Disco och pump

Fredagkväll.
Trött från jobb.
Mörkt ute.
Petter jobbar, så huset står mörkt och kallt när det möter mig.
Magen skriker efter mat och blodsockret är på miniminivå.

Jag sätter på Madonnas Confessions on a dancefloor, tänder vedspisen och viftar, skakar och rör hela kroppen i en osannolik kombination, sjunger högt och är glad över att jag inte har några grannar.

Temeraturen stiger i huset och humöret är på topp efter en stund, allt som behövs ibland är bara lite discodans.





















Mulet, grått och kallt, det finns en räddning som inte är mer än tre minuter bort från huset.
På med gummistövlar upp i vår skog och där ligger den, vår egen träningsvägg!
Pumpen kommer smygandes, kroppen är inte van vid överhäng och jag får bra träning på att hålla nadningen i styr.
Mörkret smyger på och när vi packar ihop så upptäcker vi att utanför vår vägg så regnar det tydligen.
Överhängande, bra grepp och regnsäkert (nästan, det rinner igenom på vissa ställen efter mycket regn), det räcker för mig.

Skrattar bäst som skrattar sist

Sol!
Petter klättrar i bar över kropp och jag nöjde mig med linne, visserligen med långkalsonger under. Svanvik ger oss en solig vistelse på fredagsförmiddagen innan Stina ska plockas upp på Hallinden. Svanvik bjuder på det vanliga för mig, några gångers uppvärmning och några försök på Vargtass innan underarmarna har svårt att ta få av sig skorna.
Solen skiner på Svanvik, inte i Göteborg där vi åkte ifrån på morgonen och inte i Bohuslän när vi hämtar upp Petters mamma. Senare på kvällen dyker ett litet bouldergäng upp från Stockholm; Katrin, Jon, Sydde och.. och..sorry jag har glömt.. ung talang? hjälp mig..





























Skön vandring i bokskog, perfekt aktivitet

Solen ville inte titta fram någonting mer. Moln och 4-5 grader. Brr. Vi gjorde allt annat än klättrade och umgicks med Stina och fick en väldigt fin promenad i naturområdet. Jag behöver lite sol för att gilla att klättra vid den temperaturen, men stockholmarna hade fått klättra iallafall.

När lilla bilen gick tillbaka till Stockholm så hörde vi en viss besvikelse över att vi inte hade kommit ut och klättrat. Både jag och Petter visst att vi skulle vara lediga tisdag, onsdag och torsdag tillsammans så vi var ganska övertygade om att komma ut ändå.























Det här är vad bohuslän bjöd på i morse

Eftersom jag av princip inte håller koll på YR eller någon annan site så var det lite trumpet när det gråa vädret och temperaturen höll i sig hela veckan..
Med lång näsa har vi varit inomhus och snickrat så är värken i handlederna, armbågarna och biceps. Bådar inte gott, har inte haft så här ont sen jag tränade gymnastik.

Ulla

Hilde balanserar sin del av bördan

Struntar i om det inte ens finns en kotte som orkar läsa mera om Grönland, men eftersom mitt minne är kortare än ni anar så är det här något för mig att kunna titta tillbaka på och minnas.
Så här kommer en liten triologi om Ulla, sorry, det är att bara inte läsa de två förra inläggen, har lagt den i kronologisk ordning..

Hilde är en perfekt reppartner för mig, hon vill alltid klättra och är relativt lättlurad.
-Hilde, jag vill göra en portatur på Grönland. (Jag vill få använda min fina porta som jag bara hade sovit en natt i innan Grönland, strunt samma på vad, hur eller när)

-Ja! Jag har aldrig sovit i porta!

-Hilde, det är inte helt oslitsamt att göra det som en storvägg. (Du kommer få slita massor och klättra ganska lite)
-Ja, men det blir kul!

Än så länge är kläderna på

Ok, jag försöker få Hilde att förstå HUR slitsamt det kan vara att hissa och hela storväggslivet om man inte har gjort det förut. Inte att det på något sätt är för jobbigt, men att det är lite mer jobb än vanligt.

