Självporträtt vid Varekil

Petter har pratat om det länge nu,
påmint mig allt för ofta
att han längtar, vill.
Jag har inte alls haft någon intresse.
Tyckte att det har varit så bra just nu.
Varit mot en förändring.
Har inte alls delat hans önskan.

Men så igår så slog känslan mig med fullt kraft.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna så,
blev själv väldigt, väldigt förvånad.

Jag stog och säkrade Nicklas i Varekil när det började pirra i kroppen.
Solen sken och värmde så pass mycket så jag funderade på att ta av mig till understället.

Det var där och då jag med ville att våren skulle komma.
Få känna på granit istället för att hålla i ett par isyxor
Klättra sprickor istället för is.
Bli värmd av solen istället för att frysa om fötterna.

Som tur var så var det -7 i morse och en sol som tittade fram mellan molnen.
Vintern är tillbaka i mitt hjärta.