Onyttig rädsla

Leden som skrämmer mig; The Beauty and the Beast

- Nei då, du må sikkre i höftehöjd, då är du på vej uppåt, sikkrer du som om du är på topprep så är du på defensiven, du vill egentlige ikke upp..

Björn har en logisk utläggning om att säkra i höfthöjd istället för att dra upp rep långt över huvudet när det är på gränsen.

Det låter så logiskt och görbart så länge det inte är på gränsen, men när jag blir pumpad eller rädd fungerar det inte.

Senaste dagarna har jag funderat lite på vad det är som triggar obefogad rädsla.

Två leder på samma vägg, samma grad men olika.

Den ena "fel" storlek för mig dvs lite för stor för att fingerjamma (Flight time som är på bild på föregående inlägg). En led som triggar mig trots misslyckande, en led som jag bara får positiva vibbar ifrån och inte vill någonting annat än kämpa mig uppför. Vill slita och kan gå på mellan säkringarna, tänka uppåt och inte hur jag ska säkra.

Den andra leden är rätt storlek för mina fingrar, 0.4 camalot, men i ett litet hörn så det blir en blandning av layback och jam.

Den skrämmer skiten ur mig. Vågade inte första försöket utan fick hänga och tänkte att jag skulle känna mig modigare andra gången. Helt fel.

Den har resan har jag verkligen försökt att klättra sånt som jag är dålig på eller som skrämmer mig. Så där står jag under leden som skrämmer mig.

Rackar på och börjar klättra, känns bra.

Ju högre upp jag kommer desto räddare blir jag.

Fler säkringar, mer pump.

Vi pratade om att säkra i höfthöjd och ändå så står jag och drar rep långt över huvudhöjd. Ungefär var 60 cm ploppar jag in säkringar och flyttar vidare.

Det är en obefogad rädsla som smyger på mig, konstig och oberäknade.

Varför skräms vissa leder mer än andra?

Får krypningar när det är layback och jag inte kan stanna och säkra.

Det är oftast så här i Indian Creek, det är lätt att klättra men inte stanna och säkra.

Så jag har två dagar till på mig att klättra layback, gröna och lila camalotsprickor sen hägrar Bohuslän och varm granit.

Precis lagom..

Becourse it´s a long way up..

In med fingrarna och vrid om

koncentrera dig på att vara kvar

få till det där tåjammet

vrid runt gummit till max

in med fingrarna

koncentrera dig på att få till ringlocket

Till min förvåning så satt ringlocksen häromdagen, så förvånad och förvirrad så jag inte visste vad jag skulle göra sen på catchcruxet. Så jag fick mig en flygtur.

Det gjorde ingenting för fingrarna satt kvar i den sprickstorlek som jag har kämpat så för.

Vilodag med downhillcykling på Porcupine Rim med nästan hela team Scandinavia, saknade var hemmaåtervändaren Johan och långledighetsparet Stefan och Maria. Vet inte om man kan kalla det vilodag, men någonting annat än klättring iallfall.

Imorgon blir det nog en tur upp på Ancient Art om vädret tillåter.

Varken tillräckligt litet eller stort

Det är någonting med de där lila och gröna camalotsprickorna.

Hemma så lägger man inte så stor vikt på dem, tänker kanske tom att de är en trevlig storlek, lite så där mittemellan. Inte för litet och inte för stort.

Lättsäkrat.

Men här i Indian Creek så får de en helt annan innnebörd.

Mest smärta.

Både för fingrar och tår.

Lila Camalot håller jag kanske på att bli vän med, ringlocksen håller nästan när jag klättrar, för det mesta iallafall. För er som inte har provat att ringlocka, så tänk er en spricka som är precis för bred för att fingerjamma, Masken i Bohuslän är en sån om man inte har feta fingrar.

Då kan man tänka att man ska göra en ring mellan tummen och nästa finger (vad heter det fingret? Inte pek, ring eller lillfinger iallafall) och pekringret.

För att sen sitta fast så "vik" ut tummen.

Grön Camalot däremot håller jag på att envist försöka lära mig, men fallerar oftast, som på Slice and Dice.

Där är det thumbstacks som gäller och är för min del nått av det svåraste och samtidigt roligaste just nu.

Thumbstacks är vad det låter samma två fingrar som vid ringlock som är lagda ovanpå en invikt tumme (svårt att beskriva, ska försöka ta bild på de båda).

