Lofotenklättring, Storpillaren

Petter och Oskar spanar in sin linje på Storpillaren

"This is a climb you won't tell your parents about. Some very good and physical pitches on the pillar, but surrounded by deadly climbing and scrambling both on the approach and in particular on the last two pitches. The arete layback on pitch 15 is neither protected nor trivial. Do not trend leftwards on the last grass pitch. The correct way up (slightly to the right of the pillar)is just a little bit more solid though, according to locals. The descent is long and slightly less dangerous than the approach... I do not recommend this route - it is dangerous."

Hilde läser kommentarerna på vårt utdrag från Rockfaxs ledbeskrivning över Storpillaren när vi trötta sakta tar oss utåt i Djupfjorden. Mot vila och rödvin.
Benen vill knappt bära mig efter anspänningarna från gräsbackarna på nedstigningen. Jag har gått returen en gång tidigare, då med Mathias och Petter för 8 år sen, då kändes det inte så här skräckinjagande att gå ner eller upp för den delen heller. Antar att min känsla för att springa i branta gräsbackar inte är lika fingertoppskänslig längre. Närmare som en elefant i ett glashus.

-Fan, vad bra vi är Hilde!
Vi klarade det, slant inte på anmarschen, klarade att klättra alla repor i fritt och överlevde nedstigningen. Ledsen att jag är en sån kyckling när det gäller att gå nerför i gräsbacke...
Leendet sprider sig är vi går längst vägen tillbaka till campen, midnattssolen färgar världen orange och värmer trots att timmen är sen.
En high-five och jag ser att Hilde har det lika bra som jag.




























Oskar följer på Genus Locy medans jag kämpar mig uppåt från storhyllan

Vi har haft en underbar lugn dag på Storpillaren, lyckats fria alla repor i ett svep, vi är lyckliga men trötta och Hilde börjar med; ett skepp kommer lastat med rosmarinmarinerade lammkotletter... drömmen om god mat hägrar, de torra mackorna med jordnötssmör klibbandes i gomen har inte riktigt mättat under dagen.
Vi stapplar in mot tälten, dricker lite rödvin, trycker pastaresterna och stupar i säng, en fin dag i bergen.
När vi vaknar så är det inte länge innan dropparna smattrar mot tältduken och tid för ihoppackning och lyxfrukost hos Emma och Kristin erbjuds.

Storpillaren är inte alls så illa som kommentaren på Rocksfax anger även om jag måste erkänna att när jag stog där mitt på svat på repl.16 så önskade jag innerligt att det satt en bult mitt framför näsan.
Hilde som startade sin klätterdag med knappt ha sovit och vridit sig i magsmärtor spyr två gånger innan vi börjar klättra.
-Vi går in och ser hur det går kommer det från en sammanbiten Hilde på morgonen.
-Vi ser hur get går, kanske du får ta lite mer ansvar och leda lite mer säger Hilde bland buskarna.
-Vi klättrar upp till Storhyllan så ser vi hur det går, säger Hilde vid insteget

Tanken på att gå ner samma väg som vi gick upp finns inte i min vildaste fantasi och jag blir glad när Hilde verkar med på att fortsätta uppåt. Dagen flyter på, fin klippkvalité med sjukt bra friktion. Jag får replängden från Storhyllan och sliter, blir pumpad, önskar att jag hade mina fina gula jamhandskar men kommer till slut upp helt färdig.
Timmarna går och metrarna kvar blir färre. Vi har en fin dag, utsikten är enastående, fikar på standplatserna och Hilde ser ut att må bättre. Vi är nästan uppe, nu ska vi bara upp de två sista replängderna.

- Har du lust att ta den här replängden säger Hilde och undviker att titta uppåt mot pinnakeln och svat.
Det finns inte så många andra svar än nej, men det är klart att jag gör.
-Om det inte känns bra så kan du komma ner så provar jag säger Hilde och jag ger mig iväg.

Jag får in lite säkringar i början och ser brottet efter blocket som hamnade på Rapp för många år sen. Kommer upp till svat och går ut och känner på areten. Kritar på lite mer. Känner på den några gånger. Tittar upp på de närmsta metrarna utan säkring. Det lämnar ett stort vitt handavtryck runt kanten, men den får inte sällskap av fler.

Jag klättrar dit som Oskar har sagt till Hilde tolv gånger att hon inte ska klättra; ut till vänster i hopp om de "poor nuts" som det står om i föraren.
Kanske var det en hänvisning om en sammandragen hos männen som klättrat leden innan, inte hittar jag någonting som antyder till säkring iallafall. Försökte gräva ut en microspricka med kilpetaren, men inser idiotion med det och slutar. En dålig microkil, i klippa som smulas sönder under kilpetaren, i sidled försämrar bara saken.

Kritar upp och kör ner naglarna i den enda lilla crimpen som finns, börjar traversera mot areten som hägrar två flytt bort. Känner på de små fotstegen. Tänker på den utomordentliga friktionen. Tittar ner mot sista säkringen. Går tillbaka. Så håller jag på tills pulsen gått upp och ner igen, panikkänslan lika så. Helt plötsligt är jag över och därmed illamåendet.

Nu är det bara lite gräsklättring kvar.
Sen är det bara lite brant gräsbacke nerför kvar,
sen ska vi bara hitta bort längst Vågakallens sida,
sen är det bara att komma ner till stigen och ner till platt mark,
sen är det bara ut längst Djupfjorden,
sen är det bara lite asfalt innan vi är hemma igen,
sen klarade vi det, Hilde och jag.

Hilde på väg neråt från toppen med Henningsvear i bakgrunden

Lite info om du är sugen;

Vi klättrade på ett helrep och hade ett halvrep som släprep. Hade varsin säck som vi hissade på repl; 3,4 och 6. 2 liter vatten, 5 Cliffbars, en chokladkaka, 4 mackor var.
Klippan får sol på förmiddagen och verkar torka snabbt (som allt i Lofoten) ca 15 grader, perfekt!
1 #3, 2 #2, 2 #1, 2# 0.75, 2 #0.5 camalots, 2 röda, 1 grå, 2 gula, 2 gröna och 1 blå alien, 6 st 60 cm slingor, 6 vanliga. Lagom för oss, saknade ingenting förutom på slutet av repl.7, då hade det varit fint med en # 4 eller en till #3.

Anmarsch: Det tog oss ca 2 h att komma till insteget, parkera vid Kalle och vik av höger in på stigen som går på vänster sida om Kallevattnet. Stigen blir mindre och mindre efter vattnet och vi höll oss över svahällarna så mycket det gick. Sen är det en del brant gräsklättring och lite scrambling för att komma upp till insteget, inte stället att halka på, men tar man det lugnt så är det inte så otäckt som det ser ut från början.
Det går att fylla vatten bra 100 m innan insteget om man är där tidigt på säsongen.

Repl 1: 5 Man kan börja på vilken sida av det stora blocket, förra gången började vi på höger sida, denna gång på vänster sida. Tror höger var bättre.
Repl. 2: 6- Travers runt hörn till vänster, upp i sprickan och sen travers till vänster igen, lite tunt säkrat, men bättre än det ser ut. Små Aliens är bra..
Repl. 3: 7- Det finns en liten hylla på mitten, tror det kan vara skönt att dela upp den på två. Hilde klättrade den vänstra sprickan från hyllan och den var definitivt inte 7-, närmare 7. Den högra ska tydligen vara lättare.
Repl. 4: 7 Tung spricka, hade varit skönt med jamhandskar, jag klättrade för långt, hade ingenting kvar att göra stand med i den breda sprickan där nere.
Repl. 5: 6, Hildes repl, kommer inte ihåg den alls...
Repl. 6 7- Inte så svår kanske 6-6+, det är inte kaminklättring utan stäm och jamklättring, sen upp i ett flackt hörn upp höger. Kul klättring!
Repl. 7: 6+ Upp i dieder, lite blött när vi var där, men gick väldigt bra att stämma förbi, tror det vara lättare att stämma sig förbi istället för att klättra i hörnat. Lite cruxigt att ta sig ut vänster under taket, men kolla efter fotsteg.
Repl. 8. 6- Mer som 5+, jag tog den vänstra vägen, lite stora block men det är ok. Lite svårläst, men klättra upp till en liten vägg med flera olika sprickor. Här börjar klippkvaliten att ge sig, med mer lösa block och flackare terräng.
Repl. 9: 5, Hilde klättrade upp i vänsterkant och sen uppåt mot höger.
Repl. 10: 5, står konstigt i föraren, klättrade upp sprickan rakt upp och sen ner igen för att sen bara traversera bort höger, bättre att bara följa formationen till höger upp i hörnet och sen bort för att slippa repdrag.
Repl. 11: 4, upp på höger sida av blocket, lätt och kul klättring, ganska mycket routefinding.
Repl. 12: 4 Drog ihop de här reporna, satte inga säkringar, tror repdraget hade blivit mördande annars. Kul klättring.
Repl. 13:3
Repl. 14 Fira ner till kammen och bort till stand under pinnakeln, fasta kilar
Repl. 15 Läskig. Säkringar i början, men inte de sista 20 metrarna. Jag gick ut vänster i de små sprickorna (finns inga säkringar, sorry det där med poor nuts är bara att glömma.) och tog sen två svasteg ut mot areten, tydligen ska det vara lättare att klättra på areten hela vägen.
Här kan man även fira ner mot höger och klättra upp i det branta gräset istället.
Repl. 16 Runda klippan och upp mot höger, sen bara hitta lättaste vägen upp i det branta gräset

Nedstigning: En 30 meters firning från toppen på fasta kilar ner mot Henningsvearhållet, så kom vi ner i ett liten pass, scrambling upp på nästa pinnakel och sen scrambling ner på andra sidan. Lite brant gräs i början men det blir bättre snabbt. Där börjar rännan, vi gick ner ca 200m och började sen skråa ut höger på nersidan av Vågakallen. Håll höjd är ett mantra att komma ihåg, det är lätt att luras neråt även om man inte vill komma för högt. Skulle nog gått ner lite till för att komma ut på grässluttingen under tidigare istället för att scrambla på vissa ställen som vi fick göra. Har man inte gått nedstigningen från Vågakallen tidigare så är det bra att hålla koll på passet som skymtar bort höger när man kommit runt kanten under Vågakallen. Stigen går under klipphällarna och är underbar att komma fram till. 2,5-3 h tog nedstigningen och då stressade vi inte.

Vi klättrade på 15 h bil till bil och tog det väldigt lugnt hela turen mot första gången då det tog oss 24.