Vi packade hälften i hissäcken och hälften i Hildes stora 90L rygga och begav oss uppåt i gassande sol mot vårt mål, Ulamertorsuq med svajande knän, surrande flugor och svetten rinnandes längst ryggen.

För er som har varit runt mig lite vid skiftande temperaturer vet att gränsen mellan för varmt och för kallt är hårfin och denna dagen låg det låååångt över för varmt.

Så varmt att jag väldigt snabbt gick uppför endast iförd mina underkläder och solglasögon utan en liten vindbris som svalka.

















Tung packning men vacker utsikt vid vilopauser

I lite mer än tre timmar kämpade vi uppför innan vi fann en plats värd att ha en bivack på, vackert högt uppe på en moränrygg rakt under väggen. Magnus hade burit upp vår porta på sin vilodag halvvägs upp i backen, vi är dig evigt tacksamma!




















Lite ompack innan vi går upp till ryggen för att lämna all utrustning

Medans Hilde herioskt fick upp portan till insteget med norsk scrambling över blöt mossa i brant backe så satt jag med hela jordens tålamod och fyllde på vårt vatten ca 30L från det droppande snöfältet.

Hemgång och en dags vila innan det riktiga slaget kan börja.
















Hilde försöker röra ut vår röra

Kolla bilder för mer info om vad vi hade med oss upp i hissäcken

All klätterutrustning, dubbletter av det mesta utom de stora, samt lite extra karbiner och repsnöre för att lämna vid firning.

















Mat för 4 dagar med mycket lunch och efterrätt

All övrig utrustning för storväggslivet






















Powerbars för att hålla oss igång och lyxerier

Upp på Ulla

Hilde i sitt esse, snö och uppförsbacke

Vi lämnat lägret efter frukost och går upp mot Ulla ännu en gång, planen är att få upp hissäcken tre repor så vi kan sätta igång och köra nästa morgon.

Vi packar om och får upp både hissäcken och portan, Hilde får för första gången prova att hissa och hon verkar inte vidare förtjust. Pulsa i snö och sen en scrambling och en kort lätt repa så hängde de fina på berget. Stolta begav vi oss ner till ryggen för lite mat och vila.






























Sista fixet med hissäcken innan vi kan ta oss ner till fast mark igen

Väl nere så ser vår hissäck pyttepytte liten ut, som en ensam vit prick i starten av någonting gigantiskt.

War and Poetry är hyffsat lång och i sedvanlig Hilde-Hanna stil så sätter vi ribban högt så vi har som målsättning att friklättra mesta möjligt.

Vi går och lägger oss tidigt och igorerar de små små regndropparna som landar på överlevnadsfilt som vi ligger under. Den prasslar hela natten och ingen av oss sover särskilt bra, men joppar upp när klockan väl ringer.
Ganska snart så inser jag Hildes övertalang på svaklättring och min relativt goda hissteknik kompletterar varandra.






























Hilde ser livet från den mörka sidan

Hilde blir rosenrasande på hissäcken (jo det är sant, har aldrig sett henne annat än glad förut, men här var det blixtrar ur ögonen) hon kämpar och har inte långt till gråten.
Jag å andra sidan kissar nästan på mig när jag följer Hilde på en tunt säkrad 5.11a på frasiga steg ivrigt spejandes efter nästa grepp utan att se någonting. Första dagen går det an, då leder vi varannan repa och vi njuter av att få vara i solen.





























Första uppslagningen av Ulla, Hildes leende kommer samtidigt

Hilde blir dock gladare så fort vi har fått upp portan, som vi nu har döpt till Ulla, när maten kommer, sovsäcken åker fram och vi skådar en vidunderligt vacker solnedgång som smeker över våra leenden. Då är det helt plötsligt frid och fröjd, vi är vänner med allt och det är digg med porta, kunde inte klara oss utan den säger hon.


