Det är inte bara svårt, det gör dessutom ganska ont i tårna eftersom man inte har några steg att stå på här utan måste klämma in lilltån eller så mycket som går av tårna och sen vrida om järnet för att det ska hålla. På grön camalot så kommer man inte in mer än precis mitt på andra leden på tårna.

Värktabletter är hjälpsamt om man är vek som jag.

Vi har alla våra svåra storlekar, igår svor John över att röd camalots är den värsta, för där ligger hans thumbstacks.

Livet är inte lätt här i de vackra sprickornas land.

Pissväder

Det dånar utanför när vinden fastnar i träden som står som skydd för oss.

Tältduken lägger sig på vårt ekonomiWalmart tält men det står upprätt igen, iallfall en liten stund. Morgonen kommer och värmen från igår är som bortblåst och när regndropparna landar så är det bara att inse att det får bli vilodag. Mot vår vilja, vi hade vilodag igår.

Idag skulle vi vara starka, utvilade och taggade, istället blir det ännu en dag på café medans regnet övergår i snöblask.

Det är tur att solen värmer snabbt när den kommer fram. Hoppas det blir snart.

Besvarad kärlek

Jag vet inte vad som väntar mig, Big Guy, Scarface

Pulsen stiger och fjärilarna i magen växer när vi rullar ner i dalen med vår nyhyrda stora jeep och de första klipporna dyker upp längst vägen. Eller, nä, fjärilarna har varit där sen vi landade i Denver. Som att gå och vänta på att få återse någon kär, förälskelsefjärilar är vad de är och de vill inte lämna mig.

Sanden är lika röd som jag kommer ihåg den, solen lika varm och öknen lika energibringande.

Däremot så kommer jag inte ihåg att det var så jobbigt att klättra här, att varje led kräver ett gympass och att blå camalot var så stort och pumpande.

Första riktiga klätterdagen så springer vi upp mot Scarfaceklippan och jag tänker att det är säkert en bra idé att börja med det jag tycker är kul men är dålig på; offwidht.

Big guy ser lockande ut efter att Petter bökat sig upp, men jag borde veta bättre.

Borde veta att klättringen här kräver lite invänjning, kräver att man klättrar som ett ånglok uppåt, kräver längärmat på stora sprickor och gärna tejpade fotknölar. Särskilt första dagen.

Men kort är minnet och då får kroppen lida så nu haltar jag, är mörbultad efter tre dagars klättring och vet att min kärlek är besvarad, att sprickorna här vill ha mig. Iallafall små bitar av mig.

Tar du hand om din klippa?

Blommor som fick stanna, Ulamertorssuaq, Grönland

Byxorna kavlas upp, underställströjan åker av och till slut även linnet.

Solen värmer på Häller och medans Petter och Wulf klurar ut projektet på stora väggen hänger jag upp ett cloggrep på Mallorol.

Det är skönt att bara röra sig på varm klippa och flyttar vidare repet till Chapman när jag ser dem; grästuvorna.

Som nybliven klättrare och medlem i Örebro Klätterklubb så fanns det inte på världskartan att inte dyka upp på städdagarna i Rosendal där det putsades, fejades och rensades.

Ett beteende som följt med mig sen dess och många som har varit i närheten vet att det ofta kommer grästuvor flygandes när jag klättrar.

För min del så är det mer inspirerande att klättra en led som är ren och utan små grästuvor som sticker upp eller mossa brevid och speciellt för nästa person som ska klättra.

Jag kan inte låta bli, pillar på lavarna vid instegen på Häller, pillar på mossan på Skälefjäll, rycker oskyldiga ormbunkar men roligast är grästuvor..

Klättrar rakt upp på insteget till Chapman istället för att traversera in och det är då jag inser att en av de mest klättrade lederna på Häller är full av grästuvor.

Håller våra klippor på att växa igen eller är det så att engagemanget att pyssla om våra klippor är på väg att försvinna?

Så det här är en uppmaning till er alla; ta hand om era klippor!

Plocka upp skräp som inte är ditt, borsta bort lava, pilla bort mossa, dra bort grästuvor och håll klipporna fina. För visst är de värda det?

Nu åker jag snart till Indian Creek och tyvärr så är det varken lavar, mossor eller grästuvor i sprickorna där..

Hålla sig kvar

Att hålla sig kvar

- Det jag gillar med bouldring är att det inte är lika mycket prestationskrav som kilklättring. Det gör inte så mycket om jag inte klarar en boulder, du ska bara veta hur många boulders jag har lämnat och gått vidare.

Det finns en poäng i Linas tanke om att bouldra, att det är mera lek i det och mindre prestationsinriktat.

