Nästan som hemma

Bra lunchställe vid kapellet.

Petter är ledig, mestadels så har han introduktion till jobbet på CERN i veckodagarna, men ledig idag.
Vi packar väskan och åker upp till en av de närliggande klipporna, Chapelle Saint-Gras. Det ligger ett litet kapell med enastående utsikt över.. ja.. med risk för att vara tjatig.. Mont Blancmassivet. Vi sitter i solen och tar en riktigt fransk lunch med de klassiska delarna, baguette, ost och korv.

Överhängande sprickklättring på kalksten

Klippan visar sig vara ett perfekt sommartillhåll, iallafall den här sektorn, nordvänd med brant och vacker bokskog i ryggen. Klippan är överhängande och svår att få med på bild, de sprickorna som dominerar kom inte till sin rätt. Så vi klipper bult och jammar. Känns som hemma, förut bultarna.
Hittar en, för mig intressant led, en bred överhängande spricka som jag gladjeligen topprepar. Använder, chickenwing, skrapar ryggen i kaminen, knäna får sig en omgång och undviker stackning med en laybacklösning istället. Kan det bli bättre?

Jag vet inte vad det är som gör att jag dras mot det bökiga, breda men kul är det. Kanske för det inte krävs så mycket styrka?
Kroppen får sig en omgång och det dagliga sömnbehovet tar ut sin rätt efter ett tag. Hinner knappt få huvudet på kudden innan jag sover när vi kommer hem, med skrapade partier lite här och var.