Hilde inte helt nöjd med kombo våta-skor-porta-packning

Dag två bjuder på ännu mer svamotstånd och jag känner mig besegrad, svaklättring får mig att bli skakig i knäna. Hilde däremot gör en hjältinna insats när hon stadigt leder oss uppåt genom svalabyrinten och jag följer.

Det blir ett bra upplägg för oss båda; Hilde leder, hissar säcken så jag kan koppla loss henne från stand, jag följer och hissar sen säcken.
























Inte helt lätt med matlagning i portan

Vi går på vår första nit på sista replängd 13 där första fallet kommer efter Hilde har kämpat och lyckats onsighta 5.12 repan under. Det blir slutet på vår dag och vi slår läger under Black Heart och kryper in för matintag. Ulla blir vår bästa vän de närmaste två dagarna, regnet droppar på vårt tak, vi lyfter på flyern och kylan kommer in. Väldigt nära snöslask möter oss och vi kokar lite mer te.
























Pekka och Ryssen kör hårt i regnet

Rastlösheten kryper in under skinnet och vi tar oss ut den första dagen för att försöka klättra lite. En repa första dagen och yttligare två dagen, Hilde fnittrar hysteriskt; Vi är ute på en av de två svåraste replängderna... i regnet.. nu i kraftigt regn...
Hildes väldigt talang för att dogga upp på sva i regn med frasklippa, några egna säkringar och några bultar, gör att vi någon timme senare kan krypa in i vår allra käraste ägodel; Ulla.

Vi får besök av Peter och Peter som klättrade upp till Black Heart i regnet, en bedrift som vi förundrades över och är mäkta imponerade över. Vid elva på kvällen kom de huttrandes upp till oss, sov en natt sittandes på hyllan under en presenning och firade sen av på morgonen.























En av två saker vi tappade, men kunde hämta, vår cordellette

Vi väntar ut solen den femte dagen innan vi beger oss iväg runt lunch. Våra fast rep når nu det som jag har längtat efter och drömt om i två hela dagar, eller faktiskt fyra.. spricksystem!!!
Fina, långa, breda, branta de erbjuder allt och jag sväljer det med hull och hår, det är då jag är i mitt esse. Ge mig lite kamin och ögonen skiner och leendet är fast.

Det är Hildes tur att med hennes klassiska ; fyyy faen, du är gal.. men jag ler och tar gärna över hennes kaminreplängd, det är det här jag kan.





















Vi har valt att lämna Ulla på hennes plats och göra en stöt mot toppen, vi har 18 repor till toppen.

Upp och ner på Ulla

Hilde njuter av mjölksyran i det stora diedret, repl 17

Vi är iväg, förbi svana och det spritter i kroppen på mig, nu ska det klättras! Äntligen är vi uppe i spricksystemen och inte är det fy skam det som möter oss, ca 200m dieder! Här är jag hemma igen och 5.11 känns som det ska, jag använder hela kroppen på alla replängder och jag är glad att vi tog med både #5 och #6.





























Hilde njuter inte riktigt lika mycket, repl 20

Svadrottningen är inte lika förtjust i kaminer och kvider som jag gjorde häromdagen.

-Åhh, fy faen, du e gal, hör jag från kaminen och jag flinar lite och uppmuntrar Hilde så gott jag kan. -Joda, det går så bra Hilde, bara sätt knäna mot andra sidan. Ännu en gång inser vi olikheterna i vad vi tycker om med klättring.




























Perfekta sprickor med vy, repl 24

Vi har en så sjukt fin dag, klippan är blöt på sina ställen, men det går ändå, vi kämpar tappert på men krafterna tryter för mig när jag ska ta mig över taket, hade hoppats att jag skulle ha haft kraft kvar, men pastan i armarna är inte som jag önskar och det får bli några french free flytt. Nästa gång tänker jag..





























Hilde börjar upp på den finaste replängden av de alla; Bowstringcrack repl.25

Tiden börjar ta ut sin rätt och då kommer den finaste replängden jag har fått äran att följa på. Fötterna känns inte alls så onda längre, kroppen fylls av energi och det är en ren njutning att få klättra, vara så här högt upp tillsammans med Hilde.

