Evig kärlek

Jag vill gifta mig.
(iallafall när jag satt på Marias säng och lyssnade på Maria)

Vilka skor ska du ha?
Hur ska du ha håret uppsatt?
Vilka smycken ska du ha?
Hur ser klänningen ut?
Vilka underkläder?
Hur ska blombuketten se ut?

Mina frågor har haglat till Maria, som passar på att gå och gifta sig när jag är i USA, och jag känner mig som ett nyfiket barn. Jag får vara med och se hur hon ska se ut, men när jag frågar om ringen går jag bet, den får jag allt vänta och se till efter bröllopet.
Det känns som en dag då Maria kommer vara oändligt vacker och det missar jag, därför myser jag när hon förklarar om hur hon vill ha slöjan, (tänka bara att få ha slöja på sig, wow), hur håret ska vara uppsatt, vilken musik som ska spelas. Det är så jag kan se det om jag försöker och där och då så får jag ändå vara med på Maria och Markus bröllop.
Det är någonting särskilt med bröllop, så mycket kärlek, så mycket framtidstro och jag blir alldeles varm om hjärtat.

Jag har fundrat på om jag skulle vilja gifta mig.

Sen tidigt tonår har jag varit väldigt anti mot allt som har med bröllop att göra. Kanske för att jag kommer från en familj där olika mammor och pappor hit och dit utan något bröllop ens i tanken är det normala och livslång kärlek inte har varit något fast inslag i vardagen. Tron på att två människor kommer höra ihop livet ut har inte följt med mig i min barndom och jag har nog tagit förgivet att det är så det är. Med åtta halvsyskon är det inte kärnfamiljen som är idealet.
Hur ska någon kunna lova att älska en annan person i nöd och lust tills döden skiljer en åt?
Jag börjar dock inse att givetvis så kan ingen människa lova det, men tron om att det kommer att vara så finns där, och det är det som gör mig så rörd.

Kanske vill jag gifta mig en dag, stå där med övertygelsen om att jag och Petter kommer leva resten av våra liv tillsammans och sprudla av kärlek.

Hur är det med dig, tror du på giftemål?

Tre nyfikna blickar efter grävskopan

Japp, jag har varit barnvakt... igen...

Ja, titta Engla en fågel,
titta en lastbil,
röd lastbil
nej Engla försiktigt med bebisen,
nej Engla du får inte smaka på kakan,
ja titta grävskopa,
ska vi åka bil?
Är du hungrig?
Oj, oj försiktigt
Nej, man får inte kasta saker på dom andra barnen,
ja, ska vi läsa bok

Det är inte konstigt att barn tar lite längre på sig att börja prata när allt dom hör är enstaviga meningar

Jag har som sagt inte allt för många icke-klättrande vänner här i Göteborg, så när jag bestämde för att träffa Linn och Gunn, mödrar till Albin respektive Ella så passade det bra att låta Engla hänga med moster.
Bli inte oroliga, jag går inte i mamma tankar, det här är otroligt preventilt, en dag med en två åring (eller i det här fallet tre) så andas jag ut och njuter av lugnet hemma.
Dom är supersöta, gulliga ja, ja ni vet men jag blir helt matt av att vara tålmodig hela dagen och jag måste ge all eloge till alla föräldrar där ute. För mig är det helt oförståligt hur ni orkar, jag som har fullt upp med att hålla reda på mig själv.

Stor kram på er Linn och Gunn för en fin dag, ni är underbara människor och mammor!Lägenheten känns extra lugn i kväll =)

Köpa sig lycklig?

Jag har fått min porta!!

Den kom i ett litet fint paket från B.D igår och jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen att sätta ihop den och nu hänger den i taket på Fjällsport.
Jag kände mig som ett stort barn igår, jag konstaterade att det här är min dyraste ägodel och jag knde inte ta ögonen ifrån den och ville knappt gå hem från jobbet.
H-K har lovat att hon ska sova mitt på Hallindens stora vägg tillsammans med mig i helgen, även om hon kanske inte vet vad hon tackade ja till...
Det får bli ett litet mini äventyr, det är precis vad jag behöver!

Ingenting och allting

Idag har jag spenderat min dag tillsammans med Göteborgs tuffaste tjej, Engla 2 år.

Vi har gjort ingenting eller massor, beroende på hur man ser det.

Vi har tittat på alla blommor vi har gått förbi,

luktat på allt,

plockat gräs,

matat kaniner,

klappat höna,

iaktagit resten av hönsgården,

klappat vovve, men inte polishäst trots försiktigt "klappa"?

smakat på hallon,

björnbär,

rönnbär,

nypon,

skrattat i regnet,

ätit kaka,

mango,

äpple,

mat,

pepparmynta,

tittat på sniglar,

liten groda,

ritat i målarbok,

på golvet,

på kuddar,

klappat buskar,

viftat med ormbunkar

tittat på träden,

på himlen,

på taket

Tack Mattias och Valle för upplärningen i vad-man-kan-hitta-på-om-man-är-barnvakt-med-en-tvååring.

