Bulta hela bohuslän boys?

Bultar eller inte, vad tycker du?

Bohusläns klätterklubb hade ett litet extra möte i lördags, väldigt trevligt med mycket folk och god fika, kakfaten stannade hos mig varje gång och lite till.
Anledningen till att samlas en lördagskväll med massa gott känt folk var inte bara nöje utan lite nytta med.

Det heta ämnet för kvällen var hurvida vi klättrare och därmed Bohusläns KK ska ställa sig till bultandet på våra kära berg.
Själv är jag splittrad, vet inte om jag står på totalt-bultförbuds-sidan eller låt-det-vara-som det-har-varit-sidan.

Bohuslän är för mig ett ställe med unik klippa med perfekt granit och så många sprickor att underhålla mig i en livstid. Det är därför jag vill vara här, bo här och klättra här. Alla leder har en speciell betydelse för mig, varje spricka bjuder på någonting unikt och en total upplevelse.

Kommer fortfarande ihåg min första tur hit, med hyrbil och en överpeppad tillrest från UmeåKarin vid ratten, nu skulle vi minsann våga oss på ett besök till sprickmeccat.

Vi avverkade alla fyra klassiska 6-, Villskudd utan dubbelrep trots rådet från Rikard i stugan, livrädd på cruxet på Prismaster där jag stog still i säkert 45 minuter medans solen sänkte sig i granskogen, svetten och de djupa andetagen under taket på Mallorol och slitet på Bergkirstis polska.

Nöjda åkte vi hem till andra delar av Sverige, nu hade vi blivit riktiga klättrare.

Lite av den känslan vill jag ska bevaras i denna del av Sverige. Att det ska finnas en liten del där traditionen att lägga egna säkringar bevaras, lite Peak Distrikt, där steget till att våga åka dit är lite längre och större än att åka till Aspen och klättra de lätta fina bultade lederna.

Att komma ihåg namnet på de leder jag klättrar, att ha en vördnadsfull blick upp mot Minaret när jag besöker Häller.

Det är på intet sätt jag inte tycker det är kul att klättra de bultade lederna som finns här, jag får en pirrande känsla varje gång jag klättrar Berberis eller Gamzatti på Skälefjäll.

Däremot så beskrev en kund som kom in idag så bra. (nyinflyttad till Oslo, men infödd bohuslänning)
-Nä sportklättringen har tagit död på min klätterlust i Oslo. Det är bara jugg på jugg, crimp på crimp och det är bara graderna på leden jag kommer ihåg.

Jag klipper med glädje Petters statiska repstumpar han har satt upp på nästan varje led på Branta väggen på Hallinden, men jag är helt emot bultade ankare där, så som sagt jag vet inte ens själv vart jag står. Om det ska sitta bultade ankare på varje led i hela Bohuslän så blir det en allt för stor summa att hålla efter när de börjar bli dåliga och med tanke på de flesta klättrarnas engagemang för klubbverksamhet så ser ju inte det så ljust ut.

Jag vill bocka, buga och ge en lång varm applåd för alla de klättrare som lägger ner sin tid idellt på klubbverksamhet, tack för att ni orkar. Hoppas inte ni ska behöva lägga bultunderhåll på era axlar med.

Vad står du?