-Ahhh, det ÄR så skoj att klättra, sjuuuukt fin replängd, det gjorde du bra Hilde!





























Tålmodig Hilde i sjunkande temperatur

All den positiva energin försvinner sakta men säkert när jag jobbar mig uppåt i den breda bitvis blöta #6 hörnet som tornar upp sig på nästa replängd. Hilde väntar tålmodigt på min färd uppåt, men jag vet att hon är kall. Försöker skynda mig. Modet försvinner och all min jäklaranama rinner ur kroppen och ut längs klippan i takt med min nerkylning. Nästa replängd tar musten ur mig, totalt. Blöt kamin, med lösa block i pannlampanssken, jag kämpar uppåt, så länge jag är inuti i någonting så kan jag stå ut, men när jag behöver klättra ut, stå på kanten på små frasiga steg, crimpa på någonting löjligt så tar modet slut.

-Hilde, kan du vara snäll och sätta fast #5 och #6 på släprepet?

Det är det enda säkringarna som passar de närmsta 10 meterarna mellan block och jag ger upp. Ser upp i ett blött svart hål och jag vill inte upp dit, är kall, trött och utan säkringar.
-Hilde jag vill ner.. vill du prova?

Kompakt tystnad.

Nä..ää..





























Hilde ser efter sin försvunna dunjacka, den lilla pricken till höger

Vi vänder, #5 och #6 sitter kvar och någon timme senare är vi i säkert förvar hos Ulla.

Någon timmes sömn innan vi vaknar och får besök av Erik och Oskar som är på väg uppåt. Vi ser dem förvinna men hör dem nästan hela vår firning nedför. Jag får agera räddningspatrull efter att ha slarvat med att klippa fast Hildes dunjacka när grabbarna kom förbi.
























Mycket packning att släpa ner























Sista dagarna så slappar vi bara, vi går en tur upp mot Pyramiden för att få en annan vy av dalen. Kroppen är trött och trots att vi pratat om att gå upp och klättra på Pyramiden så rinner det ut i sanden tillsammans med vår motivation. Så jobbarvi lite på brännan, värmen steg ordentligt sista dagaran och det var nästan för varmt. På Grönland. Kom hem med bästa brännan någonsin, bättre än Thailandbränna.

Vilodagar i Provence

Japp då är jag hemkommen från en vecka i Provence, tanken var sol och god mat. Vädret ville inte samma sak, men det blev en massa god mat, dessutom har jag samlat på mig tillräckligt vilodagsinformation livet ut för mina Frankrikeresor.
Åkandes på måfå varje dag så spanade vi in alla små mysiga bergsbyar, stannade på flera stora "turistmål" och av och till var jag glad att vi inte var där på högsäsongen, vågar knappt tänka på hur trångt det måste vara.
Här kommer några av dem om du skulle köpa en billig biljett med Ryanair och ha någonting att göra på vilodagarna.




























Roussillon i sin färgprakt

En hel busslass med tyskar tänkte på samma sak som mamma, titta på den färgsprakande delen som den lilla byn ligger belägen på.
Liggandes på en av de största ockratillgångarna så är givetvis alla hus målade i samma färg som jorden runt omkring; gult, rött, orange, brunt och rosa.

Jag och Petter tittade förbi i byn på en vilodag när vi var i Buoux för några år sen, men vi betalada aldrig för att gå in utan satt ute i solen på kyrkogården istället.
Vet inte om det är värt dryga 50-lappen, men mäktigt är det med färger som inte direkt kryllar i bohusjorden.























Duggregn med utsikt, Théâtre antique d'Orange

Det är grått och duggregnar, stranden känns avlägsen och vi hamnade i Orange för att spana in en av de bäst bevarade romerska amfiteatrarna; Théâtre antique d'Orange. Mäktigt att tänka att den har stått här på samma ställe i ca 2000 år utan att ha farit allt för illa.
En modell större variant av en mobiltelefon slussar oss runt teatern med en tråkig berättarröst och myrorna i min kropp orkar inte vänta och hålla den långsamma takten.

