Ett öppet brev

Kära immunförsvar,

jag skriver detta för att jag tillsammans med min kropp anser att vi har blivit felbehandlade.
Visserligen fick vi tre veckor i USA med god hälsa, men efter det så har det varit under all kritik.
Bara för att vi tog semester så ser jag inte det vara skäligt att ni på immunförsvaret ska ha ännu mer ledighet. Om jag inte har fel så sammanfaller er semesterperiod oftast med höst eller vinter.

Ska det fortsätta så här så föreslår jag att ni borde föra en mer restriktiv invandrarpolitik och inte låta alla bakterier och virus få uppehållstillstånd. Visserligen ser jag mig som en öppen och välkomnande person, men vissa begränsningar måste jag dock än ha.

Jag har skött mina sömnvanor, med genomsnittlig sömn på mer än 10 h/natt, exemplarisk. Jag har haft ett måttligt alkoholintag, även om det har varit ett visst intag när vi har haft besök, dock ej över hälsovådligt, samt haft en varierande kost med mycket frukt och grönsaker.
Även ett försök med vitlök, ingefära, vitaminpiller, nässköljning och flertalet andra desperata metoder visar sig ha ett liten påverkan på er.

Då jag avser att ha vissa lite större projekt i sommar och höst så går det inte i linje med den sjukdomsbild som ni vill ha. Kombinationen av sänkt kondition, tilltäppta luftvägar, igengrodda luftrör samt hosta går inte stick i sträv med min ambition att vara i god klätterform.

Jag anser att jag har gjort mitt bästa för att blidka er men det verkar som om vi inte är av samma uppfattning. Finns det någonting som gör att vi kan komma till en förlikning?
Med förhållandet 3:1 i sjuk/friskt tillstånd så tycker jag i alla fall att vi kunde förhandla oss till det omvända.

Jag ser fram emot er svar snarast,

Mvh/
Hanna och hennes kropp

Ulorna stängt igen!

Pratade med Johan Svensson efter lite tvetydig information på Accessdatabasen och Bohusläns Klätterklubbs hemsida.

Men för tillfället är HELA Ulorna stängt för klättring till boet är lokaliserat, för att sen ha möjlighet att öppna upp de delar som inte stör i häckningen.

Det sitter tre flång nya skyltar uppsatta, de boende är informerade och snälla, klättra inte på Ulorna!
Spread the word..

Dammat av skelettet

Glatt gäng på väg hem från Hallinden

-Bra jobbat!!
Det kommer från Petter långt nere på marken någonstans och jag hör honom bara diffust.
-Hm, är inte uppe vid toppen än, tänker inte ta ut någonting i förskott mumlar jag för mig själv.
Klättrar med yttersta försiktighet upp de sista metrarna innan jag släpper ut ett litet glädjetjut.

Min eviga följeslagare Gå på pumpen har nu avbetats och glädjen sprider sig i kroppen.
Det är en konstig led, inte särskilt svår, men jag måste ha is i magen för att avslappnat ta mig förbi laybacken där jag två gånger trillat upp och ner.

Igår så tänkte jag på vad Malin Holmberg sa till mig sista gången jag trillade; kolla in flytten så att du kan dem ordentligt.
Jag har bara klättrat upp och mer fokuserat på att komma upp än faktiskt komma ihåg vad det är jag har gjort för att komma upp.
Det gjorde jag igår, hittade hur jag skulle göra. Grepp för grepp, steg för steg. Ny beta. Ingen layback. Bara sprickklättring.

Det gick bättre.
Går nu runt med bubblor i kroppen. Jag skulle vilja spara den känslan. Känsla av lugn, kontroll och fokus när jag klättrar blandat med den bubblande känslan efteråt. Ha den i en flaska för att ta en klunk inför svåra leder.
Går det att köpa någonstans?

