer Arild, Mr Lofoten och min lärare när vi gick på Lofotens Folkehöyskole.
- Hallå Arild, det är Hanna Mellin..
- Nemän HEJ, det var inte igår..
- Vill du klättra Vestpillaren imorgon?
- JA! Har egentligen ett byggprojekt som jag borde göra så jag vill väldigt gärna komma ut och klättra.

Vädret ser dock inte så lovande ut och vi bränner av Tromsö expressen på en timme innan Arild packar ihop och återgår till sitt byggprojekt. Är så taggad på att klättra så att jag håller på att skaka av klippan. Jag skojar inte.
Arild, som nu har hunnit fylla 62 och alltid är lika taggad på att klättra, kommer med sin karaktäristiska härmning av svenska; Lugna ner dig..
Sjukt inspirerande att få komma ut med Arild, så vill jag bli när jag är 62!

Vädret är dock inte lika inspirerande, duggregn och 10 grader.
I tre dagar.
Gamla minnen om frustration om väntan på bra väder, för att inte tala om nutid.
YR säger sol, himlen nåt annat.
Det smakar bittert.























Jag försöker hitta säkringar till traversen på Korståget

Hilde kommer med finvädret, iallafall klätterbart väder och klätterivern slår nästan över.
Vi får två superfina dagar på Presten och en fin uppvärming till Storpillaren som är vårt stora mål.
Korståget går som ett tåg, vi smyger uppför sva och jag blir påmind om hur sjukt bra friktionen är här. Makalöst!
Så på fötterna så går det bra, du har klarat det här i dina gamla 5.10 Diamond för 9 år sen, det klarar du. Stå på föttena!
Det är som ett mantra när jag följer Hilde på Korstågets cruxrepa, svadrottning är vad hon är Hilde. Dessutom modig när hon skippar förarens rekommendation att gå ut höger till taket för säkring utan ränner rakt upp istället. Alltid lika imponerad över hennes svaklättringsmod. Ge mig någonting brett och bökigt, det kommer jag alltid uppför och njuter tom, men det här skrämmer skiter ur mig. Konstigt.

När vädret ser ostabilt ut nästa dag så satsar vi på Vestpillaren och jag har glömt bort hur fin den leden är. Fin granit, fina sprickor, långa repor (vi gjorde den i 7 istället för 10), utsikten och framför allt underbar klättring.
Det börjar dugga på mig när jag drar ihop 6:an och 7:an, vi blir inneslutna i molnen och jag får en tanke i bakhuvudet på en gång.
Slutsvaet.
Inte någonting jag vill göra om, klättra slutsvaet med repdrag i regn men det gick.

Det smakar sött och stänk av salt.
Mitt hjärta bankar för Lofoten.