Jag springer upp och ner vänster och till höger innan medans mamma lugnt går och lyssnar och håller en betydligt makligare takt i hennes upptäcktväg.





























God mat och vin till den

Det blev restaurang både till lunch och middag, men måste erkänna att den erkänt lyxiga anklevern fick det att vända sig i magen på mig och servetten blev räddningen.
Ibland stämmer inte mina smaklökar med fransmännen, men överlag så finns det så mycket god mat att jag lugnt skulle kunna och bli tjock om jag stannade för länge.
En riktig mousse de chocoulat är nog en av de godaste efterrätterna jag vet.




























Grönska vid Fontaine de Vaucluse

Gömt i en dalgång ligger en söt liten by; Fontaine de Vaucluse, som vilken vanlig fransk by, men den skiljer sig lite ändå.
Strax ovanför byn kommer det upp vatten ur ett hål i berget, och det kommer massa vatten! När det rinner på ordentligt så kommer det 200 m³/sekunder, tyvärr så var det inte så mycket sprut när vi var där, men ändå värt ett besök om inte annat bara för det kristallklara porlande vattnet. Källan kommer från ett kollapsat grottsystem, ingen vet riktigt hur djupt det är, en liten ubåtsrobot har dykt ner till 315 meter men det fortsätter ner ännu längre.
Vi passade på att bada fötterna lite och äta en god lunch i en av de otaliga resturangerna som kantrar floden som flyter genom byn.
Häger i vattnet och några andra lata turister, vågar inte tänka hur det är på sommaren..





























Lilla mamma blir extra liten i La Cathedrale d´image



Vi knatar runt i Les Baux de Provance, en av dessa små underbara byar som är belägen högt upp med magnefik utsikt. Det är sol men kall vind och vi småhuttrar. Kör vidare på måfå och hamnar i dalen mittemot Le Val d´Enfer och stannar vid vad som en gång har varit en stenbrott. Nu är det omgjort till konsthall och därmed en mäktig sådan. När vi var där hade de en helt surrealistisk utställning av Picassos verk i en stor sal med flera rum där ljud och bild tillsammans spelade upp de olika perioderna i hans skapande. Jag är inte konstintresserad, men det här borde upplevas av alla.

Snurriga av allt intryck åkte vi vidare mot nya äventyr.

Bulta hela bohuslän boys?

Bultar eller inte, vad tycker du?

Bohusläns klätterklubb hade ett litet extra möte i lördags, väldigt trevligt med mycket folk och god fika, kakfaten stannade hos mig varje gång och lite till.
Anledningen till att samlas en lördagskväll med massa gott känt folk var inte bara nöje utan lite nytta med.

Det heta ämnet för kvällen var hurvida vi klättrare och därmed Bohusläns KK ska ställa sig till bultandet på våra kära berg.
Själv är jag splittrad, vet inte om jag står på totalt-bultförbuds-sidan eller låt-det-vara-som det-har-varit-sidan.

Bohuslän är för mig ett ställe med unik klippa med perfekt granit och så många sprickor att underhålla mig i en livstid. Det är därför jag vill vara här, bo här och klättra här. Alla leder har en speciell betydelse för mig, varje spricka bjuder på någonting unikt och en total upplevelse.

Kommer fortfarande ihåg min första tur hit, med hyrbil och en överpeppad tillrest från UmeåKarin vid ratten, nu skulle vi minsann våga oss på ett besök till sprickmeccat.

Vi avverkade alla fyra klassiska 6-, Villskudd utan dubbelrep trots rådet från Rikard i stugan, livrädd på cruxet på Prismaster där jag stog still i säkert 45 minuter medans solen sänkte sig i granskogen, svetten och de djupa andetagen under taket på Mallorol och slitet på Bergkirstis polska.

