Helg.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.
Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.
Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.
Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.
Petter har anmält sig till ännu ett lopp, bara lite längre den här gången.
Så bilen packas med klättergrejer, simgrejer och springgrejer. Min packning av springgrejer är lite mindre planerad än Petters. Det är kul att se honom gå runt lite nervös och väga vilken telefon som är tyngst, leta efter sin favoritstrumpor, och packa allt med stor avvägning.
Vi styr bilen mot Le Bourget-du-Lac, lite mer än en timme från oss. Jag vet inte hur många sjöar Frankrike har, men det känns bra att ha tre hyffsat stora sjöar i närheten. Det skulle kännas mycket mer instängt att flytta från kusten utan att få se en vattenlinje då och då.
 |
| Någon som definitivt är bättre på att klättra |
Vi snurrar runt, hämtar Petters nummer, äter lunch med utsikt över sjön, ett rofyllt litet kapell högt upp i solen, och kommer till slut till skott och masar oss ut från solen till en klippa för lite klättring.
Col du Chats parkeringen är knökfull, det står folk med hjälmar på sig överallt och anmarschen är kanske fem minuter. Vi blir förvånade att få en hel skuggklippa för oss själva och undrar vad de andra klättrarna är. Väldigt fin klättring, igen, annorlunda mot de andra klipporna, men även den här klippan bjuder på motstånd.
-Åh, det här var någonting helt annat.. hör jag Petter klämma ur sig efter ha sett hans ryggmuskler spännas och ta i en hel del.
-Ja.. det är 6c+...
Vi skrattar gott åt vår nuvarande klätterform och avslutar dagen med att käka på restaurang.
 |
| Min utsikt för de kullar han springer upp på |
Petters väckarklocka ringer vid fyratiden och jag tittar nyvaket på när han äter frukost på rummet och gör sig i ordning. Loppet startar vid fem och jag somnar glatt om efter han har smugit ut i mörkret. En lång hotellfrukost och en promenad ner till sjön. Jag läser franska i solen och tittar upp mot de ryggarna som omger sjön och skakar på huvudet. Loppet går runt sjön och följer samma ryggar. 72 km och ett antal höjdmeter, runt 3700 kanske?
En trött Petter ringer och säger att han tror att han borde vara i mål om ca en timme så jag promenerar bort i solen för att möta upp vid målgången. 10h40 tog det för honom att ta sig runt och tydligen så går det att springa åtta mil, lite extra kilometer efter att ha sprungit vilse, på gårdagens måltid, grodlår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar