Vi har någonting stort som har legat över oss, som en gigantisk blyklump som vägt ner våra axlar.
Tanken var att i somras skulle den ha levererats med pompa och ståt efter en vinters hårt arbete.
Men så kom det någonting annat mellan.
Som en bieffekt av min olycka efter ha slagit i huvudet så orkar jag inte så mycket. Behöver mycket pauser, behöver sova några timmar varje dag och har inte så bra koncentrationsförmåga.
Det har blivit bättre och bättre för varje dag som går och är enligt läkarna övergående. I början orkade jag bara ha en sak, bara ha en sak inplanerat.
Det kunde vara en telefonsamtal. Ett besök. Svara på ett mail. Göra en sak.
Nu känns det som om jag är nära någon slags normalitet. Jag känner mig nästan som jag var förut, men det är svårt att se sig själv utifrån. I början är varje framsteg någonting att glädjas över och de är så tydligt märkbara. Att kunna hålla i en gaffel, använda en kniv själv, gå ner för trappan, prova klättra, gå promenader, jogga.
Men så suddas de klara gränserna ut, övergår i en vardag där framstegen är svåra att se. När övergick det akuta behovet att sova, sova mycket på dagarna till att sova några timmar? Till att inte behöva sova varje dag?
Nu känner jag mig i alla fall så pass vaken att nu är det dags att börja göra det här på riktigt igen. Det är mulet ute och vi sitter tysta framför varsin dator och jobbar. Jobbar på den nya föraren.
Så det kommer tusen frågor som väntar på svar för att få det så korrekt som möjligt. Med orapporterade nyturer. Gick den vänster eller höger på slutet? Visst har xx gjort en vänsteravslutning?
När vi är fulla i huvudet så behöver kroppen rastning. Vi åker till Le Suet, en av de närmaste klipporna från lägenheten, några minuter ner i backen. 89 leder. 24 av dem är över 8a. Vi letar rätt på klippans lättaste led och får storstryk båda två. Letar rätt på klippans nästa svåraste led. Får storstryk båda två.
Skattar och inser att utvecklingspotentialen är enorm för oss båda. Åker hem och Petter skruvar upp sina Metolius Rock Rings. Eva Lopez brädan letar efter en bra plats att hänga.
Det återstår att se om det är ett vinnande koncept att få saker gjorda, guideboksskrivning och träning i kombo.
Tanken var att i somras skulle den ha levererats med pompa och ståt efter en vinters hårt arbete.
Men så kom det någonting annat mellan.
Som en bieffekt av min olycka efter ha slagit i huvudet så orkar jag inte så mycket. Behöver mycket pauser, behöver sova några timmar varje dag och har inte så bra koncentrationsförmåga.
Det har blivit bättre och bättre för varje dag som går och är enligt läkarna övergående. I början orkade jag bara ha en sak, bara ha en sak inplanerat.
Det kunde vara en telefonsamtal. Ett besök. Svara på ett mail. Göra en sak.
 |
| Petter skissar.. ja någon klippa |
Men så suddas de klara gränserna ut, övergår i en vardag där framstegen är svåra att se. När övergick det akuta behovet att sova, sova mycket på dagarna till att sova några timmar? Till att inte behöva sova varje dag?
Nu känner jag mig i alla fall så pass vaken att nu är det dags att börja göra det här på riktigt igen. Det är mulet ute och vi sitter tysta framför varsin dator och jobbar. Jobbar på den nya föraren.
Så det kommer tusen frågor som väntar på svar för att få det så korrekt som möjligt. Med orapporterade nyturer. Gick den vänster eller höger på slutet? Visst har xx gjort en vänsteravslutning?
 |
| Vilken är den lättaste leden? |
När vi är fulla i huvudet så behöver kroppen rastning. Vi åker till Le Suet, en av de närmaste klipporna från lägenheten, några minuter ner i backen. 89 leder. 24 av dem är över 8a. Vi letar rätt på klippans lättaste led och får storstryk båda två. Letar rätt på klippans nästa svåraste led. Får storstryk båda två.
Skattar och inser att utvecklingspotentialen är enorm för oss båda. Åker hem och Petter skruvar upp sina Metolius Rock Rings. Eva Lopez brädan letar efter en bra plats att hänga.
Det återstår att se om det är ett vinnande koncept att få saker gjorda, guideboksskrivning och träning i kombo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar