80 meter över havet

Jag är varm

svettig

för varm

hungrig

mörkret kryper på

trött

Jag tänder till slut pannlampan och försöker ropa så högt jag kan med min pipiga stämma; Nicklas?

Jag ser ut över trätopparna, den frusna sjön, snön och försöker urskilja Nicklas där nere på sjön i halvdunklet.

-Nicklas?

Det låter mer som om jag försöker kommunicera med möss än med en människa.

Strömhäll och Erik begav sig hemåt innan skymningen, vad gör vi då kvar här?

Vi är vid Kärnsjön efter tips från Rickard och har klättrat ett fint fall innan vi kom på iden att sätta upp topp på den leden som Strömhäll ledde. 30 meter upp till pelaren och sen 30 meter pelare som varken jag eller Nicklas vågade leda.

Kul klättring, än så länge flyter dagen på, visarna på klockan snurrar som alltid för fort.

När vi är färdiga är jag sjukt noga när jag firar ner, ser till att repet inte är tvinnat, sätter repet högt upp på tallen, placerat knuten nedanför kanten.

Allt för att repet inte ska krångla vid neddragning.

Det gör det inte heller, repet slinker sakta ner för isen.

Tills..

...tills det är ca en meter kvar på änden.

Då sitter repet bom fast.

Vi sliter, hänger i repet, går ner på isen, gör en utväxling, allt för att hjälpa repet på traven ner.

Men det vill inte.

klockan tickar.

Jag rackar på och vi klättrar löpande uppför närmsta lätta fall.

Vänster yxa, höger yxa.

Pannlampan ligger tryckt i bröstfickan och en hel del snöpulsning senare kommer jag fram till vårt firningsträd.

Hur är det möjligt för ett rep att själv göra ett halvdubbelt halvslag på sig själv och dess för innan slå sig två varv runt samma gren?

Jag börjar färden tillbaka mot det andra repet som Nicklas har lämnat för mig.

Jag pulsar i snön, mörkret smyger sig på och mina fotsteg blandas med älgarnas (som tydligen lever det glada livet uppe på berget).

Jag hittar inte tillbaka till mina spår där jag har klättrat upp.

Värmen stiger i takt med mörkret.

Går tillbaka, kollar rännan, vänder om, pulsar tillbaka.

-Nicklas?

Till slut så viftar Nicklas febrilt med armarna tillbaka och jag tänder pannlampan.

Nämen, där är de!

Väl nere på marken så har mörkrat slagit klorna i världen och vi pulsar trötta de dryga 2 km tillbaka till bilen.

Tre leder, ingen mat och ingen vätska idag heller.

Vad är väl en ledig dag i bergen?

Alldeles långtråkig, trist..

alldeles alldeles underbar!