Gå på pumpen

Ett annat försök, ett annat år

Klättrar stelt och ryckigt uppåt,

kroppen vill inte vara med, den är trött

sakta tar jag mig uppåt på min nemesis; Gå på pumpen

det går så lätt på topprep, känns enkelt

men nu leder jag

och kroppen kommer ihåg de två senaste gångerna

Hur jag trillat långt, upp och ner

slagit i ryggen, tappat luften

kroppen kommer ihåg

och det är som om hela kroppen stretar emot

stretar emot min vilja att kunna klättra smidigt genom cruxet

jag kommer närmre

känner pulsen stiga

håller hårdare i greppen

klättrar stelare

tills jag står där mitt i allt och säger.. ta..

Nu hoppas jag på fint väder för imorgon

för imorgon tänker jag inte säga ta.

När är man för gammal?

Full fokus på åttor

Har haft en grundkurs för Klättertorpet i helgen, strålande sol, trevliga elever, inga huggormsbett. Mycket härligt folk på campingen och en dundermiddag med bastubad hos Petters mamma Stina som precis köpt hus 10 minuter från oss. Lammstek, bubbel och rabarderpaj på de första rabarberna.
En superfin helg helt enkelt.

- Vad har varit dina äldsta elever?
Förvånad över den direkt frågan så får jag tänka en stund och sen lite tvekande svara; ni...
- Jaha, ja jag funderade på om vi var helt galna som vill lära oss klättra så här pass sent i livet.

Kerstins raka fråga fick mig att fundera, kan man vara för gammal för att börja klättra och hur inspirerande det är när människor inte är rädda för att utforska nya saker.
Stina följde med ut och klättrade förra helgen med galant resultat, det visar att även efter pensionen så kan det vara passande att börja.
Är det så att man blir latare eller räddare för nya saker när man blir äldre?
Eller är känslan över att det redan är för sent större?

Jag hoppas att jag fortsätter prova nya saker fram till min pension och efter den med för den delen..

Så lite så lite

Petter spanar efter nästa grepp..

Det behövs så lite
för att känna ro
bli glad
glömma bort sin 8-dagars-arbetsvecka

Har inte alls varit sugen på att klättra sen vi kom hem
tror det har haft någonting med bakterier i kroppen att göra
blir inte sugen på att klättra när jag är sjuk

Men igår när jag stog på jobbet så kände jag det helt plötsligt;
suget efter granit!
En snabb sväng till Häller och Mallorol innan solen försvann
hostade och var tvungen att stanna för att hämta andan några gånger

glad och med ro i kroppen
firar ner för en torr Canapé
nu vill jag vara frisk!

Tillbaka till verkligheten

Hallinden i fin förpackning

Vaknar av att det smattrar mot taket
övergår till ett dovt ljud och när jag drar upp rullgardinen
ser stora snöflingor sakta dala ner
Det ser ut lite som en prinsessbakelse utanför, marsipangrönt med florsocker utspritt

Har varit lite som ett födelsedagskalas sen vi kom hem från USA
soligt och en massa fina människor på Klättertorpet

det är bara att jag har varit inslagen i celofan
legat sjuk med feber och gula saker
inte orkat upp ur sängen
inte orkat vara social
inte orkat klättra
inte orkat vara ute i solen

varit inslagen i celofan
och i morse kändes det som om jag kunde ta mig ut
huvudet känns klart med hjälp av Kåvepenin

På ett sätt är det skönt
att vakna och komma tillbaka till verkligheten

Onyttig rädsla

Leden som skrämmer mig; The Beauty and the Beast

- Nei då, du må sikkre i höftehöjd, då är du på vej uppåt, sikkrer du som om du är på topprep så är du på defensiven, du vill egentlige ikke upp..

Björn har en logisk utläggning om att säkra i höfthöjd istället för att dra upp rep långt över huvudet när det är på gränsen.

Det låter så logiskt och görbart så länge det inte är på gränsen, men när jag blir pumpad eller rädd fungerar det inte.

Senaste dagarna har jag funderat lite på vad det är som triggar obefogad rädsla.

Två leder på samma vägg, samma grad men olika.

Den ena "fel" storlek för mig dvs lite för stor för att fingerjamma (Flight time som är på bild på föregående inlägg). En led som triggar mig trots misslyckande, en led som jag bara får positiva vibbar ifrån och inte vill någonting annat än kämpa mig uppför. Vill slita och kan gå på mellan säkringarna, tänka uppåt och inte hur jag ska säkra.

