Att landa

Det är grått ute, som det oftast är här på morgonen innan dimman lättar och avslöjar en blå himmel som gömmer sig där bakom. Vi fixar lite och tiden springer iväg.
-Ah, ska vi hitta på någonting? Klättra? Åka till en ny klippa?
 Vi gör oss i ordning och ungefär samtidigt som vi är redo att bege oss ut och utforska en ny klippa så börjar det regna. Inte mycket, men små droppar faller sakta.

Villrådigheten blir stor. Ska vi stanna inne? Flytta om i garaget så vi kanske tom kan få in en bil? Plugga lite franska? Men så kommer vi på att vi är i Frankrike, hälften av klipporna runt oss är regnsäkra, några mer, några mindre, men vi borde kunna hitta nått som ger oss lite skydd.
Vi åker till Pont des Gets, en brant klippa med ett litet vattenfall på sidan men med lite svårare leder.

Petter och hösten

Petter börjar och jag står och funderar på hur jag ska göra. Topprepa? Leden är allt för svår och det lättaste vore att prova den på topprep. Men jag vet att jag har lovat mig själv att aldrig mer topprepa branta leder. Det är fyra gånger jobbigare än att leda dem, speciellt om de är för svåra. Däremot så vet jag inte om jag vågar leda. Jag litar inte på min kropp, på dess förmåga att ta i men mest av allt så vågar jag inte trilla.
Jag har tänkt att jag ska fallträna för att få bort den förlamande känslan av att trilla. Att övertala kroppen om att vi inte kommer trilla 200 meter. Det kommer inte bli några brutna ben. Att det inte är någon fara.

Men jag vill ta det varsamt med känslan av att börja klättra igen. Inte pressa på, inte det minsta, utan bara låta glädjen ta överhanden. Inte följa någon prestationsinriktad stig, inte tänka grader, inte värdera förbättringen i vilket nummer det följer med leden, inte hoppa på gamla beteenden.

-Ska jag dra ner repet, för jag tror inte det är någon idé att du topprepar, det är så brant..
Jag vet att Petter har rätt, det pirrar till i magen. Lite av rädsla, men kanske mest av nervositet och lite glädje. Jag knyter skorna, får myror i kroppen och börjar svettas. Nått jag alltid gör när jag blir nervös. Jag förhör mig om klippen och börjar sen sakta min väg uppåt.

Nu du Hanna, det är bara att fortsätta och göra det du faktiskt uppskattar, klättra mellan varje bult och sen hänga. En favorit i repris, bara att vi inte är i Terradets. Greppen är gigantiska, positiva och med precis lagom långt avstånd. Sakta men säkert kommer jag uppåt, vilandes i varje bult och med bultande hjärta spanandes upp på nästa sektion, till nästa bult. Vid näst sista bulten samlar jag upp mod och meddelar Petter om att jag ska försöka klättra hela vägen till ankaret och kanske kan trilla.
Bestämmer mig, ger mig iväg, klipper sista bulten och gör ett flytt över, gör ett flytt till och.. nej, ta Petter, jag vågar inte. Det där att trilla får bli någon annan dag. Kommer ner och är helt skakig, av lycka över att ha lett, över att ha tagit i, att ha vågat, men även över anspänningen att ha gjort ovannämnda saker.

Nästa led ser svårare ut, Petter trixar runt mer och jag ser på hur han faktiskt tar i lite. Favorit i repis för min del. Men den här gången så är det med lite mindre energi och med mer anspänning. Jag får dra mig förbi på två ställen för även om jag förstår vad det är som krävs av kroppen så är det omöjligt. Omöjligt att ens börja på rörelsen, det är noll respons från koordinationen och musklerna.
När jag kommer ner till marken så får jag känsloöverslag. Känslorna ligger så nära skinnet, skiftar mellan att skratta men även vilja gråta. Hade det funnits en enda utlösande faktor så hade gråten kommit. Men det finns det inte, solen skiner utan för bokskogen som skiftar i höstens färger. Jag har vågat leda två fina leder, allt är bra.
Ibland är det intressant att vara observatör på sig själv. Att inte vara en del av känslorna som svallar och kunna skratta åt dem.