Nöjda åkte vi hem till andra delar av Sverige, nu hade vi blivit riktiga klättrare.

Lite av den känslan vill jag ska bevaras i denna del av Sverige. Att det ska finnas en liten del där traditionen att lägga egna säkringar bevaras, lite Peak Distrikt, där steget till att våga åka dit är lite längre och större än att åka till Aspen och klättra de lätta fina bultade lederna.

Att komma ihåg namnet på de leder jag klättrar, att ha en vördnadsfull blick upp mot Minaret när jag besöker Häller.

Det är på intet sätt jag inte tycker det är kul att klättra de bultade lederna som finns här, jag får en pirrande känsla varje gång jag klättrar Berberis eller Gamzatti på Skälefjäll.

Däremot så beskrev en kund som kom in idag så bra. (nyinflyttad till Oslo, men infödd bohuslänning)
-Nä sportklättringen har tagit död på min klätterlust i Oslo. Det är bara jugg på jugg, crimp på crimp och det är bara graderna på leden jag kommer ihåg.

Jag klipper med glädje Petters statiska repstumpar han har satt upp på nästan varje led på Branta väggen på Hallinden, men jag är helt emot bultade ankare där, så som sagt jag vet inte ens själv vart jag står. Om det ska sitta bultade ankare på varje led i hela Bohuslän så blir det en allt för stor summa att hålla efter när de börjar bli dåliga och med tanke på de flesta klättrarnas engagemang för klubbverksamhet så ser ju inte det så ljust ut.

Jag vill bocka, buga och ge en lång varm applåd för alla de klättrare som lägger ner sin tid idellt på klubbverksamhet, tack för att ni orkar. Hoppas inte ni ska behöva lägga bultunderhåll på era axlar med.

Vad står du?

Vinden vänder?

Nu blåser höstvinden och det hetaste ämnet just nu är bultandets vara eller inte vara. Jag återkommer till det, först en uppdatering från snyggaste killen i Staterna.

Mailet har legat orörd i boxen några dagar, iallafall 4 dagar:

Vi är framme!

Jag hade tänkt ringa dig från toppen av El Cap, men hade ingen täckning. Vi har varit uppe å jobbat.
Inte samma flyt som sist. Det började med en snöstorm, som drog förbi rätt kvickt, men det fortsatte vara kallt som skammen någon dag till.

Sen tänkte vi gå från Tamarak Flat, men vägen in till campingplatsen var stängd, så det fick bli Eastern ledges iallafall, och det var nog bra. Den vägen är snabbare.

Stefan glömde dock selen, men det löste sig. Vi gick upp med en tung packning och gick sedan ner direkt. Sen tänkte vi klättra freeblast, men kom på att vi hade lämnat alla rep på toppen. Vi lånade ett rep av Mason och satte av mot klippan och såg verkligen fram emot att äntligen få klättra lite, men när vi kom fram insåg vi snart att det inte skulle bli nåt. Total trafikstockning. Inga såna problem på Grönland va?

Så vi packade om och gick upp till grottan på toppen av Salathe istället. Tyst, stjärnklart. Brasa på kvällen. Ingen whiskey (den glömde vi nere). Så nu är vi alltså nere igen. Mätta efter en Large pizza med peperoni, jalapenio, tomat och champinoner.

Hur har det gått då? Jo, vi toppade headwallen 2 dagar. Svårt och hårt! Klurigt dieder och hejdlöst crimpande i början. Jobbigt flarade jam i en liten evighet upp till hårt lillfingerjammande på slutet. Sedan power genom hela andra repan. Jag löste nästan allt första dagen, och idag gjorde jag hela första biten utan fall. Sjukt pumpande, men det kan gå! Det kommer att gå!! Den andra repan hittade jag bra sekvenser på och känner mig säker på att jag kan göra. Stefan slet mer med sina feta fingrar. Får se om han löser det. Det blåser som sjuttan på väggen. Iskall vind. Men prognosen spår varmare väder framöver. Vi hoppas på lagom. Lagom är bäst.
Nu ska vi packa hissäcken och dra upp den så långt vi kan. Sen klättra freeblast om vi hinner. Vila ett par dagar och sedan kör vi. Om vädret håller så kommer vi vara på väggen från måndag och ca 5 dagar framöver.