Helgen har varit helt fantastikt även om den solen som YR lovade tidigt i veckan inte var framma så mycket. Lina, Lina, Henke och Ajja fann varsin sängplats och var sugna på att bouldra och förgyllde helgen.

Jag funderade lite på mitt förhållande till prestation och klättring. För många år sen hade jag sjukt prestationsångest, i.o.m att jag blev sponsrad, syntes mer på bilder i tidningar osv.

Min glädje av att klättra byttes ut mot känslan av att jag borde klättra de svåra lederna, att folk förväntade sig att jag skulle vara så bra som de trodde, att jag "borde" klara den här leden för att den har en viss grad.

Fick mycket småpikar om "du som är så bra vill väl inte klättra med mig", hörde på omvägar om folk som blev glada för de klarade den där blå leden som jag inte klarade inomhus och massa andra konstiga saker.

Jag brottades ganska mycket med min motivation till att klättra och hade svårt att axla den förväntningen som jag själv la på mig.

Lina och Lina med sikte på Hogen

Vändpunkten blev att jag blev medveten om att jag faktiskt grämde mig att klättra bland folk och bestämde mig för att ändra på det. Skrev en lång ticklist på leder i Bohus som jag skulle prova. Allt från 6- till 9- som jag tyckte var lite läskiga eller som jag hade förväntningar på.

Om jag ärligt gav dem ett försök på led så fick jag stryka dem från listan, oavsett om jag klarade dem eller inte. Allt för att släppa lite på kravet att klara dem.

Jag kan fortfarande brottas med mig själv, men mest för att jag så gärna vill klara någonting istället för vara orolig för vad någon annan ska tro. Jag kan fortfarande bli lite nervös för det okända eller för det kända istället för att bara ta det som det kommer.

Den här helgen har verkligen varit lek och så mycket glädje. Den känslan i kroppen som jag alltid vill ska vara där; glädje, oändlig glädje över att klättra och en god uppdrift som de säger i norge.

Utan prestation och med bara en padda och vänner.

Sol mot granit

Hilde under klippan vid Missingmyr

Det bubblar i kroppen av lycka.
Ett pirr som bara växer och växer så känslan att bara ställa sig och skratta blir nästan överväldigande, men med rädsla för att andra och jag själv ska tro att jag är galen så låter jag bli.

Jag får den känslan i kroppen varje vår efter första dagarna i sol på Vettekullen.
Känslan av att återupptäcka hur mycket jag tycker om att klättra klippa, känna hur de trevande försöken att hitta rätt kil snabbt kommer tillbaka, hur tilliten till fötterna går från minimal till maximalt, känslan av granit under fingrarna.

Igår åkte Hilde och jag upp till Oslo för att hålla bildvisning på Norrönabutiken från Kjerag.
Vi klev upp extra tidigt och efter lite överläggande så åkte vi till Missingmyr då vi var på Vettekullen dagen innan. Det står SO vänt i föraren, utan infon om de stora granarna som skuggar klippan. Trots kalla fingrar i starten fick vi upp värmen och hade en väldigt fin förmiddag. Den nöjda känslan sprider sig och leendet håller i sig hela kvällen.
Nu är våren här!




























Produkttestning för Houdini, färger gör mig lika glad som klättring...

Den som väntar på nåt gott...

Supercrack buttress i full vår

Vaknar tidigt och tittar ut genom fönstret.

Dimman ligger som ett täcke över världen och ljudet av droppar mot plåttaket förbättrar inte chanserna till ett Hällerbesök idag.

Tänder kaminen och går ut i ladan för att hämta in vårt stora rack av kammar.

Någonting måste jag ju göra och det är lika bra att börja packa inför Indian Creek.

Längtar efter sol, vår, sandsten, sprickor och framför allt längtar jag efter att få klättra, det kanske jag inte är ensam om?

En annan värld

Tittar ut genom fönstret och ser snöslasket virvla runt i en värld som går i färgskalan brun-grå.
Känner mig snuvad på längtan efter solvarm granit, sval men tillräckligt varm för att klättra på. En värld som håller på att vakna till vår, det som gör Sverige trevligt.

Längtar tillbaka till det turkosa havet, till fiskarna, sköldpaddorna, till den vita varma sanden, till den goda fruktsalladen, till solen, ljudet av vågorna i sanden, till hängmattan, till lyxliv i Manilla, till det som är för långt bort där på Filippinerna.
En värld långt borta.

Så länge sneglar jag mot Häller och gläds med Oskar och Robins bestigningar av Gaia.