Petter har en 6 veckors introduktion till det nya jobbet som brandman. De första veckorna var han ledig en dag mitt i veckan men nu har han måndag-fredag schema som vilken normalt arbetande som helst.
Jag får helt enkelt sysselsätta mig själv de dagarna. Det finns oändliga aktiviteter att sysselsätta sig med, en favorit just nu är att försöka komma upp på så många olika toppar i området som det hinns med.
Vi har ett stort område bakom huset, Sommand och Praz de Lys, som på vintern är snötäckt med liftar upp till alla toppar nästan kors och tvärs.
Nu så pryds de flesta toppar av gräs som börjar få höst känsla över sig, de ser så mjuka och snälla ut med vackra ryggar mellan sig som inbjuder till sällskap.
Men de är benhårda.
Iallafall innan konditionen är på plats igen, men av någon anledning så vill jag upp dit, ut dit och bli anfådd. Jag har aldrig varit särskilt glad över att gå i uppförsbacke, men det är någonting med skönheten i omgivningen som lockar. Så jag går i uppförsbacke med mjölksyra i benen och njuter av det för första gången.
Njuter av tystheten. Lugnet. Det enda ljudet jag hör är mina knarrande knän. Fotsulorna mot gräs eller grus. Mina andetag. Ibland lugna men för det mesta intensiva.
Sitter på toppen en stund och begrundar livet innan jag tar mig neråt för att uppfylla mina plikter som femme au foyer.
 |
| Lunchutsikten från Pointe du Haut Fleury |
Jag får helt enkelt sysselsätta mig själv de dagarna. Det finns oändliga aktiviteter att sysselsätta sig med, en favorit just nu är att försöka komma upp på så många olika toppar i området som det hinns med.
Vi har ett stort område bakom huset, Sommand och Praz de Lys, som på vintern är snötäckt med liftar upp till alla toppar nästan kors och tvärs.
Nu så pryds de flesta toppar av gräs som börjar få höst känsla över sig, de ser så mjuka och snälla ut med vackra ryggar mellan sig som inbjuder till sällskap.
Men de är benhårda.
Iallafall innan konditionen är på plats igen, men av någon anledning så vill jag upp dit, ut dit och bli anfådd. Jag har aldrig varit särskilt glad över att gå i uppförsbacke, men det är någonting med skönheten i omgivningen som lockar. Så jag går i uppförsbacke med mjölksyra i benen och njuter av det för första gången.
Njuter av tystheten. Lugnet. Det enda ljudet jag hör är mina knarrande knän. Fotsulorna mot gräs eller grus. Mina andetag. Ibland lugna men för det mesta intensiva.
Sitter på toppen en stund och begrundar livet innan jag tar mig neråt för att uppfylla mina plikter som femme au foyer.
2 kommentarer:
När jag ser de där bilderna kan jag lätt tänka mig att bli hemmaman jag med :-)
Ja, det är inte helt fel alla dagar..
Skicka en kommentar