Evig kärlek II

Jag funderade lite på evig kärlek när jag cyklade till jobbet.

Jag började nog tro på det ändå.

Jag tänkte på min skara aliens jag har hängande i garderoben,

hur den gula var med på mitt första försök att leda en 5.10b (svenk 6:a), Hand Jive i Squamish,
hur den vände min tro till kamsäkringar där på cruxet,

hur den röda satt som en förlängd arm på the great roof när jag och Petter gjorde Nosen på en dag,

hur glad jag var över min enda grå som var med när jag och Råggan övade till att gå upp till instruktörs exeminationen och hur mån jag var att den skulle känna sig hemma på racket bland dess rutinerade syskon,

hur många gånger jag och Ann-Sofie placerade den orange på Sydpillaren på Mongejura och blev räddade av den som bästa placering tillsammans med en Wallnut #1 på den luftiga standplatsen några repor från toppen,

hur väl guld sitter på sandstenen mitt på cruxet på Way rambo,

hur ont i magen jag fick när jag tappade vår offset blå/gröna på näst sista repan på Romantic Warrior och såg den segla ut över den gula klippan,

hur pressad jag var på Lobotomerad Kalkon för att få in den andra blå alien
och jag är helt övertygad över att den gröna har räddat mig otaliga gånger eftersom jag nu är inne på min tredje, eller kanske tom fjärde.

Dom har varit med mig i vått och torrt, i nöd och i lust, sett mig skratta och gråta, varit livrädd, känt mig odödlig men mest av allt har dom nog delat min glädje.

Så jag tror nog på evig kärlek, även om det är till lite metall.