Vi får vårt första besök i lägenheten, Magnus, Elin och Olivia. Magnus jobbar med som brandman på CERN. Väldigt roligt med besök, det får känslan av att vi faktiskt bor här att sätta sig lite.
Vi gör iallafall en Petter-Hanna klassiker.
Ivriga på att komma iväg, kartlösa och en god del spontanitet så byter vi om från de tänkta promenera-i-lugnt-takt-kläderna till springkläder när vi ser alla toppar och det faktum att solen skiner här. Borta är dimman, molnen och det kalla vädret som var hemma.
Vi ser ut en topp, Les Hauts Forts och ger oss iväg. Det här går säkert, om vi kommer upp där på kammen så kan vi nog ta oss upp på toppen på baksidan?
Vi kommer upp på kammen som är gränsen mellan Frankrike och Schweiz och får en svindlande utsikt från toppen då den stupar rätt ner på schweiziska sidan.
Men vi är inte nöjda än. Vi fortsätter upp på kammen, får klättra lite och kommer upp på en förtopp. Där kommer vi inte längre. Det är för brant och för dålig klippa. Vi är förnöjda och äter varsitt äpple och spanar mot den högsta toppen, en annan gång. Jag inser att jag håller på att bli lite beroende på att få vara på den högsta toppen i området. Belåtenheten är inte helt där, även om vi har haft en väldigt fin tur. Okej, reträtt: Vi står och planerar ut hur vi skulle ta oss ner till bilen.
Men som tur är så blir det inte alltid som man har tänkt eller planlagt, vi hamnar på en stig som går åt motsatt håll som vi väljer att stanna på. När vi kommer ner till ett pass så står det stora skyltar Les Hauts Forts. En snabb koll på klockan och vi hinner precis innan det borde bli mörkt..
Vi tar oss upp på toppen och får en enastående avslutning på vår söndagspromenad, med blå himmel i ryggen tittar vi upp över kanten och möts av en mörk klump som är på väg mot solen. Vi har valt rätt ställe idag igen.
Det börjar bli eftermiddag, den tunga dimman utanför börjar lätta lite och vi bestämmer oss för att ta oss ut i vart fall. Vi åker upp till Avoiraz, en av de mäktigaste byarna och arkitektur jag har varit med om. Som att vara med i en film. En skidort med en väldigt speciell karaktär, det går inte att beskriva riktigt. Alla hus är i trä, med konstiga former, lite som.. ja jag vet inte hur det ska beskrivas. Att titta på bilder hjälper inte heller, det är en känsla.
 |
| Col de Fornet |
Ivriga på att komma iväg, kartlösa och en god del spontanitet så byter vi om från de tänkta promenera-i-lugnt-takt-kläderna till springkläder när vi ser alla toppar och det faktum att solen skiner här. Borta är dimman, molnen och det kalla vädret som var hemma.
Vi ser ut en topp, Les Hauts Forts och ger oss iväg. Det här går säkert, om vi kommer upp där på kammen så kan vi nog ta oss upp på toppen på baksidan?
Vi kommer upp på kammen som är gränsen mellan Frankrike och Schweiz och får en svindlande utsikt från toppen då den stupar rätt ner på schweiziska sidan.
 |
| Precis i tid innan solen försvinner i molnen |
Men vi är inte nöjda än. Vi fortsätter upp på kammen, får klättra lite och kommer upp på en förtopp. Där kommer vi inte längre. Det är för brant och för dålig klippa. Vi är förnöjda och äter varsitt äpple och spanar mot den högsta toppen, en annan gång. Jag inser att jag håller på att bli lite beroende på att få vara på den högsta toppen i området. Belåtenheten är inte helt där, även om vi har haft en väldigt fin tur. Okej, reträtt: Vi står och planerar ut hur vi skulle ta oss ner till bilen.
Men som tur är så blir det inte alltid som man har tänkt eller planlagt, vi hamnar på en stig som går åt motsatt håll som vi väljer att stanna på. När vi kommer ner till ett pass så står det stora skyltar Les Hauts Forts. En snabb koll på klockan och vi hinner precis innan det borde bli mörkt..
Vi tar oss upp på toppen och får en enastående avslutning på vår söndagspromenad, med blå himmel i ryggen tittar vi upp över kanten och möts av en mörk klump som är på väg mot solen. Vi har valt rätt ställe idag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar