Omprogrammering

Det här med vana. Att ta saker för givet. Att göra samma saker utan att tänka på det. För att det är bekvämt. För att man vet att det blir bra. Det är enkelt. Att uppföra sig enligt ett mönster man kanske inte ens är medveten om.

Det är svårt att ändra på sig. Att ta nya vägar. Att bryta mönstret.
För min del så har olyckan varit en gigantisk ögonöppnare. Jag försöker göra nya saker, tänka i nya banor, bryta mönster. Försöker se mitt eget beteende utifrån. Det går inte alltid så bra dock. Jag lagar fortfarande köttfärssås och spagetti när blodsockret är lågt och inspirationen för matlagning är i bottennivå. Jag uppför mig fortfarande klantigt och ogenomtänkt i väldigt många situationen. Det är inte så att jag har uppnått gudinnestatus för genomförda goda handlingar. Men jag försöker.

På väg till vårt pausställe

Petter har en veckas semester och vi packar Bruno. Packar honom med klättergrejer och springgrejer. Simgrejer får tyvärr stanna hemma. Vi tar med karta, guideböcker, gps och lyckas med konststycket att hitta en koppling till gasen så att köket fungerar i bussen. Målet är Spanien men vi stannar vid Colliers (?) på vägen. För att klättra på en ny klippa. Det verkar ha regnat kopiösa mängder och tuforna lyser svarta. Klippan är dessutom stängd då den ligger på privat mark. Det går inte alltid som man har tänkt sig. Vi ligger i solen och njuter istället innan vi packar in oss i Bruno och åker vidare.

Förberedelse för att möta pockets igen

Erik och Malin är på smekmånad och har parkerat sin buss vid Montsant. Kul att möta upp med dem så det blir klättring vid Raco de Misa.
Pocket. Jag ÄLSKAR pockets. Ja, jag vet.. jag har skrivit det förut.. jag har varit där förut. Klippan är fortfarande vacker. Grå och orange med böljande former. Gamar som cirklar på den stigande varmluften. Lukten av Spanien. Skällande hundar och spanska svordomar vid klippan. Solen som värmer men inte steker. Den gula sanden. De runda stenarna som har trillat ut ur konglomeraten.Vi hittar den skugga som finns och börjar på klippans lättaste led. Lång. Exponerat. Lätt klättring på fina grepp. Stegen gömmer sig fortfarande så fort de försvinner ur ögonhöjd. Kroppen känns bra. Huvudet känns bra. Jag vill leda. Faller in i gamla mönster. Som att det att leda en led ger mig mer än att toppa. Att utmaningen blir större, upplevelsen intensivare. Det blir det.

Ett bra ställe att vara på

När jag kommer ner till den marginella hyllan vi står på efter att lett så händer det saker. Knäna skakar och odefinierbara känslosvallningar rusar genom kroppen. För mig är de just odefinierbara för jag är helt oförberedd på dem. Men så inser jag att jag har fallit in i ett mönster. Snört på mig klätterskorna som jag så många gånger förut. Knutit in mig och tänkt att leda, det är det jag får mest ut av. På ett vant ställe där jag klättrat förut, på van klippa.
Vad jag inte har tagit reda på är vad kroppen vill. Glömmer bort att den behöver lite omprogrammering för att fungera optimalt. Den behöver lite inställelsetid. Så jag toppar resten av dagen. Njuter av klättringen och allt annat som har med Spanien och detta vackra ställe att göra. Vi ska se hur det går att bryta vanan.

Det är bara att vänja sig, det kommer fler av de här bilderna.

Vi avslutar dagen med att försöka ta oss upp till toppen av klipporna. Erik och Malin promenerar neråt för att möjligtvis hitta en dusch inför födelsedagsmiddagen ute. Vi tar vara på sista solljuset och hittar lite lätt klättring och sen en stig som leder oss upp ovan klipporna. Ljuset är magiskt, likaså utsikten. Något nytt, men ändå inte. En vana föds så fort. I detta fall en ny vana, att få vara uppe på topparna i kvällsljuset. Alla vanor kanske inte behöver omprogrammeras?