2008-09-28
Salathé fortsättning
Redo för lite rock ´n roll
Jag är lite nervös, det kittlar faktisk (oj, mitt favoritord som jag försöker att sluta med) lite i magen.
Klockan är tidigt, för tidigt eftersom vår klocka är lite lynnig och ringer lite som den känner men det är mörkt ute och jag står under El Cap.
Den breder ut sig över mig, stor, svart och mäktig och väntar på att klättras av mig, som sagt lite nervös är jag faktiskt.
Jag börjar i mörker och har 65 meter av klättring framför mig, pannlampans sken inhuldar mig i en väldigt liten värld och det enda jag behöver bekymra mig om är vart jag ska sätta nästa fot och nästa hand.
Det är varmt, för varmt redan och svetten fullkomligt sprutar ut ur min kropp och jag får stanna, lyfta på hjälmen och torka svetten ur pannan.
Vår förhoppning om att fria Salathé ligger många månader tillbaka ingrodda i både mig och Petter, men får ett abrupt slut när Petter trillar på replängd nummer 5, ett 5.11 sva.
Han blir nerfirad till stand och provar igen.
Med ett bröl kommer han av när han har tagit sig förbi cruxet och var hemma.
Hängandes med ett tungt kroppspråk så inser vi att det kommer inte vara dagen idag, vi har ett replag till på stand och två efter det.
Antingen ska vi släppa förbi alla replag och prova igen, men då kommer dagen försvinna så vi beslutar att bara fortsätta uppåt och se vad som händer.
Molokna och efter ha tappat lite av stinget fortsätter vi klättra Freeblast (som är de 11 första replängderna på Salathé, men även fler leder på El Cap) och är nere på Heart Ledges tidigt.
Vi äter lite lunch och försöker gömma oss från solen som förgör oss, värmen är genomträngande och jag får deja vú, har vi inte redan sagt att vi inte ska klättra i solen?
Rådslag efter mat, vatten och fria fötter så beslutar vi oss för att fortsätta, vi kan köra och se hur der går på resten. Går det så går det och går det inte så kommer vi ändå få tre otroliga dagar till.
Frukost dag två, fruktcocktail på burk
I planeringen låg att vi skulle sova på en hylla precis efter Hollow Flake efter ah fixa rep tre repländer upp. Petter är en god organisatör till motsatts till mig och schemat hålls, så det är bara att korka upp Ravioliburkarna till middag och försöka sova lite. Vi ligger skavfötters på en grushylla och min kropp som föredrar att sova på sidan får sig en törn. De blåa doftförsedda billiga liggunderlagen som vi köpt för ändamålet håller inte riktigt måttet att leva upp till våra dunförsedda Exped liggunderlag.
Vi har även sällskap av en amerikan som har samma plan som vi, att försöka klättra allt fritt och två engelsmänn som är med och hissar åt honom. De är riktigta grabbar och fiser högljutt från sina portor som de har tagit med sig och gottar sig i. Jag önskar att bitchborden hade fått följa med på den här turen, men vi avstod av någon anledning.. undrar varför?
Petter inspekterar betten av Monster Offwidth
Dag två går bra, vi är tätt följda av våra vänner och Petter gör en hjälteinsats på 1 1/2 timme på Monster offwidth, kämpandes mot solen, svetten och en hissnande Camalot # 6 spricka (det betyder stort, för stort att få fast någon kroppsdel riktigt säkert, men för litet för att kunna klämma in kroppen i sprickan).
Jag kan inte göra så mycket annat än att mata ut 10 cm rep då och då och höra hans flås, pust, stånk och stön. Jag har försökt att föja på alla replängder som Petter har lett och lett de som jag har kunnat, men här känner jag att jag kan skona min kropp från otaliga skrubbsår så jag kopplar snabbt på mina jumars när Petter utmattad kommer upp på stand.
Jag i full jumareringsutrustning
Ungefär så här ser det ut då, även om jag ser ut som Bambi på hal is just på den här bilden.
Det är faktist (oj, där kom det igen) ett ganska snabbt sätt att att ta sig upp på repet, även om det i de flesta fall är snabbare att följa och få klättra.
Vi har El Cap Tower (eller är det Spire, lite trött just nu..) som natthärbärge för andra natten och som ni ser på bilden nedan så är det ett torn som ger mycket utrymme för att sträcka på benen under natten.