Sen är det bara att åka hem igen.

Kollade YR.NO där prognosen säger 160mm nederbörd idag, hoppas det inte stämmer, svårt att föreställa sig det i ett slag. Inte värst vidare klätterväder... hoppas hoppas på fint väder.

Kanske en uppdatering till innan jag och mor åker till Marsielle för lite god mat, sol och gott vin på torsdag.

Håll tummarna för pojkarna!!

Ingen knorr än..

Nu finns det ännu ett konstaterat fall av svininfluensan efter läkarbesök igår.
Snabbt avfärdade han mina egna spekulationer om felet med min egen kropp till svininfluensan.

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att besöka läkaren, jag känner mig alltid så enfaldig. På något sätt så inbillar jag mig att jag borde känna min kropp bäst, veta dess fel och brister, symptomer vid sjukdom, men icke.

Två minuter efter jag satt mig i stolen och försökt förklara mina symtomer och egna tolkningar så tittar han upp över sina glasögon och säger; Hmm, nja med en lätt rättande ton, du har svininfluensa.
-Men magontet kan..
-Nej.

Ok, det är bara att gå ut slokörad med vetskapen att det ändå inte fanns någonting mer att göra; sov drick mycket vatten och rör på dig så mycket som möjligt.
Jaja, det hade jag ju kunnat komma på själv iallafall. Som tur är jag inte smittsam längre, inte för att det gör någon skillnad.

Lämnade av Petter på Landvetter, han och Stefan borde ligga och sova gott utanför kiosken i Camp4. Deras mål är att friklättra Salathe´och jag har inte mista tvivel om att de kommer att lyckas, ett bättre replag för det går nog inte att sätta ihop. Återkommer med uppdateringar.
När nu en dator springer förbi mig..

Vägen över vägen

Tidig morgon.
Solen går upp, tränger sina strålar genom dimtäcket som ligger tjockt över Brodalen.

Jag sjunger med Coldplay om kärlek och jag känner att det här kommer bli en bra dag, jag är lite nervös men glad. Idag ska jag gå min första dag på forspaddlingskursen som Per vill att jag ska gå för att ha lite koll på paddelutrustningen i butiken.

Jag har precis växlat upp till femman, Bettan spinner som en katt och vi är uppe stax över 90 när jag ser honom.

Med ett rasande tempo på fyra alldeles för korta ben ser jag han ta sats för att hinna över vägen.
Hinna över innan denna gigantiska plåtlåda i storlek allt för stor för att jämföra kommer att mosa honom helt platt.

Mot alla regler jag har lärt mig på trafikskolan så reagerar jag instinktivt när jag ser honom kämpandes för att hinna trots sin felbedömning i sin och min hastighet.

Jag svänger undan kraftigt för att få honom mellan hjulparen och lättad ser jag honom i bakspegel.
Till min förvåning så har han inte fortsatt mot sitt mål utan gjort ett snabbt val att springa tillbaka till därifrån han kom från.

Av en anledning jag inte vet så börjar jag skratta åt situationen. Klockan är sju på en lördagsmorgon, det finns inte en bil i sikte och han väljer att springa tillbaka och antagligen prova senare.

Jag känner lite samhörighet med den stackarna, helt plötsligt så händer det för mycket i en period av stiljte och det är lättare att gå tillbaka till utgångspunkten.

Jag har flera veckors händelse som bara väller inom mig som jag vill få ut; två underbara bröllop, två stycken klätterkurser, en natt i portan, en forspaddlingskurs, massa snickrande på huset, men utan internet i torpet så hinner jag inte skriva så jag gör som sorken, springer tillbaka till det håll jag kom från och kanske, kanske så provar jag senare.