Kaniner

Vi håller på som kaniner.
Vet inte om det är luften eller för att allt är nytt runt omkring.
Men det går inte att stoppa, viljan att utforska.
-Det är så lyxigt att få upp pulsen.. Petters andfådda stämma bryter av mitt lugn.

Väckarklockan hos Loti

Jag kan ingenting annat än att instämma men är fokuserad på vart jag ska sätta fötterna så jag hmm:ar bara tillbaka. Andfådd stannar jag för att titta upp på backen som ligger framför mig, ser toppen färgas av kvällssolen och sneglar bakom axeln för att se vilken färg Mont Blancmassivet har fått. Rosa.
Det betyder att vi är för sent ute egentligen, min mitt-på-dagen-tupplur blev längre än vi hade tänkt.
Pannlampan ligger i tryggt förvar så nedvägen är iallfall säkrad.

Lunchutsikten från Le Foron

Frukost hos Loti i Chamonix har övergått till lunchklättring på Le Foron, en förvånansvärt brant klippa och nu är det kvällsaktiviteten jogga-gå-så-snabbt-jag-orkar-upp-på-en-bergtopp-och-titta-på-solnedgången-och-jogga-ner-igen som gäller. Jag har lovat att jag inte ska ha en super.mom blogg (lätt, med tanke på att jag inte har några barn..) där allt känns glättigt och sååå bra. Men just nu är det bra.
Hilde och Hanna-Kajsa höll ett bildspel den här helgen som var baserat på känslorna runt klättring. Motivation. Prestation. Det som driver oss framåt som klättrare.

Jag fick den bästa känslan idag när det gäller klättring, som jag inte har haft på hela året. Det är mycket känslor som kommer upp med att börja klättra igen. Att se det som har varit normalitet, ramarna i mitt liv utifrån och upptäcka de på nytt. Att ha glädjen att klättra på topprep. Att inte värdera ledklättring högre, eller att vara perfekt nöjd med känslan av röra kroppen på klippa igen.
Petter har satt upp topprep år mig på klippans lättaste och minst klättrade led.
-Ja, det här kanske inte direkt är någon klassiker hör jag honom säga på vägen upp när jag frågar om det är kul klättring.
När det är min tur så är det som om alla bitar faller på plats; jag är koncentrerad, men inte rädd. Satsar och vågar släppa lite av kontrollen. Avslappnad men fokuserad. Kroppen rör sig vant men försiktigare och klättringen ger mig glädjen tillbaka. En glädje som jag inte har känt i år när jag har klättrat och jag är lyrisk. Känslan sitter i och jag somnar med ett leende när vi kommer hem.

Kvällsgymnastik på toppen av pointe de Chalune
Mont Blancmassivet i horisonten.

Petter väcker mig och undrar om jag vill ta en kvällstur och se solnedgången? Vi är för sent ute, men tar med det vi behöver och åker upp i backen bakom huset 15 minuter. Joggar där det går, det är inte så mycket platta partier, så det blir mest att gå. Så snabbt som konditionen tillåter. Vi kommer upp precis när det sista ljuset är borta, men de sista känslorna är definitivt inte borta. När jag kommer upp till toppen börjar jag gråta.
Över att världen är så vacker, men mest för att min kropp fungerar förvånansvärt bra efter nästan nio månader utan hög puls. Att den klarar av att hålla högt tempo, att båda fötterna nästan känns lika, jag litar på den skadade foten. Ibland behövs det lite för att vara tacksam, men en fungerande kropp är någonting att vara tacksam för, inte ta det för givet.

Vi tänder pannlamporna och beger oss ner igen.
I mörkret ser vi en lägereld, två familjer som är ute och helgcampar. Vi passerar förbi dem på vägen ner och blir erbjuda valet mellan vin eller te. En lång pratstund senare så inser vi att middagen borde komma i magen och tackar för oss. En bra avslutning på en fullspäckad dag.

Det går inte att låta bli, det känns lite överdrivet att hålla på så här, men det går inte att stoppa.
Hösten kommer att komma, dagsljuset bli mindre och mindre och med viss känsla över att regnet kan ta över vardagarna så är det bara att utnyttja så mycket av dagarna vi kan.
Även om vi beter oss som kaniner.