Den andra leden är rätt storlek för mina fingrar, 0.4 camalot, men i ett litet hörn så det blir en blandning av layback och jam.

Den skrämmer skiten ur mig. Vågade inte första försöket utan fick hänga och tänkte att jag skulle känna mig modigare andra gången. Helt fel.

Den har resan har jag verkligen försökt att klättra sånt som jag är dålig på eller som skrämmer mig. Så där står jag under leden som skrämmer mig.

Rackar på och börjar klättra, känns bra.

Ju högre upp jag kommer desto räddare blir jag.

Fler säkringar, mer pump.

Vi pratade om att säkra i höfthöjd och ändå så står jag och drar rep långt över huvudhöjd. Ungefär var 60 cm ploppar jag in säkringar och flyttar vidare.

Det är en obefogad rädsla som smyger på mig, konstig och oberäknade.

Varför skräms vissa leder mer än andra?

Får krypningar när det är layback och jag inte kan stanna och säkra.

Det är oftast så här i Indian Creek, det är lätt att klättra men inte stanna och säkra.

Så jag har två dagar till på mig att klättra layback, gröna och lila camalotsprickor sen hägrar Bohuslän och varm granit.

Precis lagom..

Becourse it´s a long way up..

In med fingrarna och vrid om

koncentrera dig på att vara kvar

få till det där tåjammet

vrid runt gummit till max

in med fingrarna

koncentrera dig på att få till ringlocket

Till min förvåning så satt ringlocksen häromdagen, så förvånad och förvirrad så jag inte visste vad jag skulle göra sen på catchcruxet. Så jag fick mig en flygtur.

Det gjorde ingenting för fingrarna satt kvar i den sprickstorlek som jag har kämpat så för.

Vilodag med downhillcykling på Porcupine Rim med nästan hela team Scandinavia, saknade var hemmaåtervändaren Johan och långledighetsparet Stefan och Maria. Vet inte om man kan kalla det vilodag, men någonting annat än klättring iallfall.

Imorgon blir det nog en tur upp på Ancient Art om vädret tillåter.

Varken tillräckligt litet eller stort

Det är någonting med de där lila och gröna camalotsprickorna.

Hemma så lägger man inte så stor vikt på dem, tänker kanske tom att de är en trevlig storlek, lite så där mittemellan. Inte för litet och inte för stort.

Lättsäkrat.

Men här i Indian Creek så får de en helt annan innnebörd.

Mest smärta.

Både för fingrar och tår.

Lila Camalot håller jag kanske på att bli vän med, ringlocksen håller nästan när jag klättrar, för det mesta iallafall. För er som inte har provat att ringlocka, så tänk er en spricka som är precis för bred för att fingerjamma, Masken i Bohuslän är en sån om man inte har feta fingrar.

Då kan man tänka att man ska göra en ring mellan tummen och nästa finger (vad heter det fingret? Inte pek, ring eller lillfinger iallafall) och pekringret.

För att sen sitta fast så "vik" ut tummen.

Grön Camalot däremot håller jag på att envist försöka lära mig, men fallerar oftast, som på Slice and Dice.

Där är det thumbstacks som gäller och är för min del nått av det svåraste och samtidigt roligaste just nu.

Thumbstacks är vad det låter samma två fingrar som vid ringlock som är lagda ovanpå en invikt tumme (svårt att beskriva, ska försöka ta bild på de båda).

Det är inte bara svårt, det gör dessutom ganska ont i tårna eftersom man inte har några steg att stå på här utan måste klämma in lilltån eller så mycket som går av tårna och sen vrida om järnet för att det ska hålla. På grön camalot så kommer man inte in mer än precis mitt på andra leden på tårna.

Värktabletter är hjälpsamt om man är vek som jag.

Vi har alla våra svåra storlekar, igår svor John över att röd camalots är den värsta, för där ligger hans thumbstacks.

Livet är inte lätt här i de vackra sprickornas land.