High five för Linda och Brolle som lärde sig vad det betyder att vara ett replag
Underbar och rolig dag igår på Skälefjäll tillsammans med Jonas Paulsson. Hade tänkte att åka till Hallinden själv för att clogga och jumarera, lite Yosemite träning helt enkelt, när det pep till i telefonen. Gick inte att motstå.
Har fått frågan hela sommaren om jag fått klättrat mycket. Får svara ärligt varje gång; Nä du, knappt nått alls, jag är inte ens intresserad av att klättra på sommaren. Alltid fått en förvånad min till svars. Men i takt med att temperaturen sjunker så ökar mitt klättersug. Nu vill jag bara klättra.
Jag och Jonas diskuterade två intressanta saker igår medan solen värmde våra ryggar på stora stenen vid Skälefjäll efter en fin klätterdag.
Det ena var varför soloklättring upprör så många människor, och det andra var att känslan av att vara två.
När jag började klättra så var en stor del av klättringen för mig att vara 2 stycken i ett replag. Känslan av att sitta på toppen av den led man lett upp och säkra upp sin andreman. Lite trött och stolt. Se leendet på den andra när toppen närmade sig. Gemenskapen och banden som blir mellan två när man blir rädd, glad, arg eller ledsen, allt beroende på hur klättringen gick under dagen. Att vara ute tillsammans. Att klättra tillsammans.
För min del så är det inte så ofta det händer längre och fler med mig känns det som. Det åker upp topprep på den tilltänkta leden, eller så får den andre rensa leden för att båda vill leda. Nu så är det effektivitet som gäller och det är sällan som jag följer om det bara är en vanlig kort replängd. Det känns som fokusen har ändrats till den mer egoistiska sidan av klättringen. Fokusering på jaget och prestationen. Den egna upplevelsen istället för den delade.
Kanske därför jag tycker om att klättra långturer så mycket. Känslan av att vara ett replag ute på äventyr. Klättring tillsammans. Det krävs två för att komma upp och det är en upplevelse som man delar. Blev så glad när jag såg ett norsk replag göra En liten bit granit och fortsättningen på Hassan Chop i två replängder med stand ovanför En liten bit granit. Tänker att det finns hopp om replagstraditionen.
4 kommentarer:
Sant . Tänkvärt inlägg.
Klarsynt! Har också länge undrat varför kompisarna alltid måste dra ner repet och leda själva, även om de gjort leden förr och leaden inte är särskilt relevant.
Varför vill vi vara mer "effektiva" idag? Kanske har det lite att göra med att du liksom jag blir äldre. Folk omkring oss, och vi själva, ser mer och mer hur familj, jobb och annat konkurrerar om tid. Då tror vi att vi måste bli "effektivare". Vad vi egentligen behöver mer av är nog samvaro och avkoppling. Finns inget som slår en kväll med planlöst irrande på obskyra leder bland hyllorna i Fjällbo.
Vad kom ni fram till om soloklättring?
Helt rätt. Tror anledningen till att man klättrar ändras för många med tiden. När jag började klättra (i bohuslän) blev jag "varnad" för att flytta till "stockholm". Där är det bara fokus på att prestera, inte umgås och ha kul på klippan. Här (i bohuslän), fick jag höra, låg fokus på att klättra fina linjer och ha kul, för att sedan dela upplevelserna igen vid bohusstugan på kvällen med de som var vid andra klippor.
Jag flyttade ändå... och lite kände jag också av det som jag blev varnad för. Man samlas kring och delar folks prestationener. En liten skillnad, men dock en skillnad.
Denna något diffusa känsla tycker jag börjar sprida sig i bohuslän också...
Det jag gillar bäst just nu är att klättra långa turer och vara tre i ett replag. En klättrar och två är kvar på stand för att säkra, snacak skit, äta, dricka, fota, ja helt enkelt bara njuta och dela upplevelsen.
-John Juter
Väldigt kloka tankar Hanna. Jag håller med dig om att prestationerna och det egoistiska jaget smyger sig mer och mer in i klättringen. Och det är svårt att inte påverkas av det ute på klippan. Gäller att påminna sig själv ofta om varför man klättrar.
Skicka en kommentar