Déjà vu

Har lyckats få till två dater två dagar i rad. Klättrar inomhus med Miriam vid Vitam parc, en hollänsk tjej, även fru till en av Petters chefer. Vi skrattar mycket, har en bra ton, och pratar lätt om allt möjligt.
Det är förvånansvärt roligt att klättra inomhus. Kroppen rör på sig som vanligt och den behövs inte korrigeras för att få ett flyt som det behövs utomhus. Jag behöver inte fundera på varken foten eller händerna och blir så där riktigt glad. Inifrån.

Anna spanar in vårt mål för dagen

Dagen efter möter jag upp med Anna vid hennes lägenhet i Le Fayet, strax innan Chamonix för att vänta ut molnen efter den häftiga regnskuren på morgonen. Vi dricker te, pratar och skrattar.
Solen börjar skina och vi åker upp mot Col de Balme. Vi promenerar upp i ca en timme och kommer fram till Aiguilette d´Argentiere. Starten i skuggan är lite blöt, men det är lätt klättring och tätt bultat. Det sprider sig en känsla av äventyr i kroppen, lite pirrigt men på det positiva sättet. Jag får äran att leda upp oss på den lilla toppen och solen. Det känns bra. Bra att vara här med Anna, bra att klättra, bra att leda, att vara i den här miljön.
Vi sitter i solen och äter upp våra lunchrester på den lilla toppen. Strax innan vi firar ner så inser jag att jag har varit här förut.Inte på toppen, men promenerat under med mamma och Rasmus. För kanske 15-20 år sen gick jag nedanför och drömde. Tog ett kort på där vi sitter nu.

Det händer så mycket i livet som vi inte är medvetna om, vad som ligger framför oss, vilka människor vi kommer att möta, vilka val som kommer behöva tas.
Jag är glad över att ha fått två väldigt trevliga och roliga möten på två dagar. Tack för det livet.