Två gånger är en vana?

Det är lite svårt att förstå, det här att vi faktiskt bor här. Bor här och har en timme till Chamonix. Det är lite för lyxigt för att det ska kännas som om det är på riktigt. Ännu konstigare blir känslan när jag får lyxen att vara i Chamonix två dagar i rad.

Familjen Fernqvist med barn har anlänt och bosatt sig en vecka i Chamonix, så planen är att åka dit och hänga lite med dem på vår väg till att köpa en campingbuss. Petter och Niklas har bestämt att de ska springa lite i bergen och min plan var att hänga med Anja och tjejerna. När vi kommer dit strax efter lunch så är det bara Niklas kvar i lägenheten och de andra har tagit tåget upp till Montenvers.
Jag ombestämmer mig när jag vet att Anja är i gott sällskap av sin bror med familj så jag snör på mig skorna jag med och följer med upp i backen.

Vi åker upp till Col de Montets där Petter och Niklas plan är att springa ner till Chamonix därifrån. Det känns lite i överkant för min del så att luffsa upp till Lac Blanc och tillbaka borde funka fint för min del.
Jag hinner inte ens ta en bild på dem när de drar iväg innan de är utanför sikt. Det börjar med en lång backe i skuggan men med vetskapen om att det planar ut längre upp så är det en morot i sig själv.

Givetvis, bergsgetter möter upp på ryggen

Jag kommer upp till ryggen och bländas av utsikten och solen. Det känns som jag knappt tar mig framåt innan jag måste stanna och ta en bild. Och så en till. Och.. ja, bara en till. Det är en utsikt som jag inte kan att se mig mätt på. Jag kommer upp till Lac Blanc och får sitta och vila lite i solen innan den försvinner bakom någon topp. Jag vill inte vända och ta mig ner samma väg, men framför allt så vill jag inte ner till skuggan, så jag fortsätter mot solen. Igår var jag här, men utsikten var nere från dalen när jag  hälsade på Loti, idag är jag högt upp och jag kan inte få nog.

Det blir en längre tur än jag hade tänkt, när jag är kanske en halvtimme från bilen ringer Petter och kollar hur de går. De har kommit ner till lägenheten och eftersom jag skulle ta en kort tur så har jag lägenhetsnyckeln. Precis när mörkret kommer smygande och fyra timmar efter jag startade kommer jag ner till bilen. Sista tiden har jag försökt distrahera mig själv från tanken på röttheten med att räkna på franska högt.

Ja.. fin utsikt..

Trött staplar jag in till dukat långbord hos storfamiljen och en väldigt trevlig kväll tar vid. Som alltid hos Fernqvist. Vi tackar för oss och styr bilen mot Tyskland innan vi fastnar på en rastplats när ögonlocken blir för tunga. Nästa gång vi ses har vi förhoppningsvis en campingbuss att koka bjudkaffe i.