Hulken!

Hilde i mörker med tung packning

Tidigt tidigt vaknar vi och lyckas trycka i oss lite havregryn med varmt vatten innan vi börjar vår färd mot vårt stora mål, Hulken.

Mörkret omsluter oss och jag går som i trans fram på stigen, vänter fot, höger fot, vänster fot, höger fot i pannlampans sken med tystnad i öronen. Vi pratar lite men snart så tystar vi och bara går, det är som om mörkret tar min energi, sväljer den och lämnar mig i ett tomrum som bara kan fyllas genom att fortsätta framåt.

Jag är spänd på hur min kropp ska fungera, de närmsta dagarna har varit väldigt svajjiga, både i kroppen, men även kopplat till det, humöret. Nästan kusligt hur närt kopplade den fysiska känslan är till den mentala. I min resa ligger så mycket förhoppningar och förväntningar och jag vet att min far försöker pränta in ett av sina motton; om du inte har några förväntningar så blir inte besvikelsen lika stor, men jag har svårt att leva efter det.

Linus övertygade mig om att boffa med astmamedicin och jag känner mig redo för att prova allt så jag ökar dosen.. rejält.. och det känns bra.

Petter och Hulken

Ca fyra timmar senare efter en evinnerlig uppförsbacke så står vi äntligen där öga mot öga med The Incredible Hulk, en stor vit granitklump.

Ryggsäckarna packas snabbt om för här ska det klättras! Med lite ovisshet över hur kroppen ska funka så blir det Red Dihedral tillsammans med Hilde medans grabbarna kastade sig över Positive Vibration som är snäppet hårdare.

Hilde har fått förklarat för sig av två källor att Hulken är nordvänd och därmed kyligt, så vi förbereder oss på en kall dag, med långkalsonger, dunjacka och diverse varma kläder.

Döm till vår förvåning så är det varmt.. så varmt att långkalsongerna åker av på första standplats med svetten lackandes ur öronen efter sista anmarschen med lite 4th class scrambling.
Men mest förvånade blir vi nog när solen, ja solen tittar runt hörnet vid tolv tiden och väggen badar i sol.

Jag som kermit i min vindjacka

Vänster eller höger? Sprickorna är alla perfekta, graniten är vit och skön och den är framför allt snäll. Ja, hur ska man förklara att en klippa är snäll? Bra friktion, runda former raka kanter, fina handjam räcker inte riktigt, den var bara snäll. Framför allt så behandlade den mig snällt, jag kände mig levande på den klippan, kroppen fungerade och vi hade en otroligt fin bergsbestigar dag på klippan med gott humör.

Hilde tittar förskräckt genom hennes kryphål

Klättringen avslutas på ett spännande och annorlunda sätt, ett fint litet kryphål på tolfte replängden, lite som en symbol att här slutar klättrinen och nedstigningen börjar.
Hulken känns väldigt alpint, men på samma gång som en snäll liten klippa, men nedstigningen låg definitivt åt det alpina hållet. Hilde drar ned en stor sten som hon stog på och efter att ha studsat ca 100 meter (ja stenen, inte Hilde) så splittrades den i tusen bitar och Hilde svor på att hon inte skulle gå ner i rännan en gång till.

.

.

.

.

.

.

Tuffa Hilde med blod och jamhanskar

Dag två blev därför ingen nedstigning i rännan, utan bara de fem första replängderna på Positive Vibration.
Ååååhhh för vilken led! Här blev det klättring av och varje replängs var finare än den förra och när vi hade klättrat ifatt replagen före oss så ville varken jag eller Hilde titta upp på resten av leden. Ångesten över de fina replängderna som låg ovanför oss oklättrade skulle bli för stor, så det var bara att titta ner och fira.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Hulken, Hilde och Hanna