Tack Engla för upplärningen i att göra ingenting och massor på en och samma gång.

Clogga

Jag sitter på toppen av Bananblocken i Utby och blickar ut över stan som breder ut sig under mig.

Kastar ner repet, kollar så att ankaret ser bra ut och firar ner till marken.
Jag känner en glädje som sakta bubblar upp i kroppen, sätter på mig klätterskorna, kopplar in Mini traxionen på repet och leker i två timmar på klippan.
Det är första gången jag är ute och cloggar på riktigt och jag njuter så oerhört över att få vara själv.

Bara jag och klippan, ingenting annat.
Det gör ingenting att kroppen känns som bly och jag flåsar efter ha gjort ett flytt, jag har all tid i världen.
Jag flyttar repet till alla leder på väggen och klättrar med precision, det känns som om jag solar, men så vet jag att jag trots allt är säker. Världen runt omkring mig försvinner sakta, bilarnas oväsen blir tystare och tystare och det jag ser och känner är ljummen klippa högt ovanför en värld där människor stressar förbi.

Jag sitter på toppen av Bananblocket, blickar ut över stan och ett sakta lugn sänker sig i hela kroppen och glädjen tar över.

Hemma

Kvälls sol på verandan i Nora

Havreängen, mitt barndoms hem.
Det är någonting särskillt att få komma hem till Havreängen, beläget mitt ute i ingenting, med 1,5 km till närmsta granne.
En oas, med en stor kryddträdgård, damm, sitt lugn, stor gräsmatta och en otrolig utsikt från kullen.

Det har dock på intet sätt varit ledighet, vi har rensat, slitit upp ogräs, bränn nässlor, klippt ner rosor och kört ett otaliga skottkärror med ogräs, svettats i solen och min kära mamma behöver all hjälp hon kan få för att hålla efter trädgården.
Det är roligt att komma hem och träffa min kära mamma och bli påmind om vart jag har fått mitt eget beteende ifrån, känna att jag kan spegla mig i min mor och både le och bli förvånad.
Mäta att få min vilja igenom, trotsen när någon vill bestämma över mig, impulserna att påbörja någonting, men oviljan att slutföra någonting som borde slutföras, rastlösheten, envishet, glädjen över att få pyssla i lugn och ro, målmedvetenheten, uppslukandet.

Lite avbrott för att åka till Nora och hälsa på Petters föräldrar, det var första gången som mamma träffade Stina, Petters mamma.

Som alltid så bjöds det på en god middag och gott vin ute i trädgården med föräldrar som var lite nyfikna på varandra.

Värme

Jag är innerligt trött på min kropp just nu.

Den vägrar att samarbeta med mig, efter min springtur i tisdags så la den sig ner platt och smällde till med två dagars kontant snorrinnande och en hals som gjorde ont.
Det är som den bara vägrar att hjälpa mig på traven att bli stor och stark, som är min högsta önskan just nu.


Så ledig torsdag spenderades på Hönö tillsammans med Petter och aktivitetsnivån var verkligen låg, ett antal dopp i havet, lite bokläsning och fruktätning.
























Petters fina skiljelinje

Ack vad kort minnet kan vara ibland dock.

Solen skiner, det är en av dessa äckligt varma dagarna.

Vi badar.

Ligger i solen.

Njuter av att bada.

Låta vinden från havet svalka oss i värmen.


Tror ni att vi smorde in oss?


Näpp, helt riktigt...


Petter såg ut som en kräfta på framsidan på kvällen, jag får mer färgen laxrosa som gärna stannar i just färgen laxrosa ett antal dagar, medans Petter blir brun dagen efter.

Och då menar jag brun!

Det innebar för min del full påklädnad hela helgen i trettio graders värme under kursen som jag höll i.
Lagom svettigt.
Min kropp är inte redan från början gjord för värme höll på att smälla av när jag tvingade på den kläder och den protesterade med att svettas kopiösa mängder.
På söndagen hälsade jag på Petter på brandstationen för att få lite svalka efter avslutad kurs och efter ett antal glas med kallt vaten så sjönk ansiktsfärgen från kräftröd till bara vanligt röd.



























Kristines skor smälter nästan när hon ska lära sig att fira

Nu blir det två dagar i Bergslagen och hemmabesök, ha några sköna sommardagar, men kom ihåg att ta med solskydsfaktorn...

Frankrike

Köpte en biljett till Marseille igår, 20-27 augusti blir träningsläger på kalksten..

Jippi!

Så glad blir jag av att vara i Frankrike, vi får se vart vi hamnar men det blir nog troligtvis Céüse..

Jippi!

Nakenbad

Han stog där vid bryggan, ganska ung, ganska förvirrad i springkläderna när jag kom simmandes tillbaka.

