Besvarad kärlek

Jag vet inte vad som väntar mig, Big Guy, Scarface

Pulsen stiger och fjärilarna i magen växer när vi rullar ner i dalen med vår nyhyrda stora jeep och de första klipporna dyker upp längst vägen. Eller, nä, fjärilarna har varit där sen vi landade i Denver. Som att gå och vänta på att få återse någon kär, förälskelsefjärilar är vad de är och de vill inte lämna mig.

Sanden är lika röd som jag kommer ihåg den, solen lika varm och öknen lika energibringande.

Däremot så kommer jag inte ihåg att det var så jobbigt att klättra här, att varje led kräver ett gympass och att blå camalot var så stort och pumpande.

Första riktiga klätterdagen så springer vi upp mot Scarfaceklippan och jag tänker att det är säkert en bra idé att börja med det jag tycker är kul men är dålig på; offwidht.

Big guy ser lockande ut efter att Petter bökat sig upp, men jag borde veta bättre.

Borde veta att klättringen här kräver lite invänjning, kräver att man klättrar som ett ånglok uppåt, kräver längärmat på stora sprickor och gärna tejpade fotknölar. Särskilt första dagen.

Men kort är minnet och då får kroppen lida så nu haltar jag, är mörbultad efter tre dagars klättring och vet att min kärlek är besvarad, att sprickorna här vill ha mig. Iallafall små bitar av mig.