Det är ett otroligt ställe att både få sova på.
Ovanför en sträcker resten av klippan ut sig mot himlen, som en bölja över huvudet, klippan börjar branta till sig och övergår i en fantastisk sjärnhimmel. En lätt bris smeker den hud som har råkat hamna utanför sovsäcken och en massiv känsla av lycka sprider sig genom kroppen.
Vi ligger här högt uppe på en bit klippa, efter ännu en god ravioli middag efter en underbar dag på klippan. Ja det pirrar til lite i magen igen när jag tänker på det.
Onda fötter söker skugga
Vad jag däremot inte får någon positiv känsla av att tänka på är mina fötter. Det är ett helt kapitel för sig själv och vi fär se om jag återkommer till dom senare.
Men för att fatta det kort; jag får alltid fotsvamp när jag kommer till Yosemite, och då menar jag inte bara lite kliande mellan tårna som de flesta kanske förknippar med fotsvamp.
Min fotsvamp tror jag har muterat från någon planet långt bortom denna galax där fotsvamparna är kungar och sakta äter upp sina värdar människorna och de börjar vid lilltån och gräver ut ett stort hål för att gotta sig i, och kanske två om de är exttra hungriga.
Då gör det ont att klämma ner de i ett par klätterskor (tänkt smärtan från två brytna lilltår och sen klämma ner de i ett par balletskor och ställ er på tårna).
Nej, smärtstillande hjälper inte..
Ok, nog om forsvamp jag skulle kunna fortsätta i flera timmar till för att summera hur mycket jag har tänkt på fotsvamp de här senaste fyra dagarna
Jag njuter av att få lite luft under fötterna
Värmen tar ut sin rätt på oss, klippan glöder under händerna och fram emot slutet av dag tre när vi närmar oss huvudväggen så är all, och då menar jag ALL vår krita slut (även den vi tog med extra) och efter att ha klarat första diedret under huvudväggen så är Petter färdig.
Det är uteslutet att försöka peppa honom till att prova att klättra fritt (jag vill inte ens sätta på mig ett par klätterskor efter ha klättrat den första biten av det diedret, men snabbt ombeslutat till jumaringsmodus).
Det blir mix av klättring och aidning upp til Long Ledge och vi avslutar dagen ännu en gång med ravioli på burk, tänk att kall (eller ljummen) ravioli kan smaka så gott. Jag kan knappt få i mig två tuggor av det på marken, men här uppe med 900 meter luft under fötterna känns det som en gourmet måltid.
Nöjda kroppar på toppen, Petter svävar nästan
Vi kommer upp på toppen tidigt och leendet sprider sig, det är så underbart att vara på toppen!
Vi har haft en underbar resa genom fin granit, Dolly (hissäcken) har skött sig exemplariskt och varit medgörlig och kroppen är så där sliten som jag bara blir at fyra dagars konstant rörelse.
Båda två är väldigt överens om att det inte gjorde någonting att det inte blev friklättring hela vägen, vi gjorde vad vi förmådde och hade kul hela vägen upp.
Nu är det vilodagar som väntar på mig tills mina fötter har läkt ihop och jag tror vi packar ihop imorgon bitti och beger oss ut till havet för några dagar, vi får se.
Tänker på er alla hemma och glöm inte att jag saknar er även om det verkar som jag har det alldeles förträffligt här =)
Kram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj mitt elaka sår på pekfingret efter en boulderdag på Häller känns futtigt. Jag får träningsvärk av att bara läsa om er bestigning. Grymma bilder och rolig läsning! Grattis till en schysst bestigning!
Tack Lina =)
Ja, man ja inte underskatta träningsvärken från bouldringen, inte den jag får i allafall..
Hoppas den svenska hösten ger er många fina dagar med superstick.
Kul att läsa om Salathe, nu börjar jag ångra att jag inte orkade åka till Yosemite i år...
Däremot börja vi i team Umeå att trilla in till Indian Creek nästa vecka. Resten av Skandinavien ska väl vara där också har jag förstått?
Ah, vad trevligt med lite sällskap i I.C, jag tror vi kommer kunna ha ett rent skandinaviskt camp.
Vi kommer nog om tio dagar så vi ses där =)
Skicka en kommentar