Det har varit rivstart för mig på träningsfronten, tre dagars klättring på rad och dagen till ära fick det bli en springtur i solen.

Solen är varm, mina ben är trötta, så trötta så det ända som hjälpte var att tänka USA, USA, USA i varje steg för att motivera mig att komma framåt.
Nu är det bra lite mer än en månad tils vi åker och det känns som om jag är i mitt livs sämsta form, iallafall konditionsmässigt.

Solen värmer och kroppen är trött, så när vattnet uppenbarar sig så är inte betänketiden allt för lång, här ska det badas!
Glasögonbärare som jag är lämnas de på bryggan, vattnet känns likadant ändå.
Jag leker i vattnet, låter kroppen få vila och känner mig som ett litet barn igen på sommarlov och får flashbacks från otaliga sommarlov.

Glad simmar jag in mot bryggan, och får en liten klump i magen då jag försöker urskilja den mörka fläcken vid bryggan.
Problemet ligger i att jag givetvis inte har tagit med mig några badkläder på springturen och hade absolut ingen lust att springa hela vägen tillbaka i dyngsura kläder så jag gjorde det enda rätta och näckade.

Han står där vid bryggan, ganska ung och ganska förvirrad tittandes ut över vattnet.
Det finns en begränsad tid jag orkade simma runt stegen innan jag helt sonika bara gick upp spritt språngandes naken.
Han var borta innan jag ens hade fått upp båda fötterna på bryggan och helt plötsligt var världen min igen.

Heliumballong

Jag är dyblöt in på bara kroppen

det regnar

jag cyklar i mörkret mitt i natten

jag är lite småfull av gott rödvin

eller småfull av gott sällskap

men framför allt så ler jag

jag känner mig lätt och lycklig

(Om du vill läsa någonting vettigt så är det nog lika bra att sluta här, det här kommer bara bli fragment av tankar som har kommit, som har försvunnit, som har bytts ut, suddats ut, poppat upp under en cykeltur på fyllan i regnet)

Sista dagarna har jag tänkt mycket på min och Martins Pakistanresa förra året.




























Det är en resa som har påverkat mig på många sätt och som jag nu, ett år senare, kanske har smält, eller kanske inte.
Den dök upp i mitt medvetna i tisdags ganska kraftigt under vår slogan
"Dont eat the meat" efter vår oerhört kraftiga magsjuka i Skardu, den värsta jag någonsin har bvarit med om.

I tisdags blev jag matförgiftad (jag vägrar att berätta vad jag hade ätit) men kvällen spenderades hos Clara uppkrupen i soffan med en stadig blick på toalettdörren och jag förflyttades tillbaka i tiden till den ynkliga Hanna som bara ville dö på ett sunkigt motellrum i Skardu långt borta från alla bekvämligheter.

Oj, nu fastnade visst min hjärna någon annanstans























Jag tänkte på min mamma som jag tycker mycket om, som jag borde ha ringt upp idag eftersom hon har ringt mig, men jag missat att svara, visst är hon söt?

Jag sitter och lyssnar på The Feist, The Reminder, min favoritskiva just nu, den går varm på Räntmästaregatan till Petters förtret, jag är en-spela-sönder-skiva person, jag kan inte hjälpa det jag bara är sån, så nu när jag cyklade hem i regnet så log jag och nynnade på So Sorry som har stått på repeat ett antal gånger.

Jag skrev att jag kände mig lätt, lite som en heliumballong,
det var min beskrivning till Martin om hur jag skulle summera upp vår Pakistanresa,
en beskrivning om hur jag kände mig lycklig som människa, tillfreds med mig själv, med mina värderingar, men vår resa, med det som jag tillsammans med Martin hade upplevt, att vi vågat, att vi kom iväg, känslan att ingenting är omöjligt, en känsla av upprymdhet, som om kroppen håller på att sväva iväg av allt positivt som jag inte orkar hålla inne i kroppen utan bara vill skratta och ropa ut till hela världen som små fjärilar som kan flyga ut, färga himlen i regnbågens alla färger och smitta av sig på alla runt omkring mig.

(nej jag har inte rökt någonting konstigt kväll..)


Fast min känsla av lätthet just nu kanske kommer från vinet, eller en trevlig kväll tillsammans med Jossan, klättring på Domen, en känsla av tillfrisknande, en spirande känsla av att leva igen, bli starkare, orka mer, vilja mer, från besök i Bohuslän i solen tilsammans med Katrin i torsdags och kanske från Josephins outömliga egenskap av att sprida glädje runt sig.

Eller så bara var jag lättare ikväll, jag cyklade hela vägen fram till cykelrummet, uppför backarna i ett nafs, kommer inte ihåg senast jag gjorde det, men idag svävade jag uppför med tryck i benen och en bubblande glädje i kroppen.



Bubblande var en bra beskrivning om hur jag känner mig just nu.

